Julpynt i olidlig väntan på förlagets svar

Vet ni något som är riktigt hemskt? Det är att skicka iväg sitt manus till förläggare och vänta på svar. En del är snabba. Det är respektfullt att ge svar snabbt. Andra tar lååång tid på sig. Kanske är de överbelastade med manus. Säkert. Lika stort är lidandet ändå. Jag tycker det är alldeles outhärdligt att gå runt och vänta på domen. Ändå har jag gett ut omkring trettiotre böcker, men jag vänjer mig aldrig.
Det är förlamande för lusten att sätta igång med nästa bok också för det går så mycket energi att hålla sin väntan under någorlunda kontroll.
Så om någon undrar varför jag redan i november satt upp mina julgardiner och tänt adventsstakarna så är svaret:

Jag väntar!

I en sliten hörna på Café String

Nu sitter jag här igen. På Café String. Nytränad. Med macen på bordet och en urdrucken latte bredvid. På den slitna stolen där i hörnet ja. Jag väntar inte på inspiration. Jag vet att det inte är någon idé. Det är bara att skriva på. Att hitta något jag tänker på. Skriva om det. Spinna en tråd. Försöka. Det håller inte. Försöka igen.
Ibland i ett gudabenådat ögonblick hör jag en flickröst i mitt huvud som berättar en historia jag vill, måste, skriva. Ibland, men oftast bara arbeta och arbeta och skriva.
Och det är fruktansvärt.
Och det är ljuvligt.
Och det finns inget annat jag vill göra.

Inte åt jag Flygande Jakob på sjuttiotalet

Först tränade vi idag, K och jag, sedan fikade vi och visst är det fantastiskt hur två gamla vänner alltid har så mycket att tala om? Det tar aldrig slut.
Idag talade vi sjuttiotal eftersom jag sett Lotta Lundgrens och Erik Haags roliga  program Historieätarna, en matresa genom sekler och decennier. Idag såg jag  sjuttiotalet.
Det var många poänger och viss igenkänning. Jag älskade speciellt en blå och vit väst Erik hade, gjord av mormorsrutor. Ponchon och Mahjongkostymen på bilden (jag lånade den från SVTs hemsida) är heller inte dumma!
Det är så sjuttiotal. Men inte kände vi igen oss i maten det påstods att vi åt!
Jag säger bara Flygande Jakob, det åt vi , sa man. Aldrig jag. Jag visste inte ens vad det var förrän för några år sedan. Inte K. heller. Och inte sjutton gjorde vi dallrig aladåb till festerna, eller avocadomousse till efterrätt, eller fiskbullesoppa. Blääh!

Länge leva ben unga parat!

Och så var det födelsedag för mina barns far på teater Reflex i Kärrtorp. Firande med musik, värme, uppträdande som sig bör då teaterns ledare fyller.
Det är så svårt att förstå att det gamla paret på bilden är - vi. När vi gifte oss i Ungern fick vi en fantastisk tårta i present. "Titta vad det står!" sa vännen Hanna.
Och då såg vi, det vi först trodde var ungerska var ju svenska: Länge leva ben unga parat - Länge leve det unga paret.
Det var då det.
Men lever gör vi, om än inte fullt så unga.
Nyss var vi unga med livet framför oss. Nu har vi tre barn och barnbarn och absolut inte livet bakom oss men en antagligen kortare sträcka framför oss. Det är vemodigt. Just denna insikt om förgängligheten, om hur snabbt allting går och tar slut, gör att det är så viktigt att värna vänskap.

Ge ut Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink igen

Jag minns så väl Maja Ekelöf, (bilden), städerskan som gjorde succé med sin bok Rapport från en skurhink. Hon var den ensamstående fembarnsmamman som skrev dagbok om sitt arbete som städerska och om poliik. 1970 vann hon en romantävling med boken och den såldes i stora upplagor.
I tidningen Kommunalarbetaren - en facklig tidning jag vill läsa oftare - har författaren Cecilia Persson dragit igång ett skurhinksprojekt i Majas anda. Läs mer i Kommunalarbetaren här

I går kväll lyssnade jag i ABF-huset på ett möte mellan John Swedenmark från Gunnar Ekelöf-sällskapet och Cecilia.
Gunnar och Maja bär bara samma efternamn, de var inte släkt. Men de använde båda litteraturen till att utforska vad det är att vara människa. De delade också känslan av främlingskap men också en uppriktig solidaritet. Det var ett spännande möte och nästa år kommer en bok där Cecilia utvecklat tankarna än mer. John utlovade också fler poetiska-politiska möten mellan Maja och Gunnar. Det är något att se fram emot.
Majas bok, var kan man få tag i den? Det kan man inte, det är en skandal. Inget nytryck på länge, svår att få tag i på antikvariaten. Jag undrar var mitt eget ex ligger?
En stark uppmaning till förlagen: Ge ut Rapport från en skurhink. Den är aktuell!

Ledsen, men den här boken får inte bo i min hylla

Det finns verkligen författare jag har ett knöligt förhållande till. För ett tag sedan hyllade jag en bok av Fred Vargas (fransyska som skriver deckare). Jag hade läst flera böcker av henne på franska och tyckte de var röriga och inte så lockande. Så läste jag henne på svenska och gillade verkligen den boken (Budbäraren). Lite ångest var det - var det min franska som blivit så mycket sämre?
Nu fick jag en ny bok av Fred Vargas i min hand. Okänd kontinent heter den och vi är tillbaka i det knökiga förhållandet, Fred och jag. Den är översatt till svenska (Cecilia Franklin) men är så rörig och ointressant.
Jag undrar så vad andra ska tycka? Men hela idén med boken vacklar, den i förra boken så intressante kommissarien Adamsberg är faktiskt bara tråkig och håglös i denna bok och hela upptakten med en massa avhuggna fötter i skor framför en kyrka kändes bara - äcklig. Det lockade mig inte alls, men plikttroget läste jag boken och tyckte att den var lika tråkig och rörig från första sidan till den sista. Någon som vill ha den av mig? Jag skickar om du betalar porto. Den får inte bo i min hylla.

Härliga Göran Greider i härliga Babel

Göran Greider, det är en av mina favoriter. Jag såg nyss på Babels intervju med honom, han berättade om sin nya bok som i mycket verkar vara en kärleksförklaring till det lilla livet i Årsta, förorten, och hans by i Dalarna. Och dagarna är som små sekel, heter den.
Jag minns när den ännu mer än nu yvhårige Göran ofta kom upp till Fönstrets redaktion där jag var redaktör, det var nittiotal.
Han var fylld av engagemang och idéer. Han är nog den ende frilansare jag hade som själv prutade ner sitt arvode i stället för att som de flesta  försöka få mer. "Nä nä", sa han, "det är för mycket, det har du inte råd med."
Dessutom minns jag så väl hur han alltid talade så gulligt och väl om sin fru, hur han refererade till saker hon sagt och till saker hon läst och berättat för honom. Inte helt vanligt bland de manliga frilansarna heller. Och jag minns hur lycklig han var när hans dotter Ellen föddes och hur fint han talade om henne. Det gjorde han nu i teve också och läste fina kärleksrader till sin fru. Han har engagemang, ödmjukhet, en både vass och öm penna och jag har den största respekt för honom.
Se Babel förresten om du missade det i kväll. Helt suverän intervju med PD James och med Kitty Crowther - och med Göran då.

Dystert mörker, hur livar du upp dig?

Dagen startade med yoga på Fotografiska, det kändes härligt, lovande. Men sedan föll mörkret så fort. Det är som att vara instängd i en bunker med bara svärta utanför.
Det är tungt.
Vi tröstar oss med Vita Huset på dvd. En suverän serie jag tidigare missat.
Dessemellan spelar jag Quizkampen på min telefon och hatar motspelarna som väljer frågor om bilar och sport.
Undrar hur din söndag är? 
Svart som min eller färgrik? Hur livar du upp dig?
Vi har haft mysigt också, en mindre familjemiddag på goda rester från igår
Och nu får jag inte skriva mer, Vita huset väntar.

Vad lagar du idag? Fresta mig

När man inte äter så mycket blir man ganska fixerad vid mat. Min iTrim-kur har fått nästan åtta förargliga kilon att försvinna från min kropp. Jag äter nyttigt men inte så spännande. Det är helt uthärdligt. iTrims metod med gruppsamtal, träning mm fungerar.
Men tänker på mat, det gör jag!
Så idag ska jag laga min bloggvän Margaretas recept på högrevsgryta i ugn. Ja egentligen var det kanske hennes son som lagade den men Margareta delade receptet i sin fina blogg. Jag ska också baka min kära syster/vän Gunnels fantastiska knäckebröd. Kanske lavendelskorpor?

Klart jag ska äta också, men bara litet. Igår syndade jag. På ABFs jubileumsmiddag bjöds till efterrätt mousse på vit choklad och calvadosäpplen, till det det calvadosvin.  Det gick inte att motstå. Jag är ju bara människa!
Vad ska du laga? Fresta mig :)

Bilder från kokboken Kärlek och käk av mig och Annica Wennström med fantastiska bilder av Katja Kristoferson

Ingen sång, musik, poesi när ABF firar hundra år

Det är kulturen som ska lyfta oss, inspirera, visa på andra möjligheter, andra världar. Det räcker inte att prata om kultur i en panel när kulturen inte ens bjuds in.
Idag var jag inbjuden att fira ABFs hundraårsdag. Det är imponerande, arbetarrörelsens kultur- och folkbildningsorganisation är värd att fira och jag gick dit med förväntningar. En eftermiddag med kloka ord av Joakim Palme om folkbildningens och politikens framtid, samtal mellan grundarorgansationernas ordföranden: Stefan Löfven från SAP, Kålle från LO och Nina Jarlbäck från KF om behovet av bildning och kultur. Vi satt ett hundratal personer och lyssnade. Sen skulle det bli middag. Men med en snopen känsla lämnade jag ABF-huset. Var fanns kulturen? Pratet det fanns, som alltid. Men sången, musiken, dikterna, teatern, representanterna för en levande kämpande kultur, var fanns de? Jag är fortfarande chockad över att man kan fira ABF 100 år utan kultur.
Jamen vi hade ju en jubileumsvecka med kultur i somras, blev svaret när jag undrade. Men en jubileumsdag i denna arbetarrörelsens kulturvärld - utan kultur? Det har jag aldrig förut varit med om.
(Under middagen på kvällen delades ABFs litteraturpris välförtjänt ut till Susanna Alakoski, men annars ingen kultur, ingen sång, ingen musik, ingen enda liten dikt ...)

Bok som är bot mot håglöshet

I morse var det en väldigt bra intervju i Gomorron Sverige TV1 med en glad Bodil Malmsten. Ibland känns det som om hon inte direkt älskar intervjusituationen, det kan jag förstå. Nu var hon glad, klok, avspänd i samtalet med Marianne Rundström. Bodil M blev nyligen utnämnd till Årets melankoliker. Det passar säkert bra. Men i morse var hon  inte alls melankolisk utan väldigt öppen och lättillgänglig.
Ni vet ju redan att jag verkligen uppskattar hennes nya bok: Så gör jag - Konsten att skriva. En alldeles utmärkt inspirerande bok för alla skrivare. Mig ger den stor lust att börja arbeta igen efter en håglös period.
Hoppas att många tar till sig hennes kloka tankar i boken, inser att skrivandet är lust men också möda och tålamod och att det inte finns recept på framgång som man slaviskt ska följa. Det finns till slut bara du och det du vill berätta på ditt alldeles egna sätt.
Läs hennes blogg förresten: http://www.finistere.se/

Det älskade franska språket

Jag vaknade fem och kunde omöjligen somna om. Så jag drevs upp och plötsligt fångade mina franska böcker min blick. De stod så försummade på en dammig hylla. Sett och handlat. Jag gjorde plats högt upp, plockade fram dem, dammade av dem och  nu ligger de prydligt staplade på översta hyllan.
Jag tänker på hur ambitiös undervisningen i franska var under min tid på universitetet. Det var verkligen många franska skönlitterära böcker vi läste och det var inga antologier utan vi tog oss igenom hela böckerna. I en del finns mina understrykningar kvar av ord jag måste slå upp.
Det var riktigt kul att läsa franska. Även om jag nu glömt för mycket är det ett språk jag älskar. Min dotter Elin och jag är de enda jag vet som till och med finner nöje i att läsa i en fransk grammatik.
På Bok och Bibliotek hittade jag en underbar bok: Franska idiom av Kjell Rönnheim. Det är över 8000 franska målande uttryck och ordvändningar som man som frankofil kan grotta ner sig i. Underbar läsning!

Ett alldeles eget rum att sova i

Det är en viss relationsturbulens i min omgivning så jag tänker mycket på hur man lever, kärlekens villkor. En av mina favoriter, den kloka Margareta Strömstedt, gift med Bo S sedan evigheters evighet, pratade så fint om kärlek och att leva tilsammans i ett program häromdagen. Det var mycket tal om respekt, vikten av att vara vänner genom livet. Och det är klart det är så, idealet för mig är att man är bästa vänner och samtidigt känner attraktion och tillit. Ingen lätt nöt att knäcka.
Ett tips från Margareta: Vi har alltid haft skilda sovrum.
Låter klokt. Denne heliga ko med att man ständigt ska vara tillsammans. Det är underbart att sova ensam mitt i sängen, kunna läsa när man vill, tända lampan hur man vill, röra sig, gå upp och vandra, dricka te i sängen. Utan att störa.
Jag tänker att om livet någonsin gör att jag flyttar ihop med någon jag älskar igen så ska mitt villkor absolut vara: Ett eget rum. Inte bara ett eget rum att arbeta i, ett eget rum att sova i.

Jag skapar kaos för att få ordning.

Jag vaknade tidigt i morse besatt av en tanke: Jag måste möblera om. Jag vill förändring.
Detta är ett släktdrag, min mamma greps ibland av likadana anfall och måste bara måla om, flytta om, förändra.
Halv sju i morse insåg jag att jag måste flytta sängen, byta plats för skrivbordet, jag gjorde det. Jo det var ganska tungt. Men ivern gjorde mig stark. Det värsta är att på och i alla möbler ligger böcker och papper som också måste samlas i högar.
Klockan elva kom min bror med skrivbord, ett skåp, en hylla som vi skulle överta när soffan och en annan hylla flyttats ner i källaren. De är inte nere i förrådet än men skrivbord, hylla och femtiotals-teakskåp /se bilden/ är på plats.
Det blir bra.
När det blir färdigt.
Jag undrar vad det står för, detta omflyttande? Jag har vänner som ställer sina möbler i sina rum när de flyttar i,n sedan är det så. Tryggt, det ser likadant ut. Inte hos mig. Allting flyttas runt. Nu vill jag också måla väggarna i vardagsrummet, eller hallen. Jag är så ivrig.

Gör du också så? Skapar ett kaos för att sedan få en ny slags ordning? I så fall varför gör man så?

Nostalgi men också tankar om det ogjorda

En helt vanlig lördag. Grått utanför men milt. Brorsan ringde och hade bokhyllor och skrivbord över efter en ommöblering. Kanske något vi ville ha? E och jag knatade över och åt en härlig frukost där vi avhandlade böcker, livet, släkten, filmer och våra olika bruk av teven. Glatt och mysigt och alltid hittar man någon bok hos brorsan. Nu fick jag låna Svarta havet av Kéthévane Davrichewy en nostalgisk berättelse om minnen nu och då, ett ämne som upptar mig mycket. En förtjusande bok i litet format. Jag väntar mig mycket av den och återkommer när jag läst den. Ni ser författaren på fotot intill. Hon ser så sympatisk ut.

Jag vistas själv mycket bland minnen just nu, en fläkt av nostalgi sveper genom mitt sinne, vemod, jag minns tillbaka men längtar också framåt.
Så många resor är ogjorda, så många böcker olästa, och kanske finns också oupplevd passion, vem vet.

Anna om Nina, två kloka favoriter

Idag skriver min favoritkolumnist, Anna Laestadius Larsson i Svenska dagbladet om Nina Björks senaste bok Lyckliga i alla sina dagar: "Nina Björk säger ofta det jag funderar på" skriver hon. "Sverige har blivit Aktiebolaget Sverige skriver Nina Björk, och människorna delägare som förväntas rösta i enlighet med det som gynnar den egna plånboken. Politik handlar inte längre om utopier och visioner:"
Och: "Hon tar oss med på en vindlande tankeresa genom föräldraskap, arbete, politik och kärlek, hela tiden med en uppfordrande undran som bakgrundston: Vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst, om pengar?"
Anna säger ofta det jag funderar på och upprörs över. Läs henne! En vass röst i Svenska dagbladet.

Sköna Offerdal i silverskrud

Jag kände hur mina norrländska rötter drog mig uppåt.
I Medelpad Sundsvall, som jag kommer ifrån, bor ingen i familjen längre. Min bror och hans barn har omrotat sig på en av världens vackraste platser, Offerdal i Jämtland.
Magiskt vackert skulle jag vilja säga. När jag var där hade snön ännu inte fallit men kylan och frosten gjorde träden och landskapet silvervita som om allt var virkat i skiraste spets.
Svindlande skönt. Som ni ser är på sommarbilden från juni i år till höger är det lika vackert där på sommaren!!!
Nu är jag tillbaka hemma igen, i storstaden där jag också hör till.
Men det är så fint att ha ett sammanhang, familj, ja kärlek, i en annan del av landet, den del jag kommer ifrån.

Bodil Malmsten - bästa resesällskapet

Jag sitter på tåget från Offerdal/Östersund. Resesällskap är Bodil Malmstens nya bok Så gör jag  Konsten att skriva.
Jag återkommer om den men vill bara säga att bättre sällskap kan man nästan inte ha. Det är som att föra ett samtal med en skrivande vän. Jag läser med pennan i handen och kan inte låta bli att stryka under, skriva in saker, kommunicera med denna omsorgsfulla och otroligt vackra bok.
Vill bara säga det innan internet försvinner igen. Tur att jag är mild till sinnet annars hade jag utslungat vilda förbannelser över 3:s odugliga nätverk som inte fungerar i Norrlands inland. I flera dagar har jag inte kunna ringa, inte använda internet på grund av att 3 har så usel mottagning.
Men nu öppnar jag i stället mitt sinne för Bodil Malmstens finurligheter och blir alldeles lycklig.
Återkommer!!

Minnets ljusa tankar

Tyst här i Norrlands inland, bara jag och stora svarta hunden är vakna. Mina rötter drog mig till de norrländska hemtrakterna. Jag undrar om det är ett fenomen som hänger ihop med att bli äldre att man söker sig tillbaka i sina minnen, till sina rötter. På sista tiden har det som hände för länge sedan blivit så påtagligt  och mina föräldrar har blivit allt tydligare för mig. Symboler har blivit viktigare också. Och mitt ursprung.
Jag var ledsen över att jag var för långt ifrån deras grav igår och inte tände ljus där utan lät dem ligga i mörker. Kanske når  mina ljusa tankar om dem ändå fram?

Nej, jag är ingen Bond-Brud

Jag måste konstatera att jag inte är någon Bond-Brud.
Ja det var väl ingen direkt nyhet för mig eller någon. Men när jag såg Skyfall igår trodde jag nog jag skulle tycka mer om den än jag gjorde. Jag gillade den första Bond-filmen med Daniel Craig.
Men hallå ... allt detta pangande och skjutande och dödande, är det verkligen kul eller spännande? Är det verkligen spännande att se Bonds brudar bli mördade i varje film? Jag tycker inte det.
Kände mig lite ensam i en jublande publik, men nog var det lite långtråkigt med alla dessa pangerier och skjutfester. Jag vill se en mer raffinerad Bond i så fall, en som låter sina kvinnor leva också, som har mer ironi, mer humor, som skjuter mindre och är smartare. Ja detsamma för bovarna. Smartare mindre skjutbenägna. Mer raffinerade intriger helt enkelt, smarta och med glimten i ögat.

Men vad ska jag läsa nu då?

Jag har intensiva läsperioder då jag nästan överkonsumerar böcker. Läser dygnet runt. Just nu är jag inne i en läslat period. Så jag vill ha tips! Vad tycker ni att jag ska försjunka i, vilken roman skulle kunna ge mig en uppslukande, allomfattande upplevelse? Tacksam för tips!
PS: Bodil Malmstens nya "skrivbok" har jag redan köpt!