Idag har jag nästan bara kvinnliga nära vänner. De allra flesta av mina närmaste är kvinnor i olika åldrar med olika bakgrund. När jag gick på gymnasiet i Sundsvall var det inte alls så. Min bästa vänner då var killar. Jag älskade att vara deras bundsförvant, Olle, Olle, Christer och Uffe, vad kul vi hade och vad jag älskade att vara deras vän, deras delaktiga. Jag såg mig som en av dem, men jag hade ingenting förstått. De såg mig inte som en kompis - fast Olle S brukade kalla mig Yngve. De såg mig som en söt tjej, vän också, men mer söt tjej. De tog med sig sina flickvänner på fester. När jag fattade skillnaden var en gång när jag ville ta med mig den kille jag just börjat gå ut med. Men han fick inte komma med på festen. Vilken chock det var. Jag var inte en av dem. Jag var den andra. Det tog mig lång tid att komma över det.
Men några av de killarna är fortfarande nära vänner till mig. Så blev det i alla fall. Vi träffas inte så ofta men vi delar minnen och jag ser oss som sammansvurna. Ikväll ska jag träffa C och U - jag är glad för det. Lustigt nog finns inte en enda kvinnlig vän från gymnasiet kvar i min vänkrets. Det är något jag undrar över ibland. Vad tänker ni om detta?
8 kommentarer:
jag tror inte att det behover ha att gora med att de ar tjejer.
Antagligen inte faktiskt. Forst tankte jag att kanske ar det lattare att ha killar som kompisar utan forpliktelser, man ses nar man ses och staller inga krav pa varandra. Men du har ju manga sana tjejkompisar ocksa sa det stammer ju inte.
Det blir alltid bara knappa generaliseringar.
Dessutom, du hade ju inte saaa manga tjejkompisar under gymnasiet sa det kanske inte ar sa konstigt? Eller tanker jag fel nu?
ellen bellen
Det blir generaliseringar, men min poäng, som kanske inte framgick, var att jag stoltserade lite med att ha så många killkompisar på gymnasiet tills jag förstod att det inte var ett jämlikt förhållande, jag var inte en i gänget trots allt.Men det ideala som jag fortfarande vill ha är vänskapsrelationer med både män och kvinnor. Det tycks dock svårt att hitta manliga vänner på det sätt jag har kvinnliga - fast du är bra på killkompisar!
Tänkvärda och fina blogginlägg!
En kompis till mig har otaliga gånger sagt "men förstår du inte att du inte bara är hans kompis? Ser du inte hur han ser på dig?". Detta då jag pratat om mina killkompisar och att jag blivit besviken över deras reaktion på pojkvän el dyl.
Nu för tiden är jag medveten om att ett vänskapsförhållande mellan kille och tjej inte alltid är så enkelt - men värt det ändå! :-)
Kanske dina killkompisar skrämde bort tjejvänner... Eftersom de såg dig som en konkurrent?
Kramisar Kim
De killkompisar jag hade i ungdomen är borta nu och jag har faktiskt inga manliga vänner, inte på samma vis som jag har kvinnliga i varje fall. Utom möjligen en som jag vet skulle ställa upp direkt om jag hamnade i knipa.
Hej Dana! Vet du jag tror det är värt att kämpa för, och med tiden så ser du vilka av kompisarna som trots allt finns kvar!
Får fundera på det Kim!
Annika - visst kan man sakna manliga vänner. Jag vill så gärna ha goda vänner av båda könen att fundera ihop med! Men det är svårt med killkompisar.
Man får vara tacksam för de vänner som finns, jag tror att det är bara ytterst få som man kan ha en riktigt ärlig och hel relation till. Livet är inte på något sätt rättvist eller förutsägbart. Tjejkompisarna kan visst försvinna, ofta tänker vi kanske att DE försvunnit men det har vi själva också, vi vill kanske ha det så vid djupare eftertanke. Men en manlig kompis är bra:-), någon som skulle komma om det blir någon övermänsklig katastrof.
Hej Monica, för mig är vänner verkligen livlinan. Och visst är det så att både kill- och tjejkompisar försvinner i livet. Livet tar nya svängar - man hamnar i nya situationer. Men visst är det skönt då med hållfast vänskap, vänner man kan fundera med genom livet på hur saker varit och blivit?
Bästa hälsningar
Skicka en kommentar