Igår åt jag middag med två män som jag älskar mycket.
U och C, några av mina äldsta vänner. De enda jag har kvar från gymnasietiden då vi var väldigt nära varandra. Under ett antal år vandrade vi olika vägar. Nu sedan många år har vi hittat tillbaka till varandra igen.
Jag ser deras engagerade ansikten, deras ögon som glittrar av idéer och av drömmar och lust att uträtta något.
Kanske tycker vi så mycket om varandra för att vi inte slutat drömma, inte gett upp. Först när vi möts ser jag dem som de är nu, två eleganta män. Men efter ett tag ser jag dem bara som de var där på latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall. Mina pojkar.
Som de var, som de är.
Ave Ars, Leve Konsten, hette vårt heliga hemliga förbund, instiftat på kyrktrappan i Sundsvall en midnatt. Det var vi, och några andra, mot världen. Vi skrev, vi hade drömmar. Någon ville spela teater. Jag ville skriva. Vi tog varandra på allvar och våra fester i Cs lägenhet var magiska.
Vi träffas, pratar, skojar, dricker vin och är väldigt uppriktiga. Vad skulle vi väl dölja för varandra, vi som känt varandra så länge.
Tillsammans är vi tidlösa.
Vad är ålder?
Våra ögon möts och glittret i dem är lika ungt nu som då.
9 kommentarer:
Ålder är bara en siffra som någon med kontrollbehov har hittat på.
Vi är fortfarande alltid desamma, när vi har varandra.
Underbart inlägg
Jag har också några gamla skolkamrater som jag träffar då och då och visst är det speciellt, inte minst att man på något vis ser varandra som tonåringar igen.
Oh så fantastiskt att ha tillgång till sitt tidigare liv genom nära vänner som fortfarande finns kvar och som minns vem man var, vad man ville….Åren försvinner och genom alla årsringar ser man varandra som man var då och känner ömhet för det man har blivit.
Tack för att du delar erfarenheten av denna fina långa vänskap mellan några människor som är öppna för varandras drömmar och projekt. En vänskap som både ger kontinuitet och igenkännande samt inspirerar till nya projekt. Ditt 60-tal verkar så närvarande.
Gunilla
Karin/Pettas! Så sant, och så roligt ... jag gillar det: en siffra någon med kontrollbehov hittat på!
Marina, javisst, vi ser inte skalet kring människan utan vi ser vem hen verkligen är.
Margareta, jag är så djupt tacksam för att ha kvar vänner som jag både kan minnas tillsammans med, långt tillbaka. Och som jag kan se framåt tillsammans med.
Jättefint inlägg som beskriver lång vänskap bra. Det är verkligen en ynnest att få vara med om. Själv träffade jag en vän som jag inte sett på 16 år i somras och vi upptäckte att vi fortfarande verkligen är vänner. Jättekul. Och det är häftigt att bli lite äldre och klokare tillsammans, att vandra bredvid varandra, även om man inte ses så ofta så känner man igen varandra, Zebror är oftast randiga ;-). Kram
Visst är det härligt att få återknyta den typen av nära vänskap som du beskriver. Och det som gjorde att man gillade varandra då är det samma som nu... Man förändras i vissa avseenden men är nog sig ganska lik egentligen. Tror också att det inte är så ovanligt att man tappar bort varandra i de där "mellanåren" när man kaotiskt bygger familj och karriär eller vad man annars ska kalla det där mittenpartiet av livet... Min barndomsvän och jag har på samma sätt återknutit till varandra efter många år och vi skrattar åt PRECIS samma saker som då och upprörs av samma saker osv. Vänskap är stort. Kram till dig Eva :-)
Skicka en kommentar