Fina Grand serverar bonnkaffe - så töntigt!

Jag skrev för ett tag sedan att jag trodde på kokkaffets återkomst, på sirapslimpan. När jag kom släpande med mitt ofantliga bagage till Waxholmsbåten alltid i för god tid, hamnade jag på Grands nya uteservering på kajen. Vet ni vad de annonserar att de har: Bonnkaffe. Mitt bland espresso mm finns detta. Jag tappade kaffelusten för det var så töntigt. På "fina" stället var det "bonnkaffe" man skulle dricka - fattas bara att de lanserar en "proletärmacka" till, med prickekorv eller så ... Fånigt!!!

Ljuvlig morgon i hembyggd snipa

Vi har haft en ljuvlig morgon på ön. Solen flödade över verandan.
Min vän Paulina, fotograf, var på besök med sin pappa. Han har byggt en fantastisk träbåt av snipatyp och nu kajkar de runt med den i våra vatten och låg över i båten här vid en brygga. Igår kväll drack vi limoncello på verandan, sedan gick de till båten för att sova.
Han har gjort allt på den, från det han fällde tallarna, till hyvlandet, och hopsnickradet  av den färdiga vackra båten. Det tar cirka ett år från det man fällt tallarna.
Ungefär den tid det ofta tar för mig att skriva en bok, tänkte jag.
Vilket hantverk detta båtbyggande är, jag är fylld av beundran!

Motorn är en stillsamt puttrande gammal fiskebåtsmotor. När man sover fäller man enkelt upp ett slags tält över båten och kryper ihop i varma sovsäckar.

Vilken lycka när Milton, Emil och jag fick ta en provtur runt ön, sedan stiga av på vår brygga där Milton åkte rutschkana ner i det ännu kalla vattnet.

Med starkdoftande myggolja på kroppen och lie och såg i händerna

Idag var vi laddade, Ellen och jag. Med såg, sax, lie och seckatör gav vi oss ut i den djungel som var vår tomt.
Vi har jobbat hela dagen, klippt fram övervuxna stigar, klippt ner massor av nedhängande grenar, sågat bort ett antal små ekar, rönnar och hasselbuskar, röjt bland brännässlor och klippt ner de överblommade lupinerna. När ni ser bilden intill så kan ni inte förstå vilken djungel där var innan vi satte igång.
Vi gick fram som små maskiner i djungeln och det är underbart.
Inga mygg idag heller eftersom jag dränkte in mig i en fantastisk antimyggvätska - för hästar egentligen - från Föllinge som en god vän tipsade om förra året. Sonen säger att han får astmaanfall av lukten och ja, det luktar starkt. Men myggen anfaller inte så då är jag nöjd. I natt hade jag så vansinnigt kliande bett att jag inte kunde sova, hellre då denna starka lukt.
Och vår tomt blev så mycket finare!
Vi är stolta och festar loss på tunnbrödsmackor med messmör.

När Persson satte pekfingret mitt i mitt mellangärde

Under min tid som chefredaktör för Fönstret ingick det att bevaka spektaklet i Almedalen några gånger. Många ord var det, vinet flödade, jakten på det bästa minglet pågick. Jag kände mig bara illa till mods och ville åka hem.

Jag tyckte riktigt illa om denna mingelvecka i Almedalen som kändes som om det lilla Sveriges lilla maktelit i media och politik gnuggade sig mot varandra medan de skålade i rosé

När jag tänker på Almedalen är det alltid ett minne som dyker upp, ett s-mingel det var viktigt att bli inbjuden till, det var på Perssons tid och alla ville tala med Persson. Vi stod i en lång rad till buffébord och vinutdelning, politiker och mediafolk,  och Persson gick omkring och valde vilka han ville prata med.
Plötsligt styrde han stegen mot mig. Log fryntligt, satte sitt kraftiga pekfinger hårt in i mitt mellangärde och sa: Den där deckaren du skrivit den förstår jag inte. (Kattjakt). Sen gick han.

De politiska uttolkarna förklarade för mig att jag skulle se det som positivt att han sett mig och pratat med mig och sagt något – om än på sitt burleska Perssonsätt.
Jag kände mig inte alls sedd. Jag kände mig bara ännu mer illa till mods, skippade vinet och gick hem till hotellrummet och läste.
Det är vad jag tänker på när jag läser om Almedalsveckan.

Det är en styrka att våga be om hjälp när man är svag

Jag bad om hjälp och bumlinghjälp kom! Själv hade jag spettat upp små stenar, Johan tog de stora. Och vips hade jag grunden till en ny stentrappa i stället för den gamla trätrappan som ruttnat ihop.

Vi slet och släpade och drog. Mest J förstås. Och nu ligger det en stabil början till en stentrappa som aldrig kommer att ruttna.
Fint med bumlinghjälp, eller hur?

Det är viktigt det där med att våga be om hjälp. Ibland är jag bra på det men ofta dålig, alltför ofta biter jag ihop och tänker: Kan själv, fast jag varken har muskler eller kraft nog.
När jag möblerar om, vilket jag ofta gör, är min envishet bra och det är otroligt vilka möbler jag kan förflytta på ren viljekraft. Men det finns gränser även för en stark vilja och det är bra att inse att det inte är ett nederlag att be om hjälp. Eller hur?

Jag kallar på bumlinghjälp!

Jag älskar att skapa små slitna vackra miljöer på min ö. Som det gamla bordet jag misshandlade och soffan en granne skulle slänga, det har jag skrivit om förut. Jag blir besatt, det är ett som är säkert.
Just nu vill jag bredda en stig Det är för jobbigt att köra upp vagnar där, men det är den stig som snabbast leder till huset.
Jag kom på att jag kan spetta upp stenarna och flytta dem, stigen blir bredare.
Men förstår ni vilket jobb det är att spetta sten? Och sedan lyfta dem?
Det är förunderligt ändå vad man orkar om man vill.
Men nu är det några bumlingar som trotsar min energi, jag kallar på bumlinghjälp!

Det är jag, en rostig lie och hundratals starka ormbunkar

Jag hade en plan för dagen som gick upp i rök. Snopet.  Men jag hade i alla fall energi ... så i stället gick jag till attack mot ormbunkarna. Vi har hundratals, de täcker hela områden där jag vill ha gräsmatta. De gömmer musbon och hemska saker. Jag vill inte ha dem där.
Så överskottsenergin plockades fram, en rostig lie likaså, trimmern hade varit bra men den har laddat ur sig för evigt.
Så det är jag, en rostig lie och hundratals starka ormbunkar.
Vi brukar kalla oss musketöser, jag, Annica Wennström och Maria Herngren, när vi skriver våra deckare om journalisten Amanda Rönn, Amandadeckarna.
En musketös har ett blankslipat svärd.
Men jag har min lie och huj vad de rök, ormbunkarna. Det enda jag är rädd för är att de egentligen bara vek sig och reser sig imorgon igen?
Men tomorrow is another day, som vi säger, Scarlett och jag.

Jord genom egen tillverkning på vårt ekologiska dass

Livet på landet, ljuvligt är det men skitgöra är det också.
Vi brukar alltid skifta tunnor på vårt ekologiska dass innan midsommar. I år var det något ingen pratade om. Vi orkade helt enkelt inte.
Så nu är det efter midsommar och jag, Elin och Ellen är kvar. Vi hade kommit till dagen för ingen återvändo. Så nu har vi gjort det. Två skottkärror blev det, fyllda med jord men vi svor ve och förbannelse över personer som slängt våtservetter i tunnan efter förrättat värv. De blir inte jord nämligen utan ligger där utan att förmultna. Irriterande!
Men nu är allt klart, vi eldar bastun för att skrubba oss och snart ska vi bestämma var vi ska lägga jorden vi fått genom egen tillverkning så att säga!

Badar i sol, sommar och jordgubbar

Jag förstår att du har det bra eftersom aktiviteten på bloggen och Facebook är låg, sa en vän som känner mig. Annars kunde man ju tolka det tvärtom också. Att jag deppat ihop i ensamhet en helg som midsommar. Men så är det inte alltså.

Jag är på ön mesta tiden, omgiven av firande familj. Delar av familjen skyr midsommardansandet runt stången, inte jag. Tillsammans med Milton ägnar jag mig med hänförelse åt Björnen sover, Raketen och annat.

Jag bakar marängtårta, äter sill och badar i jordgubbar. Jeansen jag inte kunde ha förra sommaren hänger nu lösa och lediga. Tränandet har gjort att jag klarar att både gå och prata, samtidigt,  uppför branta backen till Annica
Sommar.
Inte bara lättja, Annica och jag smider skrivarplaner och diskuterar intriger.

Längtar efter att tala franska

Vi sitter i den blå soffan, Ellen och jag. Tittar ut på björkarnas grönska och bara njuter. Min Spotifylista med många franska låtar är på. En del gamla låtar är alltför smöriga för henne, Adamo, Charles Aznavour, Yves Montand, men vilka minnen och känslor de väcker hos mig. Jag längtar efter att lyssna på talad franska, prata franska.
Det är som en saknad i mig. Jag kände det när jag var på vinresan till Sauve för ett tag sedan, det var en sådan fröjd att prata franska. att återupptäcka orden, att få till snygga vändningar i språket och att förstå.

En gång i tiden var franska ett språk som jag talade alldeles flytande.
Idag, jo det går bra men det flyter inte på som förut.

Alltså: jag behöver träning, jag behöver åka till Frankrike mer. Jag längtar så efter det. fast inte i sommar, nej, då ska jag vara på ön. Och lyssna på Christophe Mae, Faudel, Barbara, Piaf, Carla Bruni  och så många fler... franska franska.
Kolla min Spotifylista så får ni höra :)

Slutresultatet blir en bok - vägen dit väljer du

Slutresultatet blir en bok ... men vägen dit, så olika den är.
Alla har sina sätt. Om det är post-it-lappar på hela väggen eller storylines på annat sätt. Om det är att sitta ensam eller tillsammans, skriva alldeles själv eller tillsammans med andra. Om du hemlighåller ditt projekt (som jag) eller pratar vitt och brett om det med andra.
Visst är det hoppingivande?

Jag älskar att sitta i ett rum där flera skriver, tyst och intensivt och laddat. Men ve den som babblar! Elin, som jag träffade igår, avskyr att skriva i samma rum som andra, hon vill göra sina egna ljud, höra sin egen musik, vara fullständigt ensam och fri från andra. Fri att grimasera, knacka, vara som hon vill. För mig försvinner de andra i rummet när jag skriver.
Ibland har jag musik i hörlurar, helst ordlös. Andra måste ha det knäpptyst.

Det är härligt att veta att det inte finns en metod utan lika många sätt som det finns författare. Inget är mera rätt eller fel än något annat. Slutresultatet blir en bok, vägen dit väljer du - såklart efter att ha testat även andras råd men sedan hittat din egen väg.
Vilken är din väg?

Inbjudna att inspirera till skrivande

Jag deltog som inspiratör på en spännande Festivaldag för skrivsugna i Kaxås i Offerdal i Jämtland, en av världens vackraste platser för övrigt. Vi var tre författare, tre inspiratörer, som berättade om vårt skrivande och våra skrivmetoder för en engagerad grupp deltagare som ville bli inspirerade.
Inger Henricson och Elin Olofsson var de andra två författarna.Inger har skrivit en fascinerande bok om sin släkt, Stannfåglarna. Elin har just framgångsrikt debuterat med  Då tänker jag på Sigrid, en berättelse om att resa bort och komma hem som jag nu ser mycket fram emot att läsa. Det är verkligen så mycket lust i att möta människor med skrivdrömmar, idéerna bubblar omkring dem och de vill bara ha mer och mer av de råd och tankar man kan dela med sig av.
Det är smittsamt, jag längtade hem till min skrivhörna när dagen var slut.
Pigga Studieförbundet Vuxenskolan och Förlag 404 har inlett ett roligt samarbete kring skrivande, det här var bara början.

Igår talades det om en Bloggdag.
'
Varje gång jag är i Jämtland får jag massor av frågor om när nästa Bärbok kommer  (den serie böcker Annica Wennström och jag skrivit som inleddes med Smultron och svek och avslutades med Lingon och lust).
Det måste bli en Hjortronbok, sa flera av deltagarna igår.
Ja vem vet!!

 

Ny slukarserie från Hungerspelens Suzanne Collins

Det har varit litet för kallt, tid för läsning med andra ord. 

Jag måste erkänna hur tveksam jag var när jag läste var någonstans Suzanne Collins nya bok utspelade sig (ni vet Hungespelens fantastiska författare).  

Gregor från ovanjorden heter den första boken i serien som utspelar sig under jorden i ett nutida New York där det bor bleka människor med violetta ögon som rider på fladdermöss, där finns kackerlackor (och där tar det stopp för mina döttrar att läsa, de avskyr dessa djur) och spindlar och råttor. 

Ja  det låter inte som en bok för mig. Men det är det. Jag började tvekande, sedan slukade jag den. Jag älskar böcker där man kliver in genom någon märklig ingång, som här ett galler i en risig tvättstuga och sedan befinner sig någon annanstans, det växer jag aldrig ifrån. Hade jag gjort det hade det ju dessutom skett för länge sedan.

Så - jag slukade boken och väntar ivrigt på nästa,  och nästa. 

Suzanne Collins vilken mäktig fantasi hon har. 

Trender kommer trender går, snart är det inne med kokkaffe och sirapslimpa

Jag har lagt märke till en sak, frukostmenyerna vid Nytorget har förändrats. Från latte och croissant smyger det över till bryggkaffe. Lika gärna som olika varianter av yoghurt blir det gammeldags havregrynsgröt. Någonting händer. Snart blir det trendiga att dricka kokkaffe med en tjock skiva sirapslimpa.
Surdegarna surnar till på sina hyllor och ut träder en äkta Skogaholmare, en sån som många är uppfödda på.
Vi får se!
Vad är det mer som kommer att komma till heders tror ni? Raketost kanske och helt klart messmör.

Skapande i omedveten närvaro

Tåget dunkande och ojämna skakande försätter mig i någon sorts halvdvala. Inte sömn, inte vakenhet. Detta tillstånd av nästandvala är skapande. Mitt i dunkandet ser jag en scen framför mig. Hur någon med svart kortklippt hår och kattglasögon vänder sig mot mig med ett leende men väser ovänligt.... " ..."

Jamenvisst. Så ska det börja.

Jag älskar hjärnans sätt att arbeta i omedvetenhet. I detta dvalliknande tillstånd dyker bilder upp alldeles ogarderade och ocensurerade.

Skapande i omedveten närvaro?

Nu fastnar jag för minifastor - och klipper håret för att motverka viktuppgången

Det är sannerligen inte lätt att åka på mat- och vinresa till Frankrike i sex dagar och tro att den segt erövrade smala vikten ska förbli som den var. Dessutom gjorde avstegen där det lättare för mig att "avstega" även hemma, en macka slank ner, lite ost ... mera vin ... ja ni vet.
Viktkurvan gick åt fel håll och det får den inte eftersom den primära anledningen till viktnedgångsönskan är att jag lätt och behändigt ska kunna studsa omkring och leka med Milton.
Nu tror jag att vid sidan av träning och förståndigt ätande så ska jag tillämpa minifasta. Jag läser om det i en otroligt intressant bok av Henrik Ennart: Åldrandets gåta, vetenskapen som förlänger livet.  
Han träffar framstående experter på åldrande och framför allt undersöker han byar i världen där invånarna lever länge. En av slutsatserna i boken är att minifastor är bra, det är bra att hålla igen på maten också och så klart dra ner på kött och socker.

Men det är det där med minifasta som fastnar i mitt huvud. Idag har jag minifastat, det gick bra med undantag för att jag föll dit i kväll och åt upp Ellens sista kolor "beurre salée" – jag vet, hemskt gjort! Förlåt Ellen!

Jag återkommer till denna spännande bok som jag läser långsamt.
För att motverka viktuppgången klippte jag mig förresten idag, äntligen, jag satsade djärvt och tog minst fem centimeter! Kolla!

Vila i frid tjockteven på ön - min energi förflyktigas av meningslösa program

Jag vill sjunga långsamhetens lov. Inte sysslolösheten för den skyr jag, men förmånen att ta itu med saker i en takt som känns bra. Utan stress och hjärtklappning, stilla räfsa gräs, plocka lite ogräs, sitta och skriva en stund utan en teve som stjäl uppmärksamhet.
Vår tjockteve är nog död. Jag har inte försökt återuppliva den. Jag bara struntar i teven på ön även i stunder då jag är ensam och har långtråkigt. För sådana stunder finns också.
Nu är jag tillbaka till stan och plikter och ett annat liv innan vi flyttar ut.
Jag vaknar och er ut som en kanin, svullen i ansiktet och med minimala svullna röda ögon, ingen vacker syn. Någon allergi kan jag tro.
Men framför allt:
Jag vaknar på morgonen och känner mig lite håglös, jag sätter på teven och slötittar och vips går en meningslös timme.
Det är inte bara det att jag inte gör något annat, det är som om själva min energi förflyktigas när teven är på med meningslösa program.
Det är okej  att  se Borgen till exempel. Men det blir lätt mycket dödtid framför teven när jag känner mig en aning låg och less.
Så vila i frid, tjockteven på landet. Jag ska inte störa dig.

Frukostlyx på ö utan kiosk

Vaknade i paradiset av en fruktansvärd åska och stormregn. Kändes som om hus och säng skakade. Visste att en vän var på väg över sundet i liten båt med färska croissanter, men hen hade lyckats åka precis mellan två åskutbrott och kom fram med frasiga frukostcroissanter utan att ha träffats av minsta regndroppe.
Vilken frukostlyx på en ö utan kiosk eller affär.
Vilken omtanke.
Mina förråd börjar sina.
Det blev frukost i solen men nu mörknar himlen igen. Mera åska?
Dags för stadsliv.

Berätta mig ... viskar, lockar rösterna i mitt huvud

Det är lustigt och härligt och konstigt men just nu är jag inte sugen på att läsa. Jag längtar mest efter att skriva. Kanske för att jag varit ensam i huset några dagar. Då måste jag uppfinna låtsaskompisar. Det gör jag. Det gör mig glad. Är jag ensam i huset måste jag bara läsa speciellt snälla och lyckliggörande böcker, annars blir jag rädd och mörkret tar över inne i mig.
Men! Nu har jag flera olika manustankar i olika stadier som tumlar runt i min hjärna och det gör mig lycklig. Jag tänker att jag kanske måste vara ensam ibland fast jag inte tycker om det. Men det är då rösterna vaknar i mitt huvud och säger: Berätta mig.... viskar, kräver, lockar.

På bilden vår Rhododendron, den är gigantisk och nu blommar den och jag får ångest över att mina barn inte ska hinna hit och se prakten, se lupinerma, syrenerna, aklejorna. allt tokblommar nu.
Lugn mamma, vi kommer.... säger dom. Att jag alltid ska oroa mig!

Min tall blir en båt

 

Grannen tittar begrundande på min tall. 

Hög och rak och med grenar som faller. 

Med kottar som rasar ner på marken.

Han säger:

Jo den är rak och fin.

Jag skulle nog kunna göra en båt av den.

Du får den, säger jag. Men du får ta ner den själv.

Tanken svindlar.

Min tall blir en båt.

Han tar ner den.

Karvar ur den.

Far till främmande land .

I min tall.

Rötterna uppbrutna.

Skrivandet, en hitt-på-lek vi har för oss

Snart kommer fina Annica Wennström vandrande på stigen och uppför backen till mig. Hon har helt säkert sina snickarbyxor, det har hon hela sommaren. Vi ska arbeta med några manusfunderingar vi har, ja en del är mer än funderingar.
Det var det här som var en av våra glada tankar när Annica och hennes Peter köpte en tomt på den ö där vi huserar. En tomt där de sedan byggt ett fantastiskt hus. I motsats till mig är de praktiska och snickarkunniga.
Nu har vi bara tio minuters vacker promenad mellan rosor och blommande syrener till varandra och vi har båda skrivplatser i våra hus.
Det är härligt. Vi har skrivit så många böcker ihop men vi tycks inte tröttna på att skapa nya intriger, nya familjer, nya världar för dem att bo i.
Det är som en lek, en hitt-på-lek som vi har för oss. Vi fantiserar och vi skriver. Vi skriver om, vi stryker, vi skriver om igen. Men det är en del av leken.
Jag gillar de tankar vi har nu.
Snart kommer Annica, då ska vi skapa.

Rastlös mitt i det gröna och sköna

Det är svårt ibland att hitta balansen i sin tillvaro. Eller hur. Jag längtar till ön så det gör ont i mig. Jag älskar att vara här och njuta av hur lugnt och vackert det är. Men så drabbas jag som igår kväll av rastlöshet. Fanns ingen anledning. Vi hade en fin kväll på Annicas veranda och jag vandrade hem på lugna stigar. Det är ljust mest hela natten. Men jag var rastlös och vaknade klockan två. Kunde inte sova, jag tände en eld i öppna spisen. Plötsligt drabbad av en känsla av långtråkighet och oro. Mitt i allt det gröna och sköna.

Soffbyte i det lilla paradiset i den stora världen

 Ön är som vackrast nu. Ljusa kvällar. Annica och jag satt på verandan, drack vår traditionella Southern Comfort med klirrande isbitar och kände oss tuffa som Janis Joplin. Det var igår kväll.

Nu är det morgon och fågelsång, blomdoft och sol och flaggan vajar i vinden.  Jag bestämde mig för att bara njuta, bara titta på hur våra rhododendronbuskar slår ut, hur lupinerna blommar.
Men det kliar i mig. Jag vill röja men trimmern, mitt älskade favoritredskap, är död.
Så i stället möblerade jag om. Kökssoffan är för stor för köket men passar i ett annat rum. I stället fick morbror Fredriks lilla blå soffa ny plats i köket. Jag älskar att använda det jag har, i synnerhet saker som funnits i släktled. Fredrik var min pappas mosters man, död sedan en evighet, men soffan lever.

Utanför kvittrar fåglarna. Jag ska ta min andra kopp kaffe. Det är lycka jag känner på denna plats, vårt eget lilla paradis i den stora världen

Sommarkänslan av total närvaro i nuet

Jag vaknar med en pirrande känsla av sommarlov.  Fåglarnas kvittrande, solen så klart och nystrukna sommarklänningar. Jag sydde upp dem en gång på resa i Vietnam, enkla, fina och alldeles ljuvliga. Erkännas bör att de suttit lite trångt de senaste åren men att tränande och nyttig mat nu gjort att de passar lika bra som när jag sydde dem en gång under några heta veckor i Hoi An. (Dit jag längtar för övrigt, nästan jämt se bilden ovan).
När jag var barn hade jag inte mycket kläder, men varje år till examen fick jag en ny klänning som var finare än det andra jag hade. Mamma sydde. Vi valde tyg tillsammans, jag minns speciellt de fina lite skrynkliga tygerna i bäckebölja - så hette tyget tror jag.
Och jag minns den pirrande känslan på examensdagen när jag fick ta på mig den och gå iväg till skolavslutningen (som vi kallade examen då) - och sedan väntade det oändliga sommarlovet, lek och lycka utan slut.

Nu vet jag att leken och lyckan har ett slut och att det för varje år blir viktigare att försöka bottna i den barndomskänsla jag minns av total närvaro i nuet.

Sardin på söder, ett favoritställe

Jag är inte bara på ön utan understundom också på mitt kära Söder. Eftersom jag idag var ovanligt hängig muntrade vi upp oss med trevliga kvarterskrogen Sardin. En av mina favoriter.
Pytteliten som namnet antyder, men i kväll kunde man sitta ute och njuta av ställets otroligt goda små tapasrätter och härliga viner från en genomtänkt vinlista. Vännen Annika Estassy fruktade efter mitt förra inlägg att jag ätit för litet choklad så desserten blev en urgod chokladkräm med olivlja och havsalt. Mums säger jag bara.
Tapasrätterna var bland annat perfekt sparris med mandelpesto, baconrullade dadlar, getost, fantastisk lax. Allt i små hanterliga portioner och allt vällagat.
Bra stämning är det där också.
Ett riktigt bra ställe dit jag tycker Annika ska med T en kväll!

Till och med luggen slokar

Hur kan man gå från att vara världens piggaste till att vara världens tröttaste? Jag känner starkt för att hitta något att skylla på.  Känns som om jag rasat nerför en rutschkana till största tröttheten. Det är mödosamt att bara öppna datorn, gympan i morse var klart utan energi, till och med luggen hänger och slokar.
Hela jag slokar.
Är det månne gräsallergin?

Treåringens sommar med Astrid Lindgren

Så här är det på ön. Tidigt vaknar jag av snabba ivriga steg. Ytterdörren slås upp och en glad treåring med kalla fötter kryper ner hos mig. Vi läser saga. Alla andra sover. Nu är han snart i ålder för Nils Karlsson-Pyssling-sagoboken. Den jag älskar mest av alla Astrids böcker. Än så länge läser vi den i en version med många bilder. Jag längtar till kapitelboken, den jag nästan läste sönder själv som barn.
Och vi har köpt Bullerbyböckerna, alla tre, i en så fin liten box.
Men idag, måste jag erkänna, föredrog han Byggare Bob på min Pad.
Efter regnet och åskan igår kväll skiner nu solen.
Det är juni.
Det är sommar.
Bara vi är vakna och vi fikar på verandatrappan.

Vi skapar en strand och hissar en flagga

Det börjar bli så många barn och barnbarn på ön att vi inte får plats på stranden. Så idag samlades de grannar som kunde med spadar försedda, med jordfräs och motorsåg, för att jämna ut ett oländigt parti av stranden till en mysig gräsbelagd sluttande strandremsa.
Det blir fint och alla högg i.
De som inte grävde grillade korv eller såg till att barnen inte trillade i det tiogradiga vattnet.
Härlig dag.

Dessförinnan hann vi hissa flaggan, för nu är det ju sommar och ö-livet börjar. Först fram-och tillbaka-åkande, sen bor vi här.
Milton minns hur det ska vara i sommarhemmet och det var han som drog fram flaggan. Han mindes sin skrinda också.

Nere på stranden var det märkligt att se hur stora förra årets tvååringar blivit. Är det någonstans man märker årsringarna så är det på ön där vi mest träffas under sommarmånaderna och därför ser de skillnader som uppstår på ett år.