Jag fick igår en stark känsla av att jag lever i en jättekondom när jag tittar ut genom mina igenplastade fönster utan att se annat än konturer av byggnadsarbetare som går omkring utanför fönstren på fjärde våningen. Lätt surrealistisk känsla. Över hela huset hänger någon slags vita plastskynken också och jag längtar efter min balkong.
Men det här är bara ett övergående besvär, jag står ut helt enkelt. Däremot är jag inte tacksam som jag uppmanades att vara av någon granne. Varför ska jag vara tacksam för att JM efter tio åt tvingas åtgärda det slarv de gjorde när de byggde husen? Tacksam kan jag ju däremot vara över att vi har en så energisk styrelse som inte gav upp kampen utan tvingade fram en uppgörelse där JM tar kostnaden för sitt slarv.
Det var tufft jobbat!
Byggslarvet i lägenheterna går det inte att göra något åt annat än individuellt, golvvärmen som inte finns och icke fungerande köksfläktar med mera. Ack ja, JM så kortsiktigt med slarv. Inte bra för ryktet alls.
När jag stiger ut ur plasten och andas den friska luften, ser all grönska som spirar och alla uteserveringar som växer upp ur den ännu kalla jorden blir jag så glad.
Hallå! Det är vår!
4 kommentarer:
Ja Eva, lösningen på din inplastning måste vara många och långa promenader – ringa så promenerar vi! För även om det är en kall vår fortfarande så är det fint när det börjar spira lite varstans! Fast körsbärsblommorna i Kungsan ser lite frostnupna ut, dessvärre.
Inte svårt att förstå din känsla Eva! Tur att det är ett övergående problem i alla fall! Promenader är nog bästa lösningen som Karin sa :-) Tur att våren inte påverkas av eländet!
Promenad är bästa medicinen! Håller med dig, Karin. Bara så otroligt jobbuppslukad nu :)
Anna, jag är nästan van nu. Ser byggkillarna som går omkring utanför mitt fönster på fjärde våningen när jag sitter där vid mitt köksbord och arbetar!
Skicka en kommentar