Mer om mig och skrivandet

onsdag 27 december 2017

Vilka av dina årsringar har du kontakt med

Har ni tänkt på att unga skådespelare gärna får spela äldre, medan en äldre person sällan får spela yngre? Det är Bodil Jönsson, denna kloka kvinna, som ställer frågan i en av sina böcker.
Det är otrolig uppmuntrande att läsa Bodil, att följa med i hennes tankar som hon så generöst delar med sig av. När horisonten flyttar sig, att bli gammal i en ny tid, heter den bok jag läser nu.
Jag som verkligen har svårt att ta in min egen ålder blir så uppmuntrad av hennes resonemang om årsringar. Att vi har dem inom  oss, alla ringarna, från våra mer eller mindre långa liv, ringar som präglat oss.
I de ringarna finns upplevelserna och erfarenheterna, det som format oss.

Man kan ha mer eller mindre kontakt med de olika ringarna. Men det finns år som är så tydliga för mig. Kanske är det därför jag haft så lätt att skriva om ungdomar?  Jag har ju en femtonåring i mig, så nära mig.
Nu frågar människor mig hur jag kan komma ihåg så mycket från till exempel året i Paris 69, upplevelser som ligger till grund för romanen Paris Passion. Det är ju ett tag sedan.
Den årsringen är glödande i mig. Så, det är klart att jag minns.

Det är spännande att tänka på vilka årsringar som man har mest kontakt med!

söndag 24 december 2017

God fridfull fröjdefull jul till alla

Jag och de små snuttarna 2016
I väntan på tomte2016
God fin jul till alla. Idag är det julafton. Jag vaknade med en stilla förväntan och lugn. Steg upp och gjorde sillsalladen jag vill ha på julbordet. Den jag inte orkade göra igår. Det är en fantastiskt väder, jag älskar deet. Inte en gnutta snö. Varmt. Blå himmel. Min favoritvinter.

Snart kommer famlijen. Allt får bli som det är. Vi gillar läget. Jag har inte hunnit rimma. Mycket annat också som jag inte hunnit. Men det spelar ingen roll heller. Det enda viktiga är att vi är tillsammans.

Det enda sorgliga är att E2 inte är här. Hon måste arbeta i NY idag. Men kommer om en vecka. Men det gör ont i mitt hjärta, jag har firat varje jul sedan 1983 tillsammans med henne.

Tro nu inte bara att jag varit så här lugn hela tiden. Jag däckade ihop i förrgår. Trodde jag hade kontroll.Men stressen grep mig. Köttbullarna blev så fula. Och jag började gråta. En ledsen ensamgråt.  Jag struntade i köttbullseländet och allt och bara la mig, lyssnade på min Paris Passion-lista och blev lugn igen.

Nu känns det bra. Köttbullarna, javisst är de fula, men de smakar helt okej.

Snart kommer barn och barnbarn deras kärlekar och exmannen. Det är fint.

Jul igen, en stilla glad jul. Med tomte och gran.
Allt gott till er.

måndag 11 december 2017

Mina nya ljudböcker om kärlek utan ålder

Jag har skrivit en ny ljudboksserie för Word Audio.
Del 1: Själen har inga rynkor, ligger redan på Storytel, i morgon kommer del 2: Kärlek har ingen ålder.
Båda magnifikt inlästa av Katarina Ewerlöf och med fina omslag av Michael Ceken.


Så här presenteras serien på Storytel:


"Ingen har allt, alla har något är en härlig serie kortromaner primärt skrivna för det digitala formatet där författaren Eva Swedenmark än en gång med värme lyckas skildra det faktum att det inte finns något bäst före-datum för att finna - eller återfinna - kärleken. 
Kärlek har ingen ålder är den andra delen och uppföljaren till Själen har inga rynkor där vi lärde känna en brokig skara människor som alla på något sätt kommer i kontakt med secondhandbutiken Syster Yster och vars liv förändrades i både stort och smått!"

Så skriver Storytel. Och vet ni, det var ren lycka att skriva om gänget kring Syster Yster. Jag kände mig lycklig när jag fick skriva varma romaner med tro på vänskap, kärlek och solidaritet mellan människor som kanske blivit kantstötta av livet men inser att det alltid finns en ljusning, en glipa tillbaka in till något som kan kallas lycka.

måndag 4 december 2017

Vilken lycka det är med barnbarn

Vilken morgonkram jag fick idag.
Vilken härlig start på dagen.
Det ringde på dörren och där stod mitt allra yngsta barnbarn, Elsa, 2.

Hennes vagn stod kvar utanför min dörr och de hämtade upp den på vägen till förskolan.
Elsa ville ringa på.
Där stod hon, helt leende och glad, sprang in i min famn och gav mig en kram.

Det kan inte bli bättre än så.
Vilken lycka det är med mina barnbarn.
Kärlek.

söndag 3 december 2017

Vänner är så viktiga i mitt liv

Intervju i bästa miljön, en bokhandel. Lennart Bergström ställer roliga initierade frågor till mig. Foto: Sofia Weiss
Tänk alla dessa fördomar som florerar. Till exempel det där med att flickor inte kan leka tre, jovisst kan vi! Vi är till och med bra på det. När vi var som mest aktiva i vår författargrupp Emma Vall, jag, Maria Herngren och Annica Wennström, brukade vi deklarera att vi var en motståndsrörelse mot just det uttrycket.

Ett annat uttryck jag ofta hör är att man inta kan skaffa vänner på äldre dar. De man har sen ungdomen har man, sen kommer inga nya. Som om det vore en sanning. Det är det inte. Allt beror ju på hur man lever och hur öppen man är för nya kontakter och impulser i livet. Och det tror jag inte avtar med åren. Nyfikenheten på andra finns där.

Nu ska jag inte slå fast en till generell sanning så att ni försöker motbevisa mig. Jag talar bara helt enkelt om mina egna erfarenheter av nya vänner. De senaste femton åren av mitt författarliv har varit intensiva. Jag har skrivit mycket, vilket betyder att ofta sitta ensam vid köksbordet. Men när jag är ute på kurser, seminarier, releaser, författarträffar har jag mött så många nya vänner. Vi är besjälade av samma sak, det underlättar vänskapen. Och det är så härligt.

Igår fick jag en ny vän när jag var på Bokdag i Sundsvall på alltid så fina bokhandel Vängåvan. Vi var en rad författare, många med ursprung i de här trakterna. Vi pratade och signerade och blev intervjuade av den sympatiske bokhandlaren Lennart Bergström.

På kvällen gick Ingrid Elfberg och jag till Dolcetto, min favvorestaurang i Sundsvall. Vi bodde kvar i Sundsvall över natten och ville gärna prata vidare över god mat Ingrid skriver deckare och spänningsromaner och är född i Östersund. Idag på tåget hem ska jag lyssna på en av hennes mycket sålda och populära ljudböcker, Den du borde frukta
Vi hade så mycket att prata om, vilken trevlig kväll! En ny vän.

Kanske var jag extra öppen för att träffa nya vänner efter en skilsmässa då ett antal människor jag trodde var mina vänner bara försvann. Men det är länge sen nu, och de vänner som blev kvar är mina mycket nära älskade vänner. Dessutom dyker det upp nya, människor man delar intressen med, man möts och pratar och följer varandra i böcker och på bloggar och ibland i livet.

Vänner, de gamla trogna, de nya, det är så viktiga i mitt liv.

onsdag 29 november 2017

Elegant vardagsprosa, glad för det!

Jag blir så glad idag. Bibliotekstjänsts omdöme om Paris Passion kom, det väntar man alltid på som författare.

Här citat ur den positiva recensionen:

PARIS PASSION
 "Lena får kämpa för att bli sedd som yrkeskvinna i en manlig värld. Den politiskt turbulenta tidsandan och kvinnors frigörelsekamp skildras på ett initierat sätt.
Äkta miljöer, som legendariska restaurangen La Coupole, utgör kuliss för spännande möten, rödvin och politiska diskussioner.
På några sidor fladdrar kändisar förbi, som exempelvis Olof Palme.
Boken är skriven på elegant vardagsprosa som håller ett bra tempo.
Paris passion handlar om att våga uppfylla sina drömmar, oavsett de svårigheter man möter på vägen, " skriver BTJ i sin recension.

tisdag 28 november 2017

Bara ett svart moln från ingenstans

Hälsade på hos mina föräldrar senast jag var i Sundsvall
Idag är en dag att sitta hemma. Det är grått och regnigt och helt hemskt. Jag har ont i huvudet och känner mig håglös. Så det är en dag att tända ljus, att ta fram en påse goda chokladmandlar jag sparat från releasen (tack Camilla). Att dricka Brunkullas blåbärs-och vaniljte som jag köpte när jag var i Östersund och tillåta mig att känna mig precis så låg och deppad som jag är.
Det går säkert över, redan i morgon hoppas jag. Men idag är jag inte så munter och  det alldeles utan anledning, egentligen.
Bara ett svart moln som lagt sig ovanför just mitt huvud och mitt hus.

lördag 25 november 2017

Möte med passionerad svarta panter-ledar

Jag, Leif och så Eldridge Cleaver under intervjun. Foto: Bengt af Geijerstam
Här sitter vi i Alger, Leif och jag. Vi har just fått den första intervjun med Eldridge Cleaver, den alla journalister ville ha sedan han oväntat dykt upp på den panafrikanska festivalen i Algeriet 1969. De flesta trodde att han blivit dödad av CIA, men där kom han. Omgiven av ett hov av svarta pantrar som effektivt hindrade alla journalister från att närma sig honom.

Läs mer i min roman Paris Passion om hur vi fick intervjun som sedan publicerades i Dagens Nyheter med Bengt af Geijerstams fina bilder. Det är en intervju jag är stolt över. Läs mer hos mitt förlag Ordberoende:  http://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/blog_posts/mitt-moete-med-en-passionerad-svarta-panter-ledare-65045

Jag fick en omedelbar kontakt med denne Svarte Panterledare när vi träffades på festivalen, han var engagerad, lyssnade, sympatisk och hade en intensiv utstrålning.
Foto: Bengt af Geijerstam
Det finns en hel del mer att läsa om mötet mellan honom och min huvudkaraktär Lena, som jag låtit låna delar av mitt eget liv i min bok Paris Passion.
Eldridge var en passionerad människa vid den tiden när jag träffade honom.
Och så vacker.

1 maj 1998 dog Eldridge Cleaver i USA. Vi skrev några brev till varandra efter mötet i Alger, men träffades aldrig mer. Han bodde i Frankrike en tid och lustigt nog var det en av mina forna franska vänner, tidigare utrikesministern Roland Dumas, som då var hans advokat.
Livet har underliga vändningar.

torsdag 23 november 2017

Jag säger som Piaf: Jag ångrar ingenting

Paris 69, foto: Christophe Laurentin

Jag bloggar litet hos Ordberoende förlag. Men nu kommer jag på att det ju inte är samma läsare så jag publicerar de inläggen här också. Här det första!

Ibland måste det vara tyst, så tyst när jag skriver. Ibland hittar jag musik som skapar den atmosfär jag vill ha. När jag skrev Paris Passion letade jag gamla franska favoriter. Vad lyssnade jag på i Sverige 1969, i Paris?
Jag försökte återskapa känslan från den gamla grammofonen vi hade då. Nu har jag en lista med både nya och äldre godingar från den tiden och framåt. En underlig blandning, kanske någon tycker. Befria södern, Jimi Hendrix, Edith Piaf ...
Jag säger som Piaf: Je ne regrette rien, Jag ångrar ingenting
Inte vad jag gjort, det som inspirerat mig att skriva. Inte musikvalet, det satte den färg jag ville ha på min nya roman Paris Passion
Vill ni lyssna på min musik till Paris Passion? Här är länken till min Spotifylista till romanen Paris Passion

söndag 19 november 2017

Vill ha färg mitt i allt detta gråa


Plötsligt var världen vit. Det är vackert men något slocknar i mig samtidigt som solen drar sig undan.
Nu åker jag tåg genom ett landskap så grått. Se bilden.
Så jag tänker att jag måste ha färg. Hittade en alldeles grön soffa på nätet och köpte den på impuls strax innan Gävle. Tänker att mitt vita Parisrum hemma ska få en glad grön soffa, färgstarka kuddar. Det är mitt arbetsrum. Jag vill att det ska vara tomt, undanplockat och med starka färger som gör mig levande.

Visst låter det bra? Jag undrar vilka färger som piggar upp andra. Blått i alla nyanser har varit min färg genom åren. Är det något som händer i mig när jag vill ha en soffa som är grön?


torsdag 16 november 2017

Vänta inte Våga nu, Lev ditt liv


Idag är jag i Östersund. Snart ska jag träffa ett sextiotal entusiastiska kvinnor och prata om ett stimulerande liv, i alla åldrar.
Det kan jag göra eftersom jag upplevt både ups and downs i mitt liv.
För några år sedan skulle jag nog snarare snyfta än se framåt.
Men så är det. Livet går upp och ner, man får hänga med i svängarna och framför allt inse att - som vi sa i Paris 69 - under gatstenarna finns stranden.
Det tycker jag är så hoppfullt.
Skotta bor allt det gråa, finn platsen för lugn och harmoni.
Och som jag brukar säga
Vänta inte Våga nu, Lev ditt liv

måndag 13 november 2017

Min fantastiska väninna!

Jag och min fantastiska väninna i Paris Foto Bengt af Geijerstam
Min fantastiska väninna Ulla (se bilden nedan t h)!
Till henne har jag dedicerat min nya roman Paris Passion.
Vi startade vår journalistbana tillsammans, det var underbart, vi var sanslösa. Det fanns inga hinder. Som när vi glatt och utan erfarenhet gick upp på Svenska Dagbladets kulturredaktion och sa att vi ville skriva om den psykedeliska klubben Filips. Och de sa ja.
Och så vidare .....

Så här skriver hon på Facebook:


"Min fantastiska väninna Eva och jag gjorde allt tillsammans. Skrev artiklar på VI:s tonårssida och Gaudeamus, drev sommardisco, ordnade debatter på Kårhuset och drömde storartade drömmar. Föreläsningarna i ryska och praktisk filosofi fick vänta. Vi hade viktigare saker för oss, vi ville snabbt ut i världen! Och tillsammans var vi förstås världens coolaste, inget kunde stoppa oss!
I sin nya bok berättar Eva Swedenmark om dessa år då allting hände. Paris Passion heter den som just utkommit på Ordberoende förlag.
Läs den! Är så stolt över bokens dedikation till mig. Önskar alla en sådan fantastisk väninna."

torsdag 9 november 2017

idag är det boksläpp - Paris Passion


Idag är dagen för boksläpp av Paris Passion.
Den har kommit från tryckeriet och är så fin. Michael Ceken som gör mina fina omslag har överträffat sig själv denna gång.

Idag firar vi att boken kommit. Hårt arbete har det varit, men också så underbart att inspireras av sin egen historia och de erfarenheter jag dragit av mitt liv.

Jag hoppas så att ni vill läsa min bok och berätta vad ni tycker!
I samband med releasen visar Jane Morén sina fina Parisbilder



fredag 3 november 2017

Rädd och skälvande inombords


Jag har ju skrivit och gett ut ganska många böcker. Nu kan jag märka att människor ibland tror att jag är blasé.
Men du är ju så van, säger de.
Jag ska bekänna en sak.Van blir jag aldrig,

Nu på torsdag släpper vi min nya bok Paris Passion. Jag drömmer mardrömmar på nätterna om att boken inte kommer från tryckeriet, jag är faktiskt så rädd och helt skälvande inombords. Så låt er inte bedras om jag verkar glad och glättig, inuti är jag ett nervknippe och målar upp en radda olika scenarier om vad som skulle kunna bli fel, vilka elakheter man ska kunna säga till mig.

Denna gång är det kanske värre än vanligt eftersom romanen Paris Passion är inspirerad av mitt eget liv, min livsresa.
Ville bara berätta det. Skenet bedrar så ofta. Hos mig, hos andra.
Man skälver som inför en premiär.

onsdag 1 november 2017

Vi ska hämta min lillebror på BB

Peter, jag och mamma på utflykt i skogen
Ett av mitt livs allra första minnen är när vi for till BB för att hämta min lillebror. Jag minns att jag var inlindad i en filt och att vi mötte någon i trappuppgången på Storgatan 45 i Sundsvall. "Vi ska hämta min lillebror nu", sa jag inifrån filten, trygg i pappas famn.
Idag fyller denne lillebror år. Denne fantastiske skribent som är min bror Peter. En av de mest citerade och roligaste ledarskribenterna Sverige. Vass vid skrivmaskinen (och datorn) världens snällaste i verkligheten.
Numera bor han i Offerdal i Jämtland, och han skriver fortfarande, nu som fri skribent.
Grattis på din dag, käre bror.

lördag 28 oktober 2017

Resan är inte över i mina tankar

Utsikt från mitt rum

Jag har varit en skrivvecka på Mallorca. Mitt första besök på den mångomtalade ön. Och det har varit fantastiskt. Sandalväder. Sol. Massor av bad i havet som var varmare än min vik på ön i somras.
Tid att fundera på saker jag vill skriva om. Mina projekt som pågår, mina böcker som jag vet att jag ska skriva.
Men i ron vid havet uppstår också andra tankar.
Paris Passion kommer snart, det är svårt att inte fortsätta tänka på hur allt blir sen för Lena som jag berättar om.
Resan är inte över.

tisdag 24 oktober 2017

Om att bekämpa sin inre lättja

Det är så lätt att hitta ursäkter för att inte fortsätta med det som man vet att kroppen mår så bra av, ja inte bara kroppen, sinnet också.
Så igår morse steg vi upp tidigt, gick långa promenaden nerför backen till stranden.
Det var mörkt. Men varmt. Vi sprang lite på den tomma stranden. Sen rullade vi ut yogamattorna och försökte oss på de solhälsningar vi faktiskt inte glömt helt. Stretchade lite. Funderade. Är det inte för kallt i vattnet?
Det var det inte.
Vi omslöts av ljummet underbart vatten. Flöt omkring en stund.
Nu är det morgon igen. Vi har flyttat närmare havet.
Vågorna slår mot stranden. Jag rullar ihop yogamattan. Ett nytt försök. En ny dag. Ett till litet steg mot en starkare kropp.
Jag rullar ihop min matta och går ut.

söndag 22 oktober 2017

Det sköna i att våga springa, trots allt

Vi sprang på gatan, asfalt under fötterna. Skönheten finns på gatan, lyder texten. Vill verkligen betona att jag inte var någon skönhet när jag flåsande stapplade fram,. Men skönheten låg i att våga springa, på gatan, trots allt!
En gång  sprang jag Tjejmilen. Det var fruktansvärt. Jag bestämde mig där och då, när jag släpade mig över mållinjen, att aldrig mer springa. Inte ens efter bussen.
Men vad gjorde jag idag? Jo sprang! Vår träningscoach Johanna var så absolut entusiasmerande att det inte gick att låta bli. (Jag är på skriv-och kom i form-vecka).
Själv flyter hon fram som en smidig puma. det ser så lätt ut.
Nix! tänkte jag.
Men plötlsigt sprang jag där på asfalten. Inte som en smidig puma. Men med bra tips så gick det ändå lite lättare än jag trodde. Ända tills vi elegant skulle springa uppför hundra trappsteg. RÅD TILL MIG SJÄLV: Spring aldrig i långa vida sidenbyxor. Det gick inte bättre än att jag trasslade in foten i ena byxbenet och föll på knä.
Hål i brallan och framför allt i självförtroendet.
Men jag reste mig och tog mig uppför de 97 resterande trappstegen. Sen sprang vi uppför en backe och sen orkade jag knappt gå upp till mitt rum.
Men lite stolt är jag!

torsdag 19 oktober 2017

Vad gör du när du är tokstressad?

Den bästa avstressaren!!
Vad gör ni när ni blir stressade, nästan andlösa för ratt man inte ens ger sig tid att andas riktigt på djupet. Tusen tankar korsar hjärnan, att-göra-listan är så lång så låång och känslan av att inte räcka till bara växer.
För att kunna koppla av håller jag just nu på med något som avstressar mig. Jag spelar korsord på nätet. En app som heter cross boss är så kul
Börja inte, mamma, du kan inte sluta sen, sa sonen.
Och han verkar ha rätt. Men det lugnar mig, skingrar en massa orostankar att tänka ut kluriga ordgåtor och mystiska ord.
Ja, så gör jag. Det tar inte så mycket tid heller. Men är kul och lite lärorikt och så känner man sig  en aning smart ibland.
Men den bästa avstressaren? ... ja ni ser bilden. Barn!

onsdag 18 oktober 2017

I musiken finns det Frankrike jag längtar till


När jag skrivit Paris Passion har jag lyssnat till musik, gamla franska låtar framför allt. Jag älskar att lyssna på gamla godingar som George Brassens, Edith Piaf, Yves Montand. När jag skriver tycker jag om att omge mig med ljud, men det måste vara rätt ljud.
Till Paris Passion har jag en spellista som också är med i boken: Paris Passion - en souvenir de ma jeunesse heter den.
Vet inte riktigt hur jag länkar till Spotify? Om ni vill hitta den?
Jag har en annan fransk lista , Evas franska favoriter som också ligger på Spotify.
Båda listorna är ganska vildsinta blandningar av gammalt och nytt, kanske inte så mycket dagsaktuellt, men en del finns nog.

Båda listorna förflyttar mig till en plats inom mig själv, där min eviga längtan till Frankrike finns. Kanske framför allt ett Frankrike som finns i min längtan och mina drömmar, mina minnen, inte nödvändigtvis det riktiga Frankrike.
Mitt Frankrike finns där, i musiken.

Ge mig gärna tips på nya låtar att lägga till i mina listor!

tisdag 17 oktober 2017

Sätt dig i mitt knä så får du mer betalt

#metoo

Jag kommer ihåg första gången i min barndom då en vuxen man trakasserade mig. Jag var kanske elva, tolv, ett barn.
Vi satt vid vägkanten på Bergsgatan och skrev upp registreringsnummer på bilar i små block vi hade - det var på den tiden då A var Stockholm och Y var Medelpad till exempel.
En bil stannade, en gubbe hoppade ut.
"Jag behöver hjälp med att plocka jordgubbar, bra betalt."

Vi kollade med föräldrarna, fick ta jobbet, plockade intensivt där ute i Bergsåker på den stora odlingen. Mitt första jobb! Vi kröp i landet och fyllde flitigt korgarna.
När det var dags för betalning fick man gå in ensam till hans kontor i ladan..
Det var en konstig stämning. När det var min tur pekade gubben på sitt knä och sa till mig att sätta mig där.
Jag ville inte.
Gubben var äcklig.
"Men kom hit, sätt dig, du får mer betalt då." Han tittade så lurigt på mig.
Jag gick min väg då och fick inget betalt.
Jag berättade för mina föräldrar och min pappa blev rasande.
Han räknade ut hur mycket gubben var skyldig mig. Skrev en mycket formell faktura. Gick med mig till torget där mannen sålde bär
Han var iskall, min pappa, mot mannen, jag vet inte vad han sa. Men jag fick mina pengar på fakturan pappa skrivit. Det var bra.
Framför allt kände jag pappas stöd.
Vi pratade inte mer om det där med sitta i knät, det var för pinsamt, antar jag. Både för mig och för honom.
Men jag kände det totala stödet från min pappa.
Han stod på min sida.
Det var så tryggt. Jag blev stark.
Jag fick aldrig veta vad han gjort, gubben med vårtan på näsan, , med flickorna som satte sig i hans knä och fick betalt direkt.
Det var inget man någonsin pratade om.

måndag 16 oktober 2017

Paris Passion - en roman för alla åldrar

Caféskrivande, det gillar jag. Just nu avnjuter jag en god frukost på Bakverket och skriver lite. Det är många funderingar nu i mitt huvud när min nya roman Paris Passion går till tryck och snart utkommer.
Det är inte en roman i kategorin mappie-lit. Så kallade vi de två böckerna jag skrivit om De fyras gäng. Om ni inte börjar leva gör jag slut och Se upp med vad du önskar.
Båda är utgivna på Ordberoende förlag som är ett fint uppstickarförlag som fokuserar på böcker  skrivna av kvinnor, böcker som tar kvinnors liv på allvar och speglar det ur alla dess olika aspekter, i olika åldrar.
Paris Passion kan läsas i precis alla åldrar!

På bilden är jag inte i Paris och inte på Bakverket utan nyligen på Korsika, en favoritö!

söndag 15 oktober 2017

Goda arbetskamrater - så viktigt


Här står vi på röda mattan, jag och ett fint gäng kreativa härliga arbetskamrater. Vi arbetade en gång på samma arbetsplats, halva gänget på infoavdelningen ABF, halva på Fönstret, ABFs tidskrift för kultur och folkbildning.
Alla brann vi för de frågorna och lade ner ett otroligt engagemang på våra arbetsuppgifter. Vi arbetade långt mer än vad  som egentligen var meningen och vi hade ett så roligt samarbete.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Nya kvastar sopade bort några av oss, några valde att sluta. Idag arbetar ingen kvar.
Men vi träffas! Och vi pratar om nu och då, om framtid och förhoppningar och mycket annat.
Det känns fint.
Krillan, Helene, Klara, Maria och Annica - vilket gäng!
Vilket samarbete.
Tänk att en av cheferna hade mage att kalla oss för kladdbollar - för att vi jobbade ihop och gillade det. Det var ingen komplimang från hans sida.
Nu så kallar vi varandra skämtsamt till kladdbolleträffar! En sån var det idag. Afternoon tea på Wienerkaféet.

lördag 14 oktober 2017

Jag känner mig ensam idag

Tillsammans med E2 i Monrovia 2016

Jag känner mig  ensam idag. Det är övergående så klart - men när E2 packar väskorna igen efter ett kortkort besök och nu flyttar till New York så är det en förnimmelse av långt borta som strömmar igenom mig.
Jag borde vara van.
Hon har bott lång tid nu i Liberia, dags att dra vidare. Och NY är en fantastisk plats med ett nytt spännande uppdrag.
Jag är så glad för hennes skull och tröstar mig med tanken på att nu reser jag snart dit. Sitter på en bänk i Central park och skriver kanske? Bor i hennes lilla lägenhet och vandrar omkring i NY på dagarna när hon arbetar.
Precis som jag gjorde förra året i Liberia när jag bodde hemma hos henne i Monrovia.

torsdag 12 oktober 2017

Inte roligt - bara hysteriskt

Vad är roligt? Vad får en att skratta? Jag kände ett skrattbehov när jag plockade på mig några böcker, såg en bok från ett förlag jag gillar, Gilla förlag, som utlovade mycket skratt och humor. Den hette; Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper.
Oj vad jag blev besviken.
En bok med mycket ålderism, jag blev helt utmattad av alla förlöjligande beskrivningar av äldre människor, det är inga måtta på hur fula och löjliga de är med sina åderbråck, för ungdomliga kläder och alla skavanker. Och äldre, gammal nog att skrattas åt, det kan man vara redan vid 43. För  gud så löjligt roligt att en kille på 35 dejtar en såååå gammal kvinna som en 43-åring!

Jag tror framför allt att det är den hysteriskt ansträngda stilen som irriterar mig, hur författaren försöker vara rolig och bitsk och ironisk och samtidigt levandsvis. Ingenting är på riktigt. 
Är det roligt? Nä, kan ser mina mungipor falla neråt och bli bistrare och bistrare.
Till slut slänger jag ifrån mig boken.

Jag tänker mycket på beskrivningen av den som en rolig bok.
Jag brukar tänka att jag mest ska skriva om böcker jag verkligen gillar och vill rekommendera. Men den här boken irriterar mig så någon gång gör jag då så att jag skriver om det också!

onsdag 11 oktober 2017

Hejdå mamma! sa vi och klappade stenen


I lördags skulle min älskade mamma Gulli ha fyllt 100 år. Vi åkte upp till Sundsvall där hon ligger begravd tillsammans med min pappa. Det var min bror John och jag. Jag ska ärligt säga att jag under många år sedan hon dog knappt kunnat tala om henne utan att gråta.
Den här gången var det så fint. Ibland blockerar jag sorg med tårar. Nu kunde både John och jag gråta tillsammans men också skratta och minnas henne, vår fina mamma så fylld av godhet och människokärlek.
Det var en befrielse att plantera blommor, småprata om henne, gråta och skratta.

Hejdå mamma, sa vi båda två och klappade stenen när vi gick.

Den oåterkalleliga döden.
Men ändå, de går vid min sida, mina föräldrar, de må vara döda men jag talar med dem, tänker på dem och känner en oändlig närhet.
Sorg också, men idag mer acceptans.
De är borta,men i mitt minne lever de.

måndag 2 oktober 2017

Tillbaka, finns någon kvar?

Jag är tillbaka. Frågan är väl om jag har några läsare kvar efter ett långt blogguppehåll?
Vad har jag gjort?
Skrivit, skrivit som en liten galning. Flera nya böcker på gång. Men nu återkommer min lust att blogga, kommunicera. skriva om andras böcker, tipsa. och läsa andras bloggar. Jag är glad över att lusten kommit tillbaka.
Ändå är jag trött idag.
Jag kom hem från Bok och Bibliotek i lördags. Det var en mässa med mindre folk än vanligt, med tyngre stämning. Jag längtade hem redan på fredan, tog tåget mitt på dan innan polisen spärrat av runt mässan så man knappt kom därifrån.
Hur kunde polisen ge tillstånd mitt i Göteborg till en nazistisk demonstration. Jag kan bara inte förstå det.
Allt detta gjorde i alla fall jag var mig trött och ville hem. Dessutom var E2 hemma på snabbesök och jag ville hänga med henne lördagskväll.
Jag är fortfarande trött i huvudet! Lite matt. Borde läsa korr men i stället ska jag gå på bio med Milton. Jag tror det är rätt val.
Vi hörs snart igen!

söndag 4 juni 2017

Spännande blandning av hårdkokt thriller och feel-good i Jens Lapidus nya


Jag har ju berättat att det bland annat var Jens Lapidus välskrivna debutbok Snabba Cash som inspirerade oss att skriva Förfärande Ängel. Perspektivet i Snabba Cash var  dock så manligt, vilket inspirerade mig till att föreställa mig en kvinnlig hämnerska.

Men det kvinnliga perspektivet har utvecklats i Jens Lapidus så välskrivna och spännande böcker. Som nu i Top dogg, den tredje delen om advokaten Emelie och gangstern Teddy, som kommer i kontakt med ett vidrigt nätverk av framgångsrika män som utnyttjar unga flickor.

Jag har lyssnat nästan oavbrutet min vakna tid de senaste dagarna på Topp Dogg, kan liksom inte sluta, vill veta hur det går. Lapidus skriver så kunnigt, så rappt. Så spännande
Det märkliga med denna roman är att det är som en blandning av mina favoritgenrer hårdkokt thriller och feel-good, spänning och relationer. Läs eller lyssna så får ni se/höra!


Vill så mycket, orkar så lite

På ön. Det är så vackert. Syrenerna blommar och doftar. Gräset är grönt och frodigt och alldeles för långt. Jag känner en viss panik och en gnutta sorg över att det är tungt att sköta en hel tomt. Min axel som är opererad gör att jag inte längre kan dra igång gräsklipparen. Vanmakten över det. Jag ville så kunna snickra, klippa, röja. Men man får väl acceptera villkoren. Kroppens svaghet. Hur man vill så mycket men orkar så lite.





fredag 2 juni 2017

Elise, vår variant av wonderwoman

Elise är min variant av wonderwoman.
Romanerna Förfärande Ängel och Förföljd Ängel skrev jag och Johan Eneroth för länge sedan.
Stockholm Noir och en vass kvinnlig hämnerska.

Vi gjorde det i protest mot att kvinnor alltid var offer, kanske mödrar och systrar, men aldrig den drivande hjälten i så många böcker. Snabba cash till exempel, som vi båda läste (och verkligen gillade),  en loj mysig nyårsafton och sedan bestämde oss för att nu skriver vi två tillsammans en bok där en kvinna är en hämnerska som driver sin attack mot män som slipper undan i vårt samhälle men som bör straffas.
Jag älskar den boken, men den blev aldrig någon försäljningssuccé. "Det finns ju Lisbeth Salander", fick vi höra. Budskapet var klart: det får bara finnas en kvinnlig superhjältinna i taget. Sedan 2010 har mycket hänt dock.
Det roliga är att Elise fått nytt liv nu. Man kan lyssna på Förfärande Ängel och fortsättningen  Förföljd ängel som ljudböcker och jag lovar att det är spännande lyssning.

torsdag 1 juni 2017

Camilla Läckberg, jag och postmanusdepressionen


Jag vänjer mig aldrig. Så är det. Jo, det är sant att jag gett ut cirka 37 böcker. Jag borde ju veta hur det känns när jag just lämnat ett manus, att jag drabbas av en postmanusdepression.
Men inser jag det?
Nej ingalunda.
I stället vankar jag omkring och undrar varför jag är så låg, så stressad. varför jag inte orkar arbeta. Varför jag känner mig så ledsen och splittrad.
Eftersom jag inte skriver det jag ska terroriserar jag i stället min familj med en massa funderingar i hysteriska mejl kring avloppet på vår ö. Jag är nog utmattande jobbig. För mig själv också.

Jag har massor jag borde göra som jag försummat medan jag skrivit, men jag prokrastinerar
Jag skyller på att mitt arbets/köksbord är fyllt med glas. Vilken usel ursäkt. (Glasen står där för att jag köpt ett nytt mindre skåp för glas mm. Jag läste att Camilla Läckberg brukar köpa en designhandväska när hon lämnat ett manus, jag nöjde mig med ett litet begagnat skåp, men det är nog samma fenomen).



fredag 26 maj 2017

Så länge sedan, så nära i mitt hjärta

1978. Emil fyra år, Elin några månader.
Vaknar på ön, vilken lycka. Allt är i blomning. Maj månad så fylld av förhoppningar. Jag minns maj 1978, då bodde vi här jag, Emil och Elin, alldeles nyfödd, och deras pappa. Huset var enkelt, inget vatten, inga bekvämligheter. Men så lyckliga vi var. Elin låg i sin vagn och sov, Emil sprang omkring på ön, det var nästan bara vi här på vardagarna.
Stilla dagar. Lyckliga dagar för så länge sedan.

Jag kom igår med min mac i ryggsäcken och ett manus som snart ska lämnas. Vilken frid jag känner här fortfarande, vilken lust att skriva det ger att vistas i det gröna med blänk av vatten i utsikten från verandan.
Nu längtar jag ut hit till sommarvistet.
Då, 1978, hade vi planer, drömmar om hur vårt lilla sommarhus skulle utvecklas. Nu har vi lika många planer, vi är ett segt släkte vi i familjen som aldrig tycks sluta drömma.
Ibland kan det vara snubblande nära att aldrig vara nöjd, slå sig till ro ... men familjen växer och utvecklas, så gör våra drömmar.

måndag 22 maj 2017

Nu väntar vi på ljuva ö-livet , lille M och jag


Från svarta moln till blå himmel och ljuvlig sommardag. Lille M och jag tog båten från Strömkajen ut till sommarön. Vi hade många viktiga uppgifter. Skulle prata avlopp och fixa underskrifter och handlingar till vår ansökan om det nya lagstadgade avloppet som alla vi öbor kämpar med. Lille M ser sig som, ja är, sin familjs representant och deltar glatt och intresserat i våra möten.
Nu är allt bestämt, ansökan på väg, plats bestämd.

Det var sommar på landet.
Gullvivorna blommade,vi åt på verandan i fågelkvitter.
Vi var i väntan lite grann, i väntan på att sommaren ska börja, på att ö-livet ska bli vår härliga vardag med vandring till bryggan, grillning och fika med familjen, med vedkapning och tomtplanering, att alla är där.
Det vill vi, lille M och jag.
Att dörrarna till husen ska öppnas och glada ansikten titta ut..
Och lille M längtar efter att Skogsökamraternas matcher ska komma igång
.
Sommar alltså, det längtar vi efter.

torsdag 18 maj 2017

Igår var de svarta molnens dag

Den här Picassobilden köpte jag av bouqinisterna längs Seine i Paris åt bror P på sextiotalet. Han har kvar den.
Igår var en riktigt svart dag. Jag vet bara inte varför dessa stråk av svartsyn, sorg och melankoli ibland sveper över mig. Egentligen var det ingen anledning, småsaker som hopade sig bara. Men redan på morgonen var jag så ledsen. Jag läste manuset jag arbetar med och tänkte: Det är inte bra. Fy vad jag är dålig.
Jag gick ut, promenad som medicin, ingenting hjälpte. Snälla E1 och E2 hörde på min röst att något var fel och deras samtal tröstade.
Men sådana dagar finns egentligen bara en sak att göra. Lägga sig tidigt. Acceptera att tårarna rinner. Försöka läsa något, försöka somna.
De svarta molnen, ja de måste väl finnas, de också.

Tur att idag är another day.

Jag arbetar flitigt. Lyssnar inte på mobil, stänger av allt utom mitt manus. Just nu har jag en paus. Äter pain au chocolat på balkongen. Läser mejl. Tackar Alltet för goda vänner som ger mig så kloka insiktsfulla synpunkter på det jag skriver.

Så är det idag. Bättre.

söndag 14 maj 2017

Den låt jag verkligen tyckte om vann

Nu har jag sett på hela schlagerfestivalen. Jag är nöjd, en vacker och känslomässig låt vann, så fint framförd.

Hurra för att denna lågmälda vackra sång vann. Så extrafint det var när han sjöng den med sin syster, Luísa Sobral, som skrivit låten, när de vunnit.

Salvador Sobral tävlade för Portugal med låten Amar Pelos Dois,  kärlek för två.
"Musik är inte bara fyrverkeri musik är känslor," sa Salvador Sobral på scen efter vinsten. "Låt oss göra musik som verkligen betyder något."

Ja, jag till och med röstade på honom.

https://www.svt.se/kultur/musik/portugal-vinner-eurovision-song-contest-2017

fredag 12 maj 2017

Jag har fått mattfnatt i mitt hem




Hej och hå! Nu har jag släpat hem en ny fin matta till mitt kök/arbetsbord. Under bordet ligger nu en matta från Chhatwal-Jonsson i handvävd återvunnen denim. Så fin.
Jag hämtade den i stan och åkte buss med den hem.
Lever man ensam som jag måste man banne mig vara stark.
Under en arm en matta, under den andra ett gäng barn- och ungdomsböcker som jag ska specialstudera över helgen.
Glad helg förresten!
Jag har fått mattfnatt, myser in mig i lägenheten med mattor här och där.

torsdag 11 maj 2017

Nu ger jag mig ut på tigerstigar, trotsar allergin

Jag trodde min mac med alla manus i höll på att krascha. Panikläge med snar lämning.
Dessutom fungerade inte mina skrivare.
Macarnas Maestro Lukas kom som en räddande ängel, han hörde paniken som rådde och kom, lade lugnt sina händer på min mac, konstaterade att allt var bra, det var bara någon liten inställning, han fixade enkelt skrivarna, konstaterade att den externa hårddisken var DÖD, installerade en ny.
Lukas räddade oss många gånger på Fönstret. Han är suverän.

Sen skrev jag, fixade en ny mobil, gosade med Elsa, lagade mat, pratade med Elin. En bra dag.

Men varför är jag då så oändligt trött? Jag vet ju, det är allergin som slår till som sjutton i år. Jag är laddad med alla möjliga allergimediciner, det hjälper inte. Jo, det hjälper en del mot allergin men inte mot den monumentala trötthet jag känner nu.

Tror jag går och lägger mig med Den som går på tigerstigar, efterlängtad roman av Helena Thorfinn. Jag tyckte mycket om hennes första,  Innan floden tar oss.

onsdag 10 maj 2017

Våra kära bärböcker i somrig nyutgåva

Har ni sett! Så roligt. Annica Wennströms och mina bärböcker blir sommarläsning i år. Lind o Co har gett ut våra böcker som ljudböcker och de har gått väldigt bra. Så nu kommer de i fina pocketutgåvor. Juni, juli, augusti, september.
Emma Graves har gjort de fina nya omslagen.
Ett tag kändes det som om mina/våra böcker kom ut, lästes, sedan sålde de slut och försvann. De förlag som gett ut dem var inte så intresserade av nytryck eller pocketar tyvärr. Jag har inte ens själv alla de böcker jag skrivit som getts ut.
Så händer detta med ljudböcker. Plötsligt får tidigare böcker nytt liv. Vilken glädje.
Och inte bara nytt som ljud, utan nytt även som pocketböcker.
Jag är väldigt glad över det!

tisdag 9 maj 2017

Om min längtan och mitt skrivande

Ibland behöver man pigga upp sig med en glad varm bild. I synnerhet när E2 just åkt tillbaka till Monrovia efter en tid i Sverige. Jag är så stolt över det arbete hon gör, över hennes fantastiska engagemang. Men det hindrar ju inte att jag alltid längtar efter henne.

Snart blir det varmt och vår och sen sommar och då kommer hon hem igen. Och kanske åker jag till Liberia igen, i höst. Vi hade det så fint där. Och jag älskade att sitta i hennes lägenhet och arbeta.

Det var där jag la sista handen vid Annicas och mitt manus Det hemliga rummet (arbetsnamn) som nästa år utkommer på Lind o Co.
Jag är jätteglad för det.
Lind o Co ger ut Emma Valls och mina och Annicas böcker som ljudböcker och allt fungerar så otroligt bra. Nu kommer en relationsroman! Mer om den så småningom.
Idag väntar jag på att den nyutgåva av första boken i Bärserien, Smultron och svek, som Lind o Co också ger ut, ska dimpa ner i min brevlåda!