Första snöfallet gjorde mig euforisk. Plötsligt tyckte jag det var så vackert med en igensnöad Bondegata och jag pulsade i snö hemåt. Euforin varade en och en halv dag. Nu är jag den gamla vanliga snöhataren igen. Broddarna på mina kängor är utslitna. På gatorna ligger något slags brunt pulver som döljer förrädiska isfläckar. Bussarna kommer inte. Tågen ställs in på grund av halka på spåren (!?).
Ja kort sagt är det vedervärdigt vidrigt väder. Och man vet att det kommer att fortsätta...
En försonande sak finns så länge snön är vit: Man kan tumla om med en glad Milton i den!
4 kommentarer:
Snön inifrån sedd är riktigt vacker....
Precis min syn på snö, det är bara Milton som kan jaga ut migi drivan :)
Snön är helt klart roligare med småbarn :)
Visst är det så Bokmoster, med Milton är allting roligt tycker jag helt enkelt, till och med snö!
Skicka en kommentar