Så är det klappat och klart. Mambon Ellen flyttar i höst in i ny renoverad fin etta i gammalt hus i Kransen. Jag har faktiskt bara bott ensam i några månader av mitt liv. När jag just flyttat till Stockholm för att plugga franska och bodde i en emlig liten etta på Duvgränd i Sundbyberg. Kände mig väldigt ensam då. Det var så många nya koder att lära sig i Stockholm, nästan ingenting var som hemma i Sundsvall. Sedan fick jag studentrum på Jerum och bodde där tills jag flyttade ihop med Leif i Aspudden. Efter det har jag alltid bott med man, man och barn, barn.
Hur tror ni jag klarar mig alldeles på egen hand?
Det kommer att kännas konstigt.
Jag kommer att känna mig ensam ibland.
Men det är livet.
6 kommentarer:
Jag har ju heller inte bott ensam så väldigt ofta under mitt liv. Studentrummen var jag ensam i men då hade jag korridorkompisar. I morgon flyttar maken ut till stugan, så blir vi särbos ett tag. Men det räknas inte. Vår yngsta har bott några kvarter från oss nu när hennes storebror är i Sydafrika. När han kommer hem i början av juni ska hon bo med oss två månader, sedan drar hon till Skottland. Barnen kommer och går. Ja du vet ju hur det är. Men vad roligt för Ellen att få en egen liten lya. Härligt med första egna, en alldeles speciell känsla.
Dina barn finns, dina barnbarn (ty de blir fler), dina vänner...Du är aldrig ensam min vän. Kanske kärleken kommer en dag, och flyttar in?
Lev Eva, du har så mycket!
kram E
Men grattis, till er båda! Det blir bra, och ditt hem kommer ändå att fortsätta att vara sambandscentral!
Eva så är det och jag är som du van vid resande flyttande barn. Jag är så klart så glad att Ellen hittat en bra bostad. Allt blir säkert till det bästa!
E! Jag försöker verkligen se det positiva i alldeles nödvändiga förändringar- och det här är ju bra!
Jag är så glad för hennes skull men det är märkligt när sista fågelungen lämnar boet!
Karin du har säkert rätt. Jag är sambandsgeneral med ett extrarum vid behov:)
Skicka en kommentar