På stranden i Nice, jag i mitten. Lottie till höger. Tältplatsen i Geneve Tältet var litet och saknade blixtlås så vi stängde med säkerhetsnålar. Vi på Rivieran. Och så jag vid ankomsten till Gare du Nord.
Bloggvännen
Annika kör också en nostalgitripp med gamla bilder - i helgen var det bilder från Nice som fick mig att gräva djupt i fotolådan. Efter studenten liftade vi 1964 till Nice, Lottie Nelson och jag. Vi åkte tåg till Gare Du Nord, sedan liftade vi till Genève, ner till Rivieran via Grenoble. Det låter helt galet idag. Jag skulle ha låst in mina döttrar om de bara andats att de skulle lifta. Men mina föräldrar litade på att jag visste vad jag gjorde. Jag var fattig, det var enda chansen att komma ut. Dessutom var vi så glatt blåögt oförvägna, Lottie och jag. Vi kunde inte ens tänka oss att något ont skulle hända oss och det var säkert många inviter som vi bara inte förstod. Hänförande oskyldiga på många sätt. Vi hade så kul! På den tiden fanns inte anorexia som begrepp i vår värld, inte tänkte jag så mycket på att Lottie inte åt. Nu efteråt är jag ser bilderna förstår jag. Jag var smal. Hon var mager. Jag blir vemodig också när jag ser bilderna av de unga förhoppningsfulla flickorna. Lottie dog ung. Det är många år sedan nu.
12 kommentarer:
Vilken fin bild, den svartvita. Det syns tydligt vad du skriver om smal och mager. Vad tråkigt att tänka på, ni som är bara smala ser ju fantastiskt fina ut, inte behöver man vara smalare än så.
Roligt att få se hur det var. Det är spännande att ta fram gamla bilder och åka på en nostalgitripp. Som du säger din vän Lottie var verkligen mager.
Härliga bilder. Jag tänkte direkt när jag såg första bilden att din väninna såg anorektisk ut. Så mager! Hur länge var ni ute och liftade?
Det är märkligt att se tillbaka. Känns som nyss men det var en evighet sen egentligen. Men jag minns allt! Vi var ute en månad, Eva. Lottie åt knappt under den tiden men jag fattade ingenting, anorexia fanns inte som begrepp då. Det är hemskt att tänka att jag vägde 50 kilo då, alltså egentligen jättesmal, Lottie kan inte ha vägt mycket.
Jag har alltid älskat att gräva i gamla fotolådor! Kul med våra nostalgitrippar. :) Men stackars Lottie, det måste ha varit svårt för henne, trots allt det roliga.
Jättekul med våra resor bakåt i tiden Annika. Ja det är hemskt hur avmagrad hon är, och ännu hemskare att vi aldrig pratade om det. Jag har ingen aning om vad hon tänkte eller kände. Vi tappade kontakten redan året efter resan och sedan träffade jag henne aldrig mer. Mycket sorgligt.
Vilka fina bilder! Tragiskt med Din väninna, men Du är Dig lik Eva.
Personligen är jag väldigt förtjust i modet från 60-talet. Så enkelt och stilrent.
Pia! Sextiotalsmodet var fint. Jag gillade det decenniet.
verkligen härliga bilder. du är så otroligt vacker mamma. vi liknar varandra fast du är en finare version:)
sorgligt med lottie, man visste väl inte ens då vad anorexia var...
Elin tvärtom, jag är bara en skiss. Nä på den tiden visste man, eller i alla fall inte jag, att det fanns något som hette anorexia.
fina mamma, i can feel a book growing. pusss ellen
Lusten att skriva är på väg tillbaka, Ellen!
Skicka en kommentar