Den bästa novell jag någonsin läst

Det här är den bästa novell jag någonsin läst. Det är inledningsnovellen i Nam Les Båten: Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Jag kommer att skriva mer om boken när jag läst den helt igenom. Men just nu är jag så tagen av hur innehållsrik och vacker den första novellen är att jag bara måste skriva det. Jag säger bara: Läs den!
Ni kanske vet att detta är Nam Les debutbok, en novellsamling. Att han är båtflykting från Vietnam till Australien, utbildad jurist som gått författaskola i Iowa. Det är bakgrunden. Han skriver på en vacker, glasklar lyrisk prosa. Jag har ju inte läst den på engelska,  men den svenska språkdräkten är så känslig och pregnant  att jag lovordar översättaren Ylva Mörk. Det känns som om Nam Le putsat på varje ord han valt att ta med. Men det är inte bara språket förstås i novellen. Det är också denna längtan efter kontakt han beskriver och hur skickligt han återberättar en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden men utspelas under några korta dagar. Det finns en sådan  underton av vemod och också längtan, denna eviga, oupplösliga men svåra kärlek mellan barn och föräldrar. Hur man är tillsammans och ändå ensam. Jag återkommer till denna bok. Just nu är jag så imponerad att jag måste få dela med mig!