Igår var jag hos grannarna på en väldigt trevlig välkomnande fest. Det var bara en sak som förundrade mig: Nästan alla var par och dom satte sig som om det var tejp emellan dem tillsammans vid borden. Är det så att de på semestern har ett sådant oavvisligt behov av att sitta ihop varje sekund att de inte ens på en fest kan mingla och sprida ut tvåsamheten? Är det livsfarligt att skiljas åt i två timmar? För mig och den enda andra personen som var där utan att vara i ett parförhållande blir det liiite konstigt att alla klumpar ner sig två och två vid samma bord.
Jag tänkte inte på det först. Men plötsligt såg jag att i stort sett nästan alla paren satte sig bredvid varandra. En stund kände jag det om om jag var på en gigantisk parmiddag där alla pratade i VI-form medan bara jag sade: JAG. Missförstå mig inte, jag gillar mitt jag-liv. Jag har för det mesta inget behov att prata i VI-termer. Men igår drabbades jag av en stark ensamhetskänsla där vi satt på berget och såg ut över havet och det bara var två och två och två.... och så en=jag.
Det är sådana gånger jag älskar bordsplacering och önskar mig mindre ängslighet hos människor. Kom igen, det är inte livsfarligt att sätta sig bredvid en människa man inte är gift med på en middag. Det kan till och med vara intressant. Våga nästa gång.
14 kommentarer:
Det gjordes en sociologisk undersökning en gång, om hur folk placerar sig när de åker bil. I arbetarklassen åker männen fram och kvinnorna bak. I medelklassen åker man parvis, chauffören med fru/man fram och passagerarparet bak. I överklassen mixar man så att chauffören och passagerarfrun/mannen åker fram och tvärtom bak. Vore intressant om det fanns en liknande studie över hur vi placerar oss, eller placeras, på middagar!
Om man umgås med sin partner hela kvällen missar man ju själva poängen med att gå bort: att träffa andra.
Nån gång lärde jag mig att det är bara fästfolk som får sitta ihop på fester.
Dessutom är det ju så att om makarna sitter åtskilda så har de ju något att prata om när de kommer hem också: Vad pratade ni om? Vad pratade vi om? Det blir ju mer input så.
Just i själva mingelsituationen kan man ju stå ihop, men inte vända mot varandra utan ut mot andra. Annars kan man ju lika gärna stå hemma och prata.
Bland mina vänner är vi båda par och singlar och paren är aldrig så där tätt på varann! Tvärtom nästan. Men det kanske blir så där med åren (ängsligheten ökar på nåt sätt?)Vilken ålder var de i?
Är inte det där lite svenskt eller i alla fall nordiskt? Här, eller i andra länder där jag har bott skulle det aldrig komma på fråga...
Håller med dig till hundra procent! Vad ska man där och göra om man måste vara kloss intill sin partner hela tiden?! Det känns enklare att gå fram till en ensam kvinna/man och börja mingla än att börja prata med ett par.
Kan tycka att värdparet har ett ansvar där och hojta till "Seså, lär känna en ny vän ikväll, släpp sargen en stund!"
Himla intressant undersökning, Karin!
Självklart behöver man inte sitta ihop, och absolut inte hela kvällen! Det är ju det som är en del av att gå på fest eller tillställningar av något slag, att träffa nya människor och höra om deras liv och erfarenheter, och att sedan ha fördelen att dela dessa i tvåsamheten hemma.
Kul undersökning Karin, känns som om den överensstämmer med min erfarenhet.
Cecilia, det är vad jag lärt mig också!
Johanna, på den fest jag tänker på nu var det par i alla åldrar. Men många par... om det nu var det som påverkade.
Carina, vet inte om det är nordiskt men någon slags rädsla finns det i alla fall i beteendet.
Pernilla, det känns som en elak lek när det blir så på fester, "när var tar sin så tar jag min och så blir xx utan".... En lek jag avskyde som liten.
En sak jag saknar från sambotiden, Bea, är just att ha någon dan därpå att prata om festen med, då ska man ju helst ha upplevt den på lite olika håll, gärna vid olika bord :)
Jag har varit på mängder av stora officiella middagar, inklusive kungamiddagar, där man ju alltid har bordsplacering och allså förses med bordsdam. Ett och annat roligt möte har det blivit på det här sättet, men oftare har det blivit pliktskyldiga samtal.
OD, Orphei Drängar, i Uppsala tillämpar en variant som är ganska bra: Man bordsplaceras men med sin hustru som bordsdam - men eftersom det är långbord, har man alltså en annan dam på sin vänstra sida och dessutom några av olika kön mitt emot sig som man också kan tala med. I det här systemet placeras singlar (eller sådana som inte har maka/make med sig) tillsammans med singlar/för kvällen makalösa, men också de är alltså omgivna av gifta par.
Folk jag har talat med om det här säger att par helst vill sitta ihop och att ODs system ger en mycket bättre feststämning.
Så tråkigt! När jag är på fest sitter jag sällan tillsammans med min man. Vi ses så ofta ändå och jag vill lära känna andra. Kan det handla om en osäkerhet? Att man vill känna sig trygg (man känner i alla fall någon)för att våga prata med andra? Trots att jag är gift så är jag urless på den traditionella tvåsamheten.
Enn, för mig är det så märkligt att par vill sitta ihop, är de skrajsna för nya människor, undrar jag då. När jag var gift ville jag inte sitta ihop med den person jag ändå alltid umgicks med!
Säger som du Eva, är trött på den traditionella tvåsamheten där det är så många gamla regler och normer som gäller. Det är som om många fastnar i traditioner de egentligen inte alls vill ha bara för att de gifter sig. Jag tror som du att det är mycket osäkerhet.
finns ytterligare en variant har jag märkt, singlar bjuds inte överhuvudtaget. Kanske är den siamesiska tvåsamheten en rädsla för konkurrens när det finns singlar i närheten?
Ja suck Ofrivilliga... det hade jag aldrig trott men det var precis vad som hände efter min skilsmässa! Det var svårt att bearbeta!
Inte för att det är så särdeles mycket bjudningar hemma hos oss. Nästan absolut inte alls faktiskt.
Men jag kan tänka mig att om jag skulle bjuda in singlar så skulle jag vara rädd att uppfattas som att jag skulle vilja vara hopparare. (Det måste finnas ett ord på svenska, men jag kommer bara på det engelska som jag vägrar skriva.)
Alltså som någon sorts sätt att visa respekt för att mina singelkompisar kan (om de vill) träffa någon på egen hand.
Varför skulle de nödvändigtvis vilja träffa/bli ihop med just någon av våra andra singelkompisar? Det känns som att det skulle kunna vara förnedrande att på nåt sätt verka påstå det.
Skicka en kommentar