Se din mamma, ge henne din uppskattning

Idag är det min mammas födelsedag, då tänker jag på henne extra mycket

Idag  bloggar jag hos min fina förlagskompis Åsa Bonelli om min mamma som jag älskade så mycket och saknar förfärligt. Hennes närvaro i mitt liv gjorde det tryggare. Nu finns hon bara i mina tankar. Hon skulle ha fyllt år idag.

Jag bloggar om hur min generations kvinnor inte riktigt såg våra mödrar. Hur deras hemmafrutillvaro framstod som förfärlig för oss, kanske så förfärlig att vi måste fjärma oss från dem för att skapa ett eget liv och kanske därför såg vi oss, många av oss, som pappas flickor.

Det var sent i livet jag förstod hur otroligt mycket mammas stöd betytt för mig, hur jag faktiskt levde det liv hon ville ha med eget arbete, ett yrke jag älskade och studier. Men jag bloggar också om att jag var dålig på att berätta det. Kanske tog jag för självklart att hon insåg hur mycket jag älskade henne, vi pratade nästan varje dag och var nära. Jag visste hur mycket hon älskade mig utan att vi precis sa det. Vi är kanske inte en familj av stora ord. Men jag skulle så önska att jag mer berättat för henne hur jag värdesatt hennes stöd genom hela min uppväxt och sedan hela mitt mammaliv, jag kunde alltid fråga henne, få stöd.

Ja, nu är allting för sent. Jag hoppas och tror att hon vet hur mycket jag älskade henne men jag önskar verkligen att jag formulerat det bättre och sagt det oftare medan hon levde, gett henne den uppskattning för det hon förtjänade.

Men jag kanske får säga det här, till er som har era mammor kvar? Se dem, älska dem, säg det!

Älskade mamma, älskade ni som beredde vägen för oss kvinnor idag

Mamma och jag

8 mars kvinnodag. Jag tänker ändå att mycket hänt under mitt liv. Från tiden där min mamma och alla grannfruarna som kallades tant+efternamn oavsett ålder var hemmafruar i sina små lägenheter. Mamma, tant Swede som mina vänner sa,  städade vår tvåa, lagade lunch åt stressad man som kom hem varje dag. Tog hand om allt. Jag tror knappt min pappa kunde koka kaffe. Hon lappade, lagade, strök, tvättade lagade all mat från grunden. Fanns alltid där för oss.
Älskade mamma.
Hon ville så gärna arbeta, få egna pengar. Så hon strålade när hon började på Palms konditori. Hon sålde bullar och bakelser och fick ta med sig kantstötta varor hem. Vilken fest. Hon fick egen lön och köpte små presenter. Mitt första linne med mönster och likadana trosor till.
Men pappa tyckte livet blev jobbigt. Ingen lunch lagad (fast hon förberett maten). Och käre bror tyckte det var som ett plåthus när mamma inte var hemma när han kom hem.

Älskade mamma. Du slutade jobba.
Men ständigt sa du till mig: Eva, studera, skaffa dig ett arbete, en egen lön, ett bra liv.
Hon sa det. Men jag upplevde ändå att jag var pappas flicka. Han som svepte iväg till tidningen på morgonen, han som skrev.
Långt senare förstod jag hur hon kämpade, hur de kämpade alla de där mammorna på femtiotalet som vi knappt hedrade under många år, vi som trodde vi var pappas flickor. Men det var ju mest mamma ändå som pushade mig, men på ett stillsamt sätt. Trodde på mig, uppmuntrade mig.

Kära lilla mamma, kära alla tanterna på Sallyhillsvägen 33, vad ni kämpade. Vad lite ni fick tillbaka. Vad självklart och osynligt det var i världens ögon allt ert slit.
När jag fick barn själv, det kanske var då jag började förstå mammas slit, mammas uppmuntran.

Glödande feminist var hon.
Sista gången hon var med på något jag gjorde var på Stadshuset i Sundsvall när jag Maria och Annica presenterade vår bok Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor. Hon var så stolt. Och så enig med oss.

Älskade mamma. Dig vill jag fira mest av allt idag, i din himmel.

Du skriver inte så mycket om mormor? sa E1 till mig en dag.
Kanske gör det för ont. ÄN. Kanske jag har  ångest för att jag inte riktigt förstod förrän för sent hur mycket hon gjorde för mig, alltid.

Hur hon stod vid min sida, alltid.

Plötsligt finns inte sen utan bara en saknad - så ta dig tid för din mamma

Idag är det 7 oktober. Min mamma skulle ha fyllt 96. Gulli kallades hon för att hon var så gullig. Det var hon och jag saknar henne varje dag ännu. I mitt huvud pratar jag med henne. Hon var en vis kvinna fylld av kärlek.
Så obrottsligt lojal mot alla oss som hon älskade. Mild som en sunnanvind, men attackerade någon något enda av barnen i hennes närhet blev hon en lejoninna och tog vilka strider som helst.

Ni som har en mamma kvar. Vårda henne, älska henne, ta er tid, ni anar bara inte vad tomt det blir när hon är borta och vad man (=jag) ångrar att jag inte ägnade mer tid och slösade mer kärlek över henne.
Tänk inte att du hinner umgås sen, plötsligt finns inte sen, utan bara en saknad.
På bilden mammas Ödesträd som lever hos mig liksom  minnet av henne.