Idag är det 7 oktober. Min mamma skulle ha fyllt 96. Gulli kallades hon för att hon var så gullig. Det var hon och jag saknar henne varje dag ännu. I mitt huvud pratar jag med henne. Hon var en vis kvinna fylld av kärlek.Så obrottsligt lojal mot alla oss som hon älskade. Mild som en sunnanvind, men attackerade någon något enda av barnen i hennes närhet blev hon en lejoninna och tog vilka strider som helst.
Ni som har en mamma kvar. Vårda henne, älska henne, ta er tid, ni anar bara inte vad tomt det blir när hon är borta och vad man (=jag) ångrar att jag inte ägnade mer tid och slösade mer kärlek över henne.
Tänk inte att du hinner umgås sen, plötsligt finns inte sen, utan bara en saknad.
På bilden mammas Ödesträd som lever hos mig liksom minnet av henne.
11 kommentarer:
Så underbart att du har en växt från din mamma! Du skriver så fint om henne och själv tänker jag varje dag på min mamma som dog för tre år sedan. En mamma som alltid fanns där och som gav så mycket kärlek och omtanke. Så jag instämmer med dig! Har du din mamma i livet så vårda henne med tid och kärlek. Jag tänder ofta ett ljus framför hennes foto och minns alla underbara stunder vi hade tillsammans och önskar att de hade varit fler....
Tänkvärt!
En fin beskrivning av en fin människa!
Kram Sara
Margareta, ja visst är det fint att mammas blommor lever vidare. Flera stycken, hos mig och bröderna och barnbarnen. Så man kan ju inte vara riktigt död när minnet och blommorna lever, tröstar jag mig med.
Maria-Thérèse, så viktigt att komma ihåg, så lätt att glömma ...
Vi bär minner vidare Sara! Kram!
Fint och inspirerande. En sådan mamma vill jag också vara. M-L
M-L. Det ÄR du. Kram!
Otroligt fint skrivet och jo, det är mysigt att ha en mamma att ta sig tid för :-) Kram
Så fint du beskriver din mamma. Och så härligt att hennes blomma lever vidare hos dig! Jag har min 90-åriga mamma i livet. Jag hälsar på ofta, pratar med henne varje dag. Hon är ganska bitter och ibland orkar jag inte riktigt "hålla ställningarna" gentemot henne. Men jag försöker, så gott jag kan och orkar.
Hon var så fin, Eva. Jag kan känna ångest över att jag inte riktigt hann med henne som jag velat de sista åren när hon blev förvirrad. Samtidigt genomgick jag en livskris. Men det gör ont att tänka på. Det är därför jag tycker det är så viktigt att påminna om hur kort tiden ibland är då man fortfarande är tillsammans. Men vad jag förstår av din blogg ger du mycket tid och kärlek till din mamma.
Skicka en kommentar