Femtiotalet var inte det Idyllien som vi ofta vill tro - men framtidstro fanns det

Idag sneglar vi tillbaka till femtiotalet och ser teakmöbler, Stig  Lindbergkoppar, fotbolls-VM ocxh Hyland och vi idylliserar. Femtiotalet, som jag ser det, led fortfarande av kalla kriget, klassklyftorna var stora, den politiska kampen mot tex svenska kärnvapen hård - hur tuff var inte Inga Thorsson i sin kamp för ett kärnvapenfritt Sverige. Jämställdhet, som vi ser det, fanns inte alls, min mamma och många med henne vantrivdes med hemmafrulivet. Skolan var hård och auktoritär, det var inte förrän i mitten av femtiotalet som skolagan försvann.

Ikväll pratar jag med Sven Wollter, kvinnliga polisen Solveig som berättar hur tufft det var för kvinnliga poliser,  och gamle sångidolen Lars Lönndahl, femtiotalets kanske populäraste sångare med massor av listettor och framgångar. Han lever än och är sig lik, 83 år ganmal. I början av sjuttiotalet slutade han framträda efter en personlig tragedi, därför kanske inte många idag minns hans vackra röst men jag kan i mitt huvud gnola på Får jag bli din tangokvaljer eller Tulpaner från Amsterdam.
Jag vet inte hur samtalet blir ikväll i P4, flera timmars ihopklippt prat som kanske mer tar fasta på Idyllien på femtiotalet. Men vi hade trevligt medan vi umgicks i studion - hoppas det framgår!
Och skillnaden mellan idag och femtiotalet var, tycker jag, att det då fanns en helt annan framtidstro, en kanske naiv, men lättsam framtidsoptimism.