Min vän Pålle, en klok man jag saknar

Det finns människor som med sin kraft och sina visioner ger andra mod  att förverkliga sina drömmar. Min vän Pålle, Bengt Pålsson, var en sådan person. Jag träffade honom i början av sjuttiotalet i teatersammanhang. Han brann för folklig teater, han brann för teater med mening och innehåll och samtidigt för en teater med folklig kraft.

Pålle var både en teatervisionär och en praktiker som satte upp många föreställningar och inspirerade unga teaterarbetare.
Oändliga är alla givande politiska diskussioner vi haft genom åren. Ofta på verandorna till våra sommarhus där vi bodde grannar sedan sjuttiotalets mitt.
Nu är Pålle borta. Jag minns honom med värme, hans bergfasta radikala tro, hans bullrande skratt, hans envishet och hans vänlighet.
Pålle dog som en gammal vis man. De sista dagarna i livet orkade han bara vinka lite till sin familj.
Jag skickar en vinkning tillbaka till Pålle, en klok man och en god vän. Du är saknad, dina idéer lever. Det gör minnet av dig också.