Reafynd: Åsa Larsson som jag inte kan släppa, Håkan Nesser som tråkar ut mig

Några deckare fanns på bokrean.
Framför allt gillar jag Åsa Larssons Till offer åt Molok.
Jag är inte alls lika svag för Håkan Nessers sista bok om polisen Barbarotti i Styckerskan från Lilla Burma.

Många gillar Nessers bok har jag förstått. Men den är för utsvävande och pratig för mig, för trött, för mycket funderingar som inte kopplar till handlingen. En vän gillade samtalen han har med Gud, jag tycker de så helt faller ur ramen för boken och fann den ganska långtråkig trots att det nog finns en bra story någonstans. Men så segt berättad.

Åsa Larssons bok däremot - så bra.
Varför?
Dels finns en mycket spännande berättelse i en väl skildrad miljö. Dels finns värmen när hon beskriver historien som utspelar sig. Man blir lika förtjust i huvudpersonerna som det känns att författaren själv är. Det är empatiskt, kärleksfullt, spännande och välskrivet och jag bara längtar till hennes nästa bok.
Hon skildrar landskapet, maten, människorna så jag bara vill ha mer.
Ibland brutalt, ibland kärvt, ibland så vackert. Som här:

"Hon är som ett vårstädat hus. Golven är skurade. Det doftar såpa och vind och sol. Alla fönster och dörrar står på vid gavel och trasmattorna hänger på tork mellan björkarna.
Hon är redo att bli förälskad."

Förälskad blir jag i hennes bok. Jag kunde inte släppa den. Den säger mig något också, något viktigt om gemenskap, solidaritet, vänskap och kärlek. Det finns där i berättelsen om våld och mord, men där våldet aldrig är ett självändamål. Läs så får ni se!