Man genomkorsar livet, förälskar sig, drabbas av passioner, sviker, blir sviken, man är i kärlekens våld. Jag undrar om jag en dag vaknar upp och tänker att det viktigaste av allt - det var nog vänskapen ändå. Den hållfasta, trofasta, den som lyssnar och stöttar, där man ger och tar. Så är det nog.
Min dröm är att min kärlek också är min allra bästa och mest pålitliga vän. Jag trodde att det var så en gång men det var fel. För den skull behöver jag väl inte sluta hoppas?
14 kommentarer:
Hoppet är väl det sista som överger oss Eva, så fortsätt att hoppas och önska! Det kommer i alla fall jag att göra!
Kram fina Du!
Nej nej, det du hoppas och önskar i det här fallet är ingen utopi! Precis så kan det vara, det har jag ett levande bevis på här hemma hos mig. Bosse och jag är de allra bästa vänner som delar (nästan) allt det där som vänner gör. Nästan, därför att man behöver också vänner av samma kön tror jag. Men allt som är viktigast delar vi, så jag kan ärligt säga att han är min bästa vän på jorden. Han är den enda hos vilken jag är helt och hållet mig själv, med brister och förtjänster.
Så din längtan är fullt rimlig och tänkbar och naturlug!
Ja, hoppas!
(det är ju just en sådan tro, tillit och förtröstan som gör livet värdefullt - och som gör att man också kan tro på sig själv, på framtiden, på livet .... eller hur?)
KRAM
Visst kan din kärlek vara din allra bästa vän...
Se mitt blogginlägg idag: http://kim-m-kimselius.blogspot.com/2010/03/min-kalla-till-inspiration.html
Känns konstigt att det rör sig ungefär samma tankar i våra huvuden idag. Men i och för sig, det gör det ofta har jag märkt!
Kramisar Kim
Pia, jag tror att i oss finns obotliga optimister - trots allt - och det är något att vara glad över!
Maria jag tycker om att läsa när du skriver om käre maken - som när Annika skriver om T - det inger mig hopp!
Guldkorn precis så är det. Finns det liv finns det hopp som sagt...jag tror på det.
Kim! Nu måste jag bums gå in på din blogg och se inspirationen :)
Men ok nu ska jag ta upp det svaraste problemet!!!! Aven om det ar en van man soker i sin karaste sa finns det ju aven tva typer.
Antingen har man en stottande pojkvan som alltid ar snall och gullig, en som man kanner sig trygg med och som aldrig domer en och som man kan vara ful infor men kanna sig snygg med ocksa. Nagon som alskar allt man gor i princip.
Den andra sorten ar nagon som forstar en till hundra procent, som ar djup och intressant och som alltid utmanar ens tankande och far en att kanna sig sedd till hundra procent. Men som kanske inte ger samma trygghetskansla...
Och OM den ena utesluter den andra, vad ar bast????????????????????
ellen
Eftersom mitt valspråk är Be realistic demand the impossible så vill jag ha båda i en enda man, men har ju tyvärr hittills misslyckats med det. Men en sak vet jag och det är att grunden för ett bra kärleksförhållande måste vara tillit. Utan den - vad är det hela då, en vacker byggnad utan stadig grund som rasar vid första storm.
Kärlek till dig!
Förresten E. Jag läser Algermanuset nu och förundras över hur jag brottades då med samma frågor som du nu. Kram!
Tycker om dina ord om "Be realistic demand the impossible"... Öppna dina sinnen och låt den rätta komma in. (Usch det där lät precis som boktiteln till en jättehemsk, men mycket bra bok.) Kramisar Kim
Ja den boken är så hemsk tror jag att jag inte vågat läsa den in - mitt problem är väl att jag sällan öppnar dörren, Kim, och om jag gör det, på halvglänt, så behåller jag nyckeln till låset.
Så du har läst boken! Ja, den är ruskig, har inte vågat se filmen ännu... Här öppnar jag inga dörrar om inte Jan är hemma. Trots alla mina stora hundar. Hade påhälsning en natt. Någon ringde på dörren. En av mina väninnor tyckte det var konstigt att jag inte öppnade, det kunde ju vara någon som behövde hjälp. Men när jag hade tänt upp överallt och fått igång alla hundarna att skälla och äntligen vågade titta ut genom fönstret för att se vem som var utanför, då såg jag baklyktorna på en bil som hastigt körde iväg... Klockan var 04.00 på natten. Talade med en polis senare och han tyckte det var klokt handlat, för det visade sig att några hus hade fått inbrott i samma veva...
Jag fick fundera en stund innan jag per automatik svarade att jo, min kärlek är också min bästa vän. För vilka förväntningar har man på en bästa vän? Nu har jag tänkt färdigt och svarar att jo, ens kärlek kan också vara ens bästa vän.
Annika, min vän, jag hade inte väntat något annat svar från dig!
lasa hela bloggen, ganska bra
Skicka en kommentar