Hur knackar man på dörrar som stängs och säger: Här är jag?

Bologna bra, men blött, kan jag väl säga, uppkrupen i soffhörnan i bästa Barnängenhemmet. Vem hade trott att det skulle spöregna fem dagar i sträck, att det var paraply och regnrock man skulle ha packat?
Mer om mässans innehåll sen, men en liten lärdom jag funderar på. Av olika anledningar kände jag mig ensam där i Bologna, åkte ensam och bodde på ett hotell lite i utkanten. Jag hade dessutom trott att det kanske skulle vara en grupp där med människor som var lite mer sociala och inriktade på gemenskap men si där tog jag fel och hamnade utanför.
Så lite ledsen var jag och ganska ensam kände jag mig stundtals.
Men den andra sidan av myntet av ensamhet och långtråkighet är att då måste man ju roa sig själv och det gör jag bäst om jag fantiserar. Så ensam vid frukostbordet och ibland vid middagsbordet tog jag fram mitt svarta skrivhäfte och skrev på något jag håller på med just nu. Skrivandet var så mycket mer lustfyllt än omgivningen.
Strunt i det nu, det kan man inte älta (fast lite kommer jag nog att älta både min oförmåga att knacka på dörrar som stängs och säga här är jag! Och människors rädsla för att släppa in någon ny i sin grupp)
Men mitt skrivhäfte har jag och jag hoppas att tankarna håller även här hemma.
Jag är ett litet knytt som har en del att begrunda från blöta Bologna.

Bra bilderböcker beundras i Bologna

Det allra finaste på mässan i Bologna tycker jag är den utställning som presenterades med ett trettiotal av Sveriges främsta illustratörer av barnböcker. På stora skärmar visades bilder och man kunde vandra omkring i ett luftigt rum med trägolv och beundra konstverken.
På några stora bord  mitt i utställningen låg massor av de böcker de svenska illustratörerna gjort. Det var fantastiskt att se hur det hela tiden var fullt med vuxna människor kring borden som ivrigt läste och bläddrade.
Gunna Grähs, (till vänster) som suttit i juryn för vilka som skulle få äran att vara med, berättade hur de kämpat för att få med borden och med dem denna inbjudan till att  ta del av böckerna. Inte bara respektfullt beundra bilderna på skärmarna. Och det lyckades verkligen.
Jag blev glad av att titta på alla dessa fantastiska bilder av några av mina personliga favoriter som Emma och Lisen Adbåge (som bland annat så fint illustrerat min barnbok Jag vågar vågar du? och Gunna Grähs förstås och Anna Bengtsson plus många fler.
Deras arbete presenteras också i en vacker bok utgiven till mässan, Contemporary Swedish Illustrators.
(tv Emma  t h Anna Bengtsson).

Isol, en ALMA-pristagare jag längtar efter att läsa

Det ska bli så spännande att läsa Isol, 2013 års ALMA- pristagare. Idag skulle nyheten annonseras ut i Bologna i direktsändning från Vimmerby (se bilden) och massor av folk tittade på storskärmen när sändningen skändligen bröts. Tur att det fanns en Plan B, det vill säga att tre jurymedlemmar, alldeles muntligt och IRL, fick redogöra för vem som vann äran och fem miljoner.

Isol är bilder- bokskonstnär, serietecknare, grafiker, författare, sångerska och kompositör. Hon är född 1972 och bor i Argentina. Juryns motivering lyder:
 Isol skapar bilderböcker i barnets ögonhöjd. Hennes bilder vibrerar av energi och explosiva känslor. Med en återhållen palett och ständigt nya bildlösningar tänjer hon på invanda perspektiv och flyttar bilderboksmediets gränser. Hon utgår från barns klara blick på världen och ger deras frågor drastiska uttryck och öppna svar. Med befriande humor och lätthet behandlar hon även tillvarons mörkare sidor.

Jag hade jag aldrig hört talas om henne men jag blir så nyfiken på hennes böcker som man kunde bläddra i medan Kulturrådet och ALMA bjöd på en generös buffé i sin monter för att fira (se min bild). Mest nyfiken blir jag på dessa två:
Tener un patito es útil (2007) som kan läsas från två håll med två olika resultat, en berättelse om vad en pojke kan använda en anka till och en annan som visar vad en anka kan använda en pojke till. Och Nocturno (2011) en vacker introduktion till nattens drömmar som med fluorescerande färg bäst avnjuts i mörker.
Vi får väl se vilket svensk förlag som bjuder mest! Ännu finns hon inte på svenska, men snart tror jag.
(ALMA= Astrid Lindgren Memorial Award)

Jag är nog en person som ska undvika mässor och mingel och bli vid min dator

"Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllene dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor"
Diktraderna av Fröding föresvävar mig när jag vandrar omkring på barnboksmässan i Bologna. Den är inte strunt, det är inte så jag menar. Det är världens största mässa för barnböcker som firar femtio år i år med Sverige som hedersgäst. Jag har längtat så efter att komma hit, men när jag kommer hit är det ändå just en mässa. Tusentals utställare och böcker och javisst, mycket att se, ett utbud av böcker för barn som är otroligt. Vackra böcker, fula böcker, glittriga böcker.
Kanske är det regnet som gör att jag känner mig en aning dyster och tänker att det är så mycket mysigare att åka iväg för att ägna sig åt det som är innanför alla de tusentals pärmarna: Skriva. Här är förläggare och redaktörer, mest är det en förlagsfolkets mässa. Jag vandrar runt och känner mig främmande. Igår regnade det hela dagen och jag våndades: Vad är poängen med att skriva när det finns så många böcker redan?
Jag bröt upp ganska tidigt från minglet som var i ett gammalt palats och åkte hem till mitt hotellrum och ägnade mig åt det jag gör bättre och älskar mer än att mingla: Skrivandet. Då kände jag att jag måste inse att jag inte är en mässperson.
Jag är en skrivperson som trivs bäst vid min dator, den får gärna  flytta med mig från land till land,
men jag ska undvika mässor och mingel och bli vid min läst, min dator.