Bologna bra, men blött, kan jag väl säga, uppkrupen i soffhörnan i bästa Barnängenhemmet. Vem hade trott att det skulle spöregna fem dagar i sträck, att det var paraply och regnrock man skulle ha packat?
Mer om mässans innehåll sen, men en liten lärdom jag funderar på. Av olika anledningar kände jag mig ensam där i Bologna, åkte ensam och bodde på ett hotell lite i utkanten. Jag hade dessutom trott att det kanske skulle vara en grupp där med människor som var lite mer sociala och inriktade på gemenskap men si där tog jag fel och hamnade utanför.
Så lite ledsen var jag och ganska ensam kände jag mig stundtals.
Men den andra sidan av myntet av ensamhet och långtråkighet är att då måste man ju roa sig själv och det gör jag bäst om jag fantiserar. Så ensam vid frukostbordet och ibland vid middagsbordet tog jag fram mitt svarta skrivhäfte och skrev på något jag håller på med just nu. Skrivandet var så mycket mer lustfyllt än omgivningen.
Strunt i det nu, det kan man inte älta (fast lite kommer jag nog att älta både min oförmåga att knacka på dörrar som stängs och säga här är jag! Och människors rädsla för att släppa in någon ny i sin grupp)
Men mitt skrivhäfte har jag och jag hoppas att tankarna håller även här hemma.
Jag är ett litet knytt som har en del att begrunda från blöta Bologna.
10 kommentarer:
Bologna är lite deppigt!
Tror det kan ha att göra med alla arkader och bruna hus, och själva layouten på staden. Tyvärr.
Jag tillhör nog de som knackar på den stängda dörren och upplyser lite "försynt" om att jag är bortglömd. Men lika ofta kan jag tycka att det är skönt att vara ensam. Det kan kännas rätt bra att "sitta i ett hörn och filosofera" för sig själv också, fast bara ibland, det får inte bli för ofta...
Jag känner så väl igen känslan. Det är verkligen inte lätt att knacka på, man vill inte tränga sig på. Samtidigt tycker jag aldrig att den som frågar om den får vara med i gruppen stör på något vis. Ologiskt.
Maria-Thérèse! Härligt ärligt om staden alla lovsjunger. Bologna i regn var riktigt deprimerande. Men jag tror att i sol är det ganska underbart :)
Marina, självvald ensamhet är väldigt bra, men inte ensamhet när man inte blir insläppt kanske? Bra att du vågar knacka på!
Nej Annika, inte är det ologiskt. Högst mänskligt. Självklart är du den som gärna släpper in andra, du är ju en öppen och generös person. Jag hoppas jag också är en som blir glad för kontakt och öppnar dörrar. Därför blir det kanske extra problematiskt och förvånande när man står framför en stängd dörr och inser att jag nog inte kommit så långt ändå när det gäller att be att få vara med?
Jag tycker det är en så trist attityd att inte släppa in andra. Sådana där människor borde inte åka till Italien, då har de kommit till helt fel land! Där anser man just att ju fler desto bättre. Det där låter som samma mentalitet som vissa tjejer hade i grundskolan. usch, du är alldeles för rolig för sådana människor!
Tack Elin! Jag fick också vibbar från trean när bästisen var sjuk och alla andra tjejer stod som med ryggen vänd mot en. Men jag är glad för några riktigt trevliga författarvänner jag stötte på i alla fall. Och Italien! Vilket vänligt välkomnande land. Salve! säger alla och ler och uppskattar mina otroligt tafatta försök att säga något på italienska :)
Alltså det är ju så förvånande i livet när människor är otrevliga! Det är verkligen chockerande. För det mesta är de ju så förskräckligt rädda. Många människor är rädda och lite suriga -de gillar att hålla sig till varandra. Om man är för glad och färggrann och livfull så blir man ett hot. Trist för dem. De borde ju inspireras tycker man :)
Ellen
Ellen, min känsla är också förvåning. Jag inser ju att det är rädsla hos dem men ändå sitter en liten tagg i mig: Varför ville de inte leka med just mig? Tycker de att jag är så förskräckligt otrevlig?
Skicka en kommentar