Bra avslutning på Mors dag: Skänk pengar till mammor som har det svårt!

Vi tittar på Mamma-galan i TV4. Skakande berättelser om hur kvinnor trakasseras över hela världen, hur sexualiserat våld är en del i krigshandlingarna. Röda korset står bakom galan. Det är bra att sätta fokus på de fruktansvärda handlingar som begås. I Svenska dagbladet har den utmärkta journalisten Christina Wahldén - också på uppdrag av Röda korset - just gett skakande rapporter från Kongo. Jag känner mig maktlös, det är så litet jag kan göra. Men jag kan åtminstone skänka lite pengar så det gör jag nu. Det blir en bra avslutning på Mors dag. En slant till mödrar som har det svårt.

Min fina syrenbukett ger jag er bloggvänner. Jag plockade den på landet och tog in den i vardagsrummet, hur kan jag glömma att jag är allergisk! Nu hostar jag som en galning och syrenerna finns på balkongen - och på bloggen.

Till alla fina mammor idag

Jag vill skicka en glad solig hälsning till alla fina mödrar denna Mors dag!

Jag hittade fina bonader på en loppis i Horndal, det har jag skrivit om. Nu pryder de väggen i huset på ön /se ovan/. Idag fick jag en fin bok i Morsdagspresent. Hem ljuva hem och andra broderade budskap heter den. Det är Jeppe Wikström som gjort den, efter att ha samlat bonader länge, den utges på bokförlaget Max Ström /som gör så fina böcker!/.

Vi har alla sett broderade bonader som lyfter fram vänskap, kärlek, familjelycka och det egna hemmet, eller härden som det så ofta heter. Jeppe Wikström fängslades av de hedersamma och rejäla budskapen. De broderade budskapen blir, menar han, en slags instinktiv programförklaring för det svenska folkhemsbygget: Ta hand om varandra, var snälla, arbeta hårt.

Tillsammans blir till och med flyttstädning en varm lördag kul

Nu ska jag äntligen läsa på balkongen med en hallonsmoothie i ena handen och Ovidius i andra. Dagen startade med flyttstädning - sonen flyttar till Midsommarkransen så han, jag och syster E flyttstädade hans lägenhet. Att göra saker tillsammans är kul. Kan inte säga att jag skulle ha valt att skrubba min egen lägenhet idag - men tillsammans är det bara härligt. Litet galet småprat mellan varven, en fin lägenhet och sen lunch på HO på Hornsgatan. Svetttig och rödkindad, nu blir läsningen så mycket mer välförtjänt. På måndag går flyttlasset.

Idag ska jag fördjupa mig i Amores

Idag ska jag fördjupa mig i två så otroligt fina små pocketvolymer: Ovidius Amores och hans Kärlekskonsten. De skrevs 43 f Kr. Amores är en hyllning till sinnlig kärlek, Kärlekskonsten är kompletterad med Ovidius Botemedel mot kärlek och dikten Ansiktsvård. I böckerna löper den latinska texten parallellt med den svenska. Jag är gammal latinare men av latin förstår jag föga. De två första åren på gymnasiet var latinet obegripligt som matematik för mig. Av någon outgrundlig anledning lossnade det sedan, plötsligt förstod jag precis och det var roligt som ett pussel eller ett korsord att lösa/läsa latinska texter. Jag hade nytta av det när jag sedan läste en kurs i fornfranska. Men idag är det inte nyttan, det ska bara bli rena njutningen att slå sig ner med de två fina volymerna. Hänryckning måste man säga.

Jag hoppas så att många röstar i EU-valet

I morgon ska jag rösta. Det känns som om det beslut jag funderat på ett tag landat i mig nu och jag känner mig ovanligt lugn och glad över mitt val. Jag hoppas att många röstar. Jag är präglad själv av alla röstdagars högtidliga stämning i mitt barndomshem. Mamma och pappa i fina kläder tågade i väg arm i arm för att rösta. Alltid på socialdemokraterna, i mitt hem fanns överhuvudtaget inget annat alternativ. Jag minns i alla fall stoltheten, man kände att det där med att rösta, det var något alldeles speciellt, nästan högtidligt. Något man hade kämpat för. Idag är det en självklarhet för oss i vårt land.
Rösta!

Får jag rekommendera Södra bar, ett smultronställe mitt i stan?

Ikväll har jag varit på afterwork på Södra bar - var är nu det? Jo i Södra teatern vid Mosebacke finns en fantastisk foajé och en jättefin terrass. Det har man nu öppnat för otroligt trevligt mingel, ät och prat-ställe. Man kan sitta inne i ett rum med stora fönster mot utsikten, på terrassen långt ner eller på terrassen högst upp med svindlande utsikt. Där satt vi först med utsikt över hela Stockholm och drack bubbelvin. Sedan musselsoppa några våningar längre ner. Underbart var det och en så härligt okonventionell blandning av alla slags människor i alla slags åldrar, det är inte så ofta man upplever det i Stockholm. Härligt Södra bar, mitt nya favoritställe! Sedan vandrade vi hem över söder och alla kaféer var öppna och överallt satt det människor denna ljumma vackra kväll - så här ska det vara. Hur i all världen orkar vi med vintern????

En härlig pirrande LUST

Jag vet inte varför, kanske är det solen? Men idag känns det som om jag fått lusten tillbaka. Det har känts ett tag. Från en något nedslagen period av grubblande så har det blivit roligt igen med viktiga saker. Det är t ex roligt att äta och laga mat igen sedan jag började med LCHF en effekt som är oväntad. Samtidigt har min läsglädje vaknat. Jag ser belåtet på bokhögarna i mitt hem varav en del samlat damm och tänker: Åh en hel sommar och jag ska läsa varje dag! Och det bästa av allt: Jag känner en sån härlig pirrande LUST ... att skriva. Jag bara vill sitta här vid min dator och hitta på. Och ute på ön väntar mitt skrivrum. Glad pingst!

Vi har redan fått den största gåvan

Igor Ardoris var en i teamet bakom TV-succén Klass 9A. 1997 blev han svensk juniormästare i karate och han är mental tränare som sysslat mycket med meditation och yoga. Nu kommer boken Själförsvar Lycka och att lyckas om hur vi med hjälp av treenigheten kropp, tanke och känsla kan bygga en positiv tillit. Det är en bok jag inte visste att jag skulle läsa förrän jag hörde en intervju med honom i radions Människor och tro om vad han menar med själförsvar och hur hans egen väg mot ett helare, rikare liv sett ut. Det berörde mig och väckte mitt intresse: "Vi har redan fått den största gåvan: Livet. Så vi borde fråga oss vad vi kan ge?" sa han.

Vem vågar kalla sig författare?

Jag var ofta förundrad som chefredaktör när jag skulle köpa artiklar av förhoppningsfulla frilansare över hur olika det var med manliga och kvinnliga journalister. Killarna slängde fram sina manus med självklarhet, som om det verkligen var intressant.Tjejerna lämnade ofta manus med ursäkter, stannade inte kvar medan jag läste. Ja, de var olika, det kanske är annorlunda idag? Jag hoppas det.
När det gäller författarvärlden så är det många kvinnor som är generade över att kalla sig författare fast de gett ut flera böcker – "Äsch, inte ska väl jag...", säger de. Eller så presenterar de sig med att säga: "Jo jag skriver lite...". Detta "lite" kan innebära flera utgivna böcker. Medan jag träffat flera män som glatt berättar att de är författare, de har visserligen inte gett ut någon bok, inte än, men snart. Kanske.
Man kan så klart inte generalisera, men nog har många män lärt sig mer att ta för sig och mer aggressivt sälja sig själva och nog skulle många kvinnor må bra av att försöka tro lite mer på sig själva. Jag blir glad när en kvinna stolt langar fram sitt manus eller med lugnt självförtroende säger: Jag är författare.

Aldrig skulle jag tillämpa Anna Wahlgrens metoder och låta mitt barn skrika sig till sömns ensam

Läser i DN att barnläkare varnar för Anna Wahlgrens metoder. Bra! De skrämmer mig. Min kärleksfulla mamma berättade ofta hur fruktansvärda metoder det var på fyrtiotalet när man inte FICK ta upp barnet och ge mat annat än efter bestämda tidsintervaller. Hon tyckte det var underbart att det var så att man lyssnade till barnets behov när mina barn var små. Sen hände något, stränga sovmetoder infördes då man skulle lära de mycket små barnen att t ex sova själva. Ja, ni vet alla, jag behöver inte redovisa metoderna. Men de fyller mig med fasa. Ska man lära ett litet värnlöst spädbarn att det inte lönar sig att skrika och berätta att man mår dåligt? Hur kan en sådan idé uppstå? Ska man låta sin baby skrika för att så småningom lära sig somna – jag skulle aldrig göra något sådant. Jag stod inte ut med att mina barn skrek, varför skulle de skrika? Jag fanns där, jag lyssnade till dem. De ville säga mig något och min och deras pappas uppgift som förälder var att lyssna, visa att deras små hjälplösa skrik uppfattades, att det fanns någon som ville vyssja, ge mat, trösta. Jag och deras pappa fanns där för att ta hand om det lilla barnet. Aldrig att jag skulle låta en liten baby skrika sig till sömns och känna sig ensam och övergiven. Det är en lättnad att läsa i DN att barnläkarna varnar för sådana metoder.

Anna Gavalda fyllde Kulturhuset med entusiastiska lyssnare/läsare

Anna Gavalda är en stimulerande författare att lyssna till , entusiastisk varm och pratglad. Hon var en usel litteraturstudent, berättade hon. Hon begrep inte vitsen med varför man skulle plocka sönder läsupplevelsen och försöka förstå vad författaren MENADE ... egentligen! Sympatisk inställning. Jag gillade inte "explication de texte", textanalys, när jag läste franska, men lärarna var obönhörligt stränga och allt skulle petas sönder. Jag läste en dikt och ville ha känsloupplevelsen som var min, den kunde jag berätta om, men vad brydde jag mig om en författares eventuella avsikt? Mitt läsande hade gjort dikten till min.
Och så sa Gavalda också: att läsa Rimbaud när man är femton och fylld av kärlek är en upplevelse i sig som inte ska plockas isär. Hon har sagt nej när förlaget fått förfrågningar om att använda hennes texter i skolböcker för hon vill inte plåga eleverna med att försöka begripa vad hon menar.
Ja, det var fullt av sådana episoder under en trevlig kväll i ett överfullt Kulturhus - litteraturen lever, en ensam fransktalande författare drar ett knökfullt hus med entusiastiska lyssnare. Kvinnor, kvinnor, få män.

Kunnigt och klokt om barnkultur för vuxna

Idag kom en ny tidning med posten och gjorde mig glad. Det är Opsis kalopsis som bytt skepnad och nu heter Opsis barnkultur. Pia Huss är redaktör som tidigare och Eva Alge gör layout. Det är en fin och innehållsrik tidning om barnkultur för vuxna som så väl behövs. Detta nummers tema är Rörelse i kropp och i tankar. Hur många tidningar försvarar idag barnkulturen! Jag blir riktigt glad av att bläddra och läsa i numret - texterna är innehållsrika och det är många vackra bilder! Jag tycker ni ska prenumerera på Opsis Barnkultur. När jag läser den känner jag ännu en gång hur mager bevakningen av barnkultur, framför allt litteratur för barn och ungdom, är i mina morgontidningar. En sida, kanske ett uppslag i veckan - det är torftigt! Det blir inte många recensioner på ett år - varför får de ambitiösa barnkulturredaktörerna inte mer plats?
Ja, ja det är min ständiga käpphäst - men nu ska jag vara glad åt att Opsis barnkultur i reportage, intervjuer och recensioner nyfiket, klokt och kunnigt granskar vad som händer inom barnkulturen.

Bedövad av textmassan i Anna Gavaldas nya bok

I morgon ska jag gå till Kulturhuset och lyssna på Anna Gavalda. Jag gillade verkligen hennes bok Tillsammans är man mindre ensam men ogillade filmatiseringen av den! Det var med iver jag började läsa den nya boken, La consolante, som fått den märkliga kletiga titeln: Lyckan är en sällsam fågel. Jag läste uppmärksamt och troget men jag tyckte verkligen den var tråkig och jag hade oerhört svårt att intressera mig för huvudpersonen. Jag brukar gilla långa tjocka böcker - men inte när textmassan bedövar mig. Någonstans finns en historia men den drunknar. I alla fall för mig. Tråkigt nog var den här boken en enda lång gäspning.
I senaste Vi läser, denna trevliga tidskrift, finns en kul intervju med Anna Gavalda som inte lever för att skriva, säger hon: "Jag har inget liv. Hade jag ett liv skulle jag inte skriva."

La famiglia - vi håller ihop och jag är så glad för det

I med och motgång - jag har min familj. Det är det viktigaste i mitt liv. familj och vänner. Så nära vänner att de är familj nuförtiden.När jag är glad skrattar de med mig och är glada med mig, när jag är ledsen finns alltid en tröstande hand. Min familj, den är stor. Den innehåller barn, deras far, deras käraste, mina bröder, deras barn, deras härliga fruar och exfruar och deras nya barn, kusiner... släktvänner, vänner, en varm ring av kärlek. Snart ska vi ha familjeträff på min ö. Det ser jag fram emot!!!

Rädda barnens ö - kollo så in i själen viktigt

Igår demonstrerade vi sonen och jag. Ledande tjänstemän vill upplösa Stiftelsen Barnens dag. Man utreder hur kollogårdarna och Barnens Ö ska kunna avvecklas. Barnens Ö som är ett unikt sommarparadis för barn och ungdomar, någon motsvarighet finns inte någon annanstans i världen!
I hundra år har Barnens Ö gett barn oförglömliga minnen. Kolloverksamheten på Barnens Ö lever och blomstrar. Under sommaren 2008 besöktes Stiftelsens kolloverksamhet av cirka 2500 barn och ungdomar och fler vill komma till kollo i sommar.
Sälj inte ut Barnens ö - låt kollo leva! Under den parollen demonstrerade vi flera hundra människor på Sergels torg igår. Klåfingriga tjänstemän Stockholms Stadshus har hittat något nytt att förstöra - denna fina underbara tradition i Stockholm där barn får en chans att vara ute på fina Barnens ö hotas av utförsäljning. "Vad är den dolda agendan" bakom de luddiga formuleringarna som tyder på utförsäljning och därmed nedläggning - frågade skådespelaren och kolloveteranen Leif Andrée. Vi förstår alla, i den dolda agendan finns en lockande skärgårdsö och chans till vinster för andra än Stockholms barn. Redan har en gård blivit privathem för någon med mer kapital än intresse för barn. Jag blir så arg och sorgsen över denna politik och denna skenhelighet. Vi vet vad de har i den dolda agendan, vi vet hur det är pengar och lust efter mer pengar för de som redan har, som styr.
Min son (på bilden) har varit kolloledare i sju år på Barnens ö. Jag har fantastiska historier från honom hur in i själen viktigt det är för barnen som kommer dit.
Litar jag på moderaternas Sten Nordin när han står där i teve och försöker säga att vi inte ska vara oroliga - nej när jag ser honom då blir jag riktigt orolig och uppmanar alla att skriva på uppropet för Barnens ö.

Min sommarläsning: Asli Erdogan

"Man kan inte springa ifrån sitt förflutna, man springer med det", hör jag Asli Erdogan säga i radio. På mitt sommarbord ligger Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan och väntar på att bli läst. Det är min vän Ulla Lundström som översatt den från turkiska, den är utgiven på Rámus förlag. Jag vill läsa den i lugn och med eftertanke. Idag i programmet Biblioteket, P1 är det en intressant intervju med Asli Erdogan av Anneli Dufva.

Sommarstuga eller lantställe?

Nu när det är sommar - åker ni till stugan, landet, eller vad säger ni? Jag har alltid kallat min enkla boning sommarstugan. Jag och exet blev så fulla i skratt när sonens dåvarande flickvän sa att hon skulle fira midsommar på vårt lantställe. Vi fnissade och tyckte lantställe lät väl snobbigt för ett litet rött hus. Nu är jag ännu mer förvirrad för nu börjar folk säga landställe. Det låter konstigt i mina öron?
Förresten säger jag både åka på landet och till landet...
Är det klassbundet, regionbundet, det man säger? Vore kul att få en reaktion på det. Sommarstuga, landställe, lantställe....

Recensenterna blir besvikna över att JCO inte lever upp till deras drömbild av författaren - hon framstår oförlåtligt nog som en människa

En av de frågor Joyce Carol Oates kämpar med i sin Dagbok 1972-1983 som just kommit ut på svenska är hur andra uppfattar henne, viken vrångbild de har av henne, en bild som inte alls stämmer med hennes egen. Tänker på det när jag läser recensionerna. En del kan knappt läsa boken av besvikelse över att hon inte är som de tycker författaren till de oerhört starka böcker hon skrivit ska vara - hon är så vanlig. De hittar inte lidelsen i det hon skriver om sig själv, inga detaljer om djupa samtal och är hon inte helt enkelt för lycklig med sin man? Det är misstänkt!
Jag har bara kommit till början på boken och jag tycker den är så spännande, det kommer att ta lång tid för mig att smälta innehållet och fundera över de frågor om skrivande hon hela tiden brottas med.

Maria Sveland avslutar sin recension i DN med den oerhört märkliga och intressant självupptagna meningen;: "Den Joyce Carol Oates som framträder i dagboken skulle med stor sannolikhet tycka att jag var en sällsynt burdus, gapig, vulgär och ointelligent människa". Jag har funderat över den meningen hela dan, vad den säger om den som skrev den. Varför i hela världen avslutade hon sin recension (med rubriken Duktigt tråkigt) med en sådan

Publicera inlägg

mening?
Det får mig att tänka på min vän som var gift med en författare till inkännande ömsinta dikter och umgicks mycket med andra författare. "Författare ska man inte umgås med", brukade hon sucka, "de pratar bara om sina skatteproblem."

Man recenserar JCO - och blir förbittrad över att det hon skriver i sin dagbok och den bild av sig själv hon ger där inte stämmer med den bild man skapat sig av en författare man beundrar - är inte det märkligt? Nu ska jag lägga mig och läsa, sakta, i JCO:s dagbok 1973-1982

Tematrio: Favoriter du ständigt vill läsa om

Berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen, ber Lyran.
Kul idé! Som barn läste jag oavbrutet om mina böcker. Nu är det kanske inte så. Så här ser min lista ut just nu.
1.Min mest omlästa bok alla katerorier är ett totalt sönderläst ex av Borta med vinden, 552 tummade älskade sidor. Fast nu var det länge sedan!
2. Med några års mellanrum läser jag om Sagan om ringen-trilogin. Tror jag kommer att läsa om Lian Hearns Otoriklanen också, snart.
3. Bläddrar ständigt i Joyce Carol Oates En författares övertygelse och Pia Tafdrup Över vattnet går jag, skiss till poetik.

Radiotips om läromästare i förförelse

Maarja Talgre är en av mina favoritradiopratare - alltid klok och underhållande. Idag berättar hon i P1 om den man som lärt henne mycket om kärlekskonsten, nämligen Ovidius! Hennes program fick mig att omedelbart beställa hans bok Ars Amatoria.
Ovidius dog ett par decennier efter Kristi födelse och var en romersk skald som diktade om erotik. Han tvingades i landsflykt och skrev sedan den bok som gjort honom odödlig: Metamorfoser. Lika känd är han för sin handbok i konsten att älska. Ars Amatoria är en praktisk handledning i konsten att älska. I diktens första del redogör han för stadens bästa jaktmarker när det gäller att hitta en kvinna att älska och sätten att fånga henne. I andra delen undervisar han i konsten att behålla den älskade och i den tredje vänder han sig direkt till kvinnorna och lär dem hur man vinner mannens kärlek. Lyssna på programmet! Klassikern om Ovidius Ars amatoria

Nu gör jag glatt min själsås med grädde igen och njuter av smörklicken på sparrisen

De två senaste veckornas upplevelse är att det är kul igen att laga mat. Jag trodde jag hade sloknat efter många års vardagsmatlagande. Jag hade liksom ingen energi och tyckte knappt det var kul att äta. Jag? Ändå gick jag inte ner ett hekto av den tråkiga mat - magra! - jag åt. Men så började jag läsa om LCHF - lite kolhydrater mycket fett. Lät ju galet! Men så många vittnade och jag är pigg på att testa allt nytt. Så efter misslyckad GI och detox som jag inte mådde bra av så dags för LCHF.
Jag kan inte säga att jag är märkbart smalare, inte tjockare heller för den delen. Men jag mår bra. Är pigg. Och det är jättekul att laga mat igen! Efter ett intensivt fettsnålande återgår jag till den mat jag lagade förut. Själsås brukade min barn kalla såsen med dijonsenap pch vispgrädde - för att de älskade den och jag påstod att det var för att jag lade ner min själ i den! Nu kör jag själsås igen och det är så gott. Faktiskt en fröjd att laga mat igen. Vin. Smör, grädde precis vad en kock behöver i köket. Bröd, potatis, pasta, ris klarar jag mig gärna utan. Men gärna sparris till med en rejäl klick smör.

Självhjälp för själ och kök - tips efterlyses

Självhjälpsböcker för liv och själ blir allt fler, berättar man i teve-nyheterna. Böcker typ Arbeta mindre få mer gjort, Stressa mindre få mer tid att leva och så vidare. Jag läser en och annan sådan bok och kan tycka det är uppiggande, men mycket är ganska ytligt, lite snabbmat för själen. Jag inser att jag läser dem som jag läser kokböcker. Bläddrar lite igenkännade, ser på något som verkar inspirerande. Suckar över en viss form av hurtighet. Men ofta gör jag på mitt sätt. Tar en knippa krydda här och en annan smaktillsats där. Men det viktiga är att böckerna - om det nu är självhjälp eller mat - fungerar som inspiration och inte som något man slaviskt ska följa. Ingen snabbmat, ingen snabbfix av livet.
Ska grubbla idag på vilka av de självhjälpsböcker jag läst som betyder något för mig mer än som blädderböcker. Samma gäller kokböcker - ska tänka på det också. Och blir glad för tips på favoritkokböcker och favorit-självjhjälpsböcker?

Jag gillar höfta-i-principen

Leve improvisationen, även vid spisen. När jag frågade min mamma hur hon lagat sin mat, vilka ingredienser hon använt, hur mycket? svarade hon alltid med uttrycket: "På en höft".
Hon höftade i ingredienser, det blev jättegott. Jag gillar höfta-i-principen!

Tomorrow is another day, det vet vi min favorithjältinna och jag

"You are vivacious, sassy, and conniving. You will do whatever it takes to get what you want when you want it. You are, in one word, a survivor. You have a lot of life and vitality, and you demand attention whenever you walk into a room. You want what you can't have. You need a guy who can challenge you or else you'll be bored. People see you as strong and fearless at best, and manipulative and spoiled at worst."

Kände för att pigga upp mig lite så jag gjorde ett test på facebook, vilken litterär "heroine" är du? Blev Scarlett O´Hara. Yes. Favorifiguren. Omedelbart kom en kommentar från Thomas i Umeå: "Frankly I don´t give a damn."
Spelar ingen roll vad du säger eller vad Rhett säger, Thomas.
Tomorrow is another day. Så det så. Det vet vi, Scarlett och jag.
Med den tanken i huvudet somnar jag nu!

Jag känner igen mig i min trädgård, lite vildvuxen och vemodig

Nu har jag krattat hela dagen. Bort med det gamla vissna, plats för nytt gräs och blommor. Jag riktigt ser hur allt börjar leva under de torra löven. Jag ägnade mig åt ett stycke stig, försökte ta fram den gamla gångens stenplattor som är täckta av jord och övervuxna, riktigt jobbigt, men det blir nog fint.

Jag känner igen mig i min trädgård, lite vildvuxen är den allt. Och det där med torra löv som måste bort för att något ska spira - vad ska man säga om det? Sånt där går jag och funderar på iförd min röda keps. Jag älskar att vara på min ö. Vi köpte vårt lilla hus samtidigt som vi fick vår förstfödde. Huset på ön är så förknippat med många minnen, med mina barns uppväxt. Vi har lagt ner så många drömmar i vårt hus, så många förhoppningar. Som sveks när vi skilde oss. Så är det, inte finns det lyckliga skilsmässor, oundvikliga däremot. Men nu är nu, huset är mitt och mina barns, vi är en familj på ett annat sätt. Löjtnantshjärtat blommar stolt.
Men det finns alltid ett stänk av vemod i min kärlek till min ö.

Jag dukar inte under för alla måsten - ska bara inspektera liljekonvaljerna

Det är så lätt att duka under för alla måsten. Att känna att nej, jag orkar inte klippa och gräva och skura och feja idag, jag åker inte ut. Vilket trams! säger jag strängt till mig själv. Packa en en virkning, en bra bok, en laxkotlett och ta morgonbåten som går så humant som nio. Bara sitt och titta på gräset och inspektera syrenerna - och kanske blommar några liljekonvaljer. Det behöver inte vara mer än så. Stillheten ger tankar. Du är väl inte rädd för ensamheten, Eva, frågar jag mig själv.

Hej Tony Irving och syjuntan! Min sjal är färdigvirkad

Jag utlovade bildbevis när den blå Tony Irving-sjalen blev klar. Nu när värmen kommer är den gosiga sjalen färdig. Visst blev den fin? Säkert bra att ha mindre varma sommarkvällar - att bäras i blå skymning kanske? Det är otroligt vilsamt och meditativt att virka, händerna arbetar och tankarna far omkring medan garnet glider mellan fingrarna

Svårt dagstidningsberoende saknar s-tidning

När jag växte upp i Sundsvall hade vi Sundsvalls tidning (fp) och Dagbladet (s) i mitt hem. När jag var riktigt liten fanns Sundsvallsposten också, en högertidning som man sa då. Tre tidningar. Överallt i landet fanns livaktiga tidningar av olika kulörer. Nu finns en överväldigande borgerlig dominans som känns deprimerande. Jag har att välja på DN och Svd, två borgerliga tidningar. Jag väljer båda. Är svårt dagstidningsberoende. En gång fanns Stockholmstidningen (s). Den gick i graven, svårt misskött, som tidigare s-morgontidningar, som Arbetet i Malmö och många andra. De få s-tidningar som finns ingår nu ofta i någon slags tidningskoncernmischmasch.
Alltsomoftast sörjer jag över hur otroligt inkompetent socialdemokraternas tidningspolitik varit!
Att LO-tidningen kommer en gång i veckan är trevligt och ofta uppiggande, men föga tillräckligt.

Våra regler för samlevnad kanske inte är så självklara

Jag pratade med min vän över en tandoori och nanbröd. Hon har varit änka i två år. Nu lever hon med sin bror och svägerska och deras yngste son som är tonåring. "Vi har så stort nu, ett nytt hus." Hon är glad. Hon och brorsonen delar rum och båda är nöjda. "Ville du inte ha en egen lägenhet?" frågar jag med den västerländska kvinnans nyfikenhet. Hon tvekar: "Jag vill ju inte vara till besvär, men min familj skulle inte acceptera att jag var ensam, vi tar hand om varandra. " Hon berättar så kärleksfullt om sin familjs självklara sätt att ta hand om varandra. Jag lyssnar.
"Nu när vi har ett nytt hus måste vi hitta en brud åt min andra brorson", förklarar hon.
"Träffar han inga flickor själv?" undrar jag.
Hon förklarar att det inte fungerat så bra, så nu är hela familjen upptagen med att hitta en bra flicka åt honom att gifta sig med. Alla verkar vara engagerade.
Jag kanske ser tveksam ut för hon säger: "De får så klart träffa varandra innan, det vill båda två nuförtiden."
Visst är det fascinerande att lyssna till de självklara regler för samlevnad som gäller i andra länder. J, så klok och kärleksfull, delar med sig av sitt liv, jag berättar om mitt och antagligen refererar hon häpet vårt samtal för sina släktingar i Chennai: "Kan ni tänka er .. så här märkligt lever min svenska väninna."
Mina vänner från andra länder ger mig kunskaper jag inte vill vara utan och insikten om att det som för oss är ett självklart sätt att leva är rent av häpnadsväckande i andra delar av världen.

Jag tar den röda veteranbussen till vänster i valet

Idag kom röstkortet till EU-valet. Om jag ska rösta? Självklart. Jag röstar i alla val, det är mitt privilegium och min plikt, så är det bara. Jag kan ogilla alternativen, sucka över partierna, men röstar, det gör jag. Jag vet hur jag ska rösta också i detta val och vem jag ska kryssa.
Poströstning hette det förut, nu kallar man det förtidsrösta och jag ser gillande att man tipsar t ex mig om tre olika bibliotek som röstningslokaler, alternativt Spårvägsmuseet - verkar kul. Jag går in på museet tar till vänster :), och röstar.
Just nu kan jag till och med gratis ta röda veteranbussen från 1967 till museet, se bilden, jag åkte den häromdagen när jag skulle hem, bara på skoj!

Jag satte på kaffe, ska du ha en kopp?

Jag hade en fin arbetsgemenskap och några kloka arbetskamrater, men orkade inte med organisationens byråkrati och vissa chefers inkompetenta maktfullkomlighet i det som skulle vara folkbildningens hjärta. Längtade efter att sitta hemma, skriva, ensam. Nu sitter jag hemma, skriver ensam, men jag längtar efter gemenskap. Snabba kommentarer över skrivbordet, fikakompisar, delaktighet i vardagslivet hos arbetskompisarna, en blick av inkännande förståelse. Det är för tyst i mitt hem. Jag vill gå iväg till en arbetsplats där det inte är riktigt så ensamt. Jag vill ha ett skrivbord där jag inte ser ut över en lägenhet som borde skrubbas och städas, jag vill vara på en plats där det fnissas och viskas och pratas och någon säger: Jag har satt på kaffe, ska du ha en kopp?

Jag sluter ögonen och minns ...

Regn ute. Jag ser ut över våta blanka plåttak. Följer ett spår i min hjärna, en tunn liten tråd som hela tiden leder mig till Paris, till Algeriet. I bakgrunden går teven med svagt ljud. Franska tele2. Röster som pratar franska, jag uppfattar ljud, meningar. Ska dominerande mödrar klippa navelsträngen till sina barn, diskuterar de. Orden är som en fransk ljudkuliss som hjälper mig att förflytta mig. Jag är nära mina minnen, långt borta, långt tillbaka i tiden, men jag är där om jag sluter ögonen och hör mumlet av franska i bakgrunden. Jag öppnar ögonen och koncentrerar mig på datorns tangenter, de våta hustaken, ljudet av franska, minnen som tränger igenom årsringar.

Skakande reportage av Maciej Zaremba om ett rättsfall i byn Vojakaala

Det här är rubrik och ingress till en skakande artikel i DN idag. Läs den:

"Är alla lika inför lagen? Eller gäller särskilda regler för familjen Grönfors i Vojakkala by?":

Den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by. Men är det sant? DN:s Maciej Zaremba reste dit och fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott. I våras dömdes fem familjemedlemmar till sammanlagt 22 års fängelse. I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Men kan fördomar äventyra den rätten? Nu avgörs om den principiellt viktiga domen ges prövningstillstånd i Högsta domstolen.

I helgen har det varit många rapporter om svår diskriminering av romer i Ungern. Jag blir upprörd, hur kan det ske? När jag slår upp DN i morse läser jag ett skakande reportage av Maciej Zaremba om ett rättsfall i Vojakaala by. Jag har läst och utan eftertanke trott på historien om en familj som håller en hel by i skräck. Idag visar Maciej Zaremba i sin artikel i DN att varken media eller domstol bemödat sig om att ta reda på fakta om i denna fråga. Zaremba berättar en annan historia om en familj som provocerats och demoniserats därför att de är romer, därför att någon i familjen är mentalt handikappad. Jag är skakad och skamsen. Att kasta sten i glashus är lätt, att ta reda på fakta borde inte vara svårt. Ändå har ingen av alla journalister som bevakat fallet ställt de frågor och lyssnat som Zaremba nu gjort.

Här är en länk till artikeln.

Fräsetuss var ett riktigt sött ord!

Annika tycker i sin blogg att vi ska skicka Kevin till festivalen nästa år. Låter bra. En brett leende kille från Malta representerar Sverige. Men jag är onationalistisk när det gäller tävlingar om det så är OS, VM i fotboll eller schlagerfestivaler. Hur viktigt kan det vara att just Sverige vinner? Oviktigt för mig. Jag hade blivit glad igår om Malena vunnit, hon är en häftig kvinna med härlig röst. Men jag hade också blivit jätteglad om Estland vunnit.

Idag hyllar vi Norge, grattis på nationaldag och grattis till vinsten. Annica vill förresten avliva myten att kattunge heter fräsetuss på norska. Det ordet har jag aldrig hört.
Fräsetuss!!! Det vet jag vem som kommer att bli kallad! När Lilla My är utslitet blir "min lilla fräsetuss" en jättebra ersättning - den fräsetuss som vill ta åt sig får härmed göra det. Sött ord!

Mitt dass där man kan filosofera sig till insikter medan man beundrar utsikten

På en sk jämn födelsedag fick jag av mina vänner ett dass! En underbar present. Vårt gamla dass på landet lutade betänkligt. Nu hade Johan Nyrén byggt en liten modell av ett dass till mig och Per Sjögren uppfunnit en genial ekologisk konstruktion. Min lilla modell av dasset finns på landet, inte illa med dass ritat av en av Sveriges bästa arkitekter. Dasset har stått där ganska länge nu, i presenten ingick även att det skulle byggas. Det är jättefint. Med utsikt. Man kan stänga de nedre luckorna och ändå se utsikten mot finlandsbåtarna om de övre luckorna är öppna. Konstruktionen innebär två hål som används växelvis.
Nu är det dags att tömma behållaren med innehållet från förrförra året för att kunna använda det hålet igen, plombera förra årets hål så att innehållet kan bli jord till nästa år.
Det var min exmans självpåtagna uppgift att skifta behållarna och jag kan säga att det var med bävan jag övertog ansvaret för uppdraget. Jag och döttrarna såg på varandra, tog ett djupt andetag, drog på gummistövlarna - och upptäckte att det var lätt som en plätt! Torrdass är en så bra uppfinning. Inget komplicerat mixtrande med kemikalier, ingen installation, skitenkelt skulle man kunna säga.
Bilden gör inte dasset rättvisa, förr året fick det en trappa också, och en spaljé där humle växer. Återkommer med bildbevis senare i sommar1
På min ö försöker snickarna övertala mig att installera diverse märkvärdiga toaletter att sätta inne i mitt lilla hus. Varför? undrar jag. När jag har världens finaste faluröda dass! Här kan man filosofera sig till insikter medan man beundrar utsikten

Vårt hus med minnen fyllda av kärlek

Mitt lilla röda hus är ett enkelt hus - lågt i tak, sommarvatten, utedass. Ibland har jag på somrarna bläddrat i blanka inredningstidningar och funderat på vad man skulle kunna göra. Bygga ut, bygga om, köpa nytt? Nu känner jag hur rätt mina föräldrar gjorde. De köpte sitt lilla sommarhus på Alnön, några små enkla rum, enkla möbler. De skötte huset, målade, såg om taket. Framför allt ägnade de sig åt blommor och växter. Men det var inte så att de slet och sparade för att köpa nytt. De var så förnöjsamma. Det är som om de senaste årens släng köp nytt-våg står mig upp i halsen. Jag vill vårda det jag har. Mina gamla blå soffor, bekvämare finns inte. det gamla köksbordet, de nötta stolarna. Inte platsar hemmet på landet i flashiga inredningsreportge, men det är fint och hemtrevligt och det som finns där tycker jag om. Det är vårt hus helt enkelt. Minnen fyllda av kärlek. Vi köpte huset när sonen var nyfödd, barnen har tillbringat sina somrar där. Jag ser det som familjens hus, jag, mina barn, de barn de en gång får. Generationers hus.

Skottkärrorna väntar vid stranden, huset väntar i grönskan, undra på att jag längtar ut

Så här är det att bo på en ö utan vägar. Vid båthuset väntar skottkärrorna. Några har köpt fyrhjulingar. Tack och lov är det synnerligen få som missbrukar dem med att okynnesköra för att hämta tidningen till exempel. Våra stigar blir förstörda av det och vi vill inte ha annat buller än det från Finlandsbåtarna, vistas lugnt i grönskan. Huset väntar i det gröna, skottkärrorna väntar på att bli lastade. Utanför ön glider båtarna förbi.

Förebilden firas av författarna

Idag har vi barnboksförfattare firat Lennart Hellsing. Filmen om honom premiärvisades efter bubbelmingel. En underbar kärleksfull film som kommer att visas på hans "riktiga" födelsedag den 5 juni i SVT. Man får se Lennart i hans vackra färggranna kostymer eller iförd stilig tröja och dito hatt prata om sina böcker och filosofera om skrivande. Man får också se hans hustru sedan 52 år, Yvonne Lombard, berätta om hur hon omedelbart förälskade sig i Lennart när de träffades, det var på en maskerad och han var iförd en blå burnus. Den mannen ska bli far till mina barn! bestämde hon. Och så blev det.

Vi har haft en så fin kväll med Lennart och Yvonne som hedersgäster, med sång och en speciell Herr Gurka-tårta. Jeeva Ragunath, story teller från Indien, berättade hissnande historier. Det blir nog mer om firandet av Lennart Hellsing i min blogg framöver. Han är ett riktigt föredöme, klok, konstnärlig, finurlig och samtidigt anspråkslös kommer han till våra möten. En riktig förebild.
Han skojar om sin ålder: "Nu kommer mormödrar fram till mig när jag är ute på bibliotek och läser för barnen och säger att dig läste jag när jag var liten!" berättar han.
Så blir det när man fyller nittio år och fortfarande är aktiv!

Mina röda sidenskor

Jag har kvar mina vita skor från studenten med sylvassa smala klackar, de gick jag omkring i, dansade i och det var inga problem. Idag har jag inga höga klackar alls. Bara platta skor. Vill inte balansera omkring. Jag har sparat några fina högklackade men när jag försöker ta på dem tänker jag: Varför?
Jag vill kunna gå bekvämt. Jag har alltid gått med långa bekväma steg - när jag första gången kom till Paris insåg jag att jag tog dubbelt så långa steg som alla fransyskor som till min förvåning trippade fram på gatorna.
Men fina skor kan man få ha ändå. De här hade jag ikväll. Handsydda sidenskor som en skomakare gjorde åt mig i Vietnam. Jag gillar att titta ner på mina röda sidenskor med guldblommor.

Nu svävar jag iväg i något silkigt rött och firar Lennart Hellsing 90 år

Här kastar man sig mellan depression i luftballong, sopbåtar och nu i eftermiddag storstilat firande av Lennart Hellsing som fyller 90, busgrabben med glimt i ögat! BUS, barn- och ungdomssektionen i Författarförbundet, firar honom med bubbel och premiärvisning av film om honom, sen blir det vårmiddag på Lasse i parken och galakläder är anbefallna. Så just nu provar jag ... Alla gamla trasor. Jag tog upp en hel kartong med mina finaste Birgit Bohlin-kläder ur källaren. Det ska jag berätta om en annan dag. Men jag svävar nog iväg i något rött silkigt /fast det där med sväva, det var inte riktigt sant utan önsketänkande!/

Imorgon offrar vi till sopguden

En av årets begivenheter på min stillsamma ö äger rum i morgon. Då kommer den gigantiska sopbåten till vår lilla brygga. Den rymmer mängder av containrar, stora lastbilar som tuggar i sig allehanda bråte. Vår fridfulla brygga fylls av de mest osannolika skräpprylar och man kan göra fynd. Ett fint blått bord ett år, bestick ett annat. Var och en ansvarar för sitt skräp, sägs det. Men det finns en ljuvlig kollektiv anda på ön som gör att de flesta tar det de orkar. Starka yngre personer svingar glatt ombord de tyngre sakerna oavsett om det är deras skräp eller ej, svagare andra personer (som jag) bär det vi orkar av flaskor, burkar, konstiga lådor. Några få håller hårt i den egna sopsäcken och lyfter inte en enda annan pryl, tråkmånsarna! De tror att det inte märks men det gör det. Jag älskar den glada generösa andan på min ö där de flesta hjälper varandra. Så i morgon står jag där. Jag brukar känna det som att vi offrar till sopguden för att få en fin sommar. Vi öbor bär fram en oändlig rad av offergåvor och han tuggar frustande i sig allting. Vi ses på bryggan!

Nu har jag landat igen - skönt!

Jag har varit på ön idag och njutit av friden. Ikväll träffade jag några av mina vänner från en workshop för författare vi ordnade för något år sedan. Jag känner att lugnet vänder tillbaka. Jag har varit så fruktansvärt enerverad några dagar. Det är inte likt mig. Oftast är jag lugn till sinnes. Nu har jag känt mig ledsen, arg, hjärtat har klappat och jag kunde inte sova. Varför blir det så ibland? Jag vet så klart en del om orsakerna, ändå är det plågsamt. Jag är glad att jag känner mig lugn idag igen. Som om jag landat efter en hiskelig ballongfärd.

Kulturfyran ställer intressanta frågor

Kulturbloggen ställer fyra intressanta frågor, kulturfyran, som jag gärna svarar på och skickar vidare. Logga in på deras sida när du svarat på frågorna och skicka en länk till din sida dit.

1. Hur många böcker av indiska författare har du läst?

Svar: Senast Flod av Ambai, mycket läsvärd. L´Histoire de ma vie av Kamala Das - borde översättas! Kiran Desai, Bittert arv - ja det är några. Jag har varit i Indien och intresserar mig för indisk littertur. Jag tackar Indiska biblioteket och Karavan för att vi har fått ökad kunskap om indisk litteratur.

2. Från vilka länder kommer de författare som du läser mest? Vilket land har du aldrig läst någon bok från?
Svar: Läser väl mest franska, engelska, amerikanska och svenska författare. Det finns pinsamt många länder vars författare jag inte läst. Kan inte ens med att räkna upp dem.

3. Hur hittar du nya böcker? Bokrecensioner? Bloggtips? Kompistips? Hyllan på biblioteket? I bokhandeln?
Svar: Jag tycker att bloggvärlden är ett utmärkt sätt att hitta nya spännande författarskap, tack för det alla bloggkompisar. Men även tidskrifter som Karavan till exempel. Och goda vänners råd och tips.

4. Det finns en barnbok om en tiger och en björn som vandrar och vandrar för att ta sig till sina drömmars land. Vilket är dina drömmars land?
Mitt drömland är Vietnam, vars litteratur man kan lära känna genom Tranans förlags ambitiösa arbete. Dit längtar jag alltid tillbaka. Nu drömmer jag om Kambodja och Laos. Och Tibet och Kashmir..

Grattis Birgitta och Karavan till Dagermanpriset

Stig Dagermansällskapet har flera gånger prickat in blivande Nobelpristagare i litteratur med sitt Dagermanpris. Senast förra året med Jean-Marie Le Clézio. I år är det dock en svensk journalist som får äran och priset för sitt litteraturengagerade arbete. Birgitta Wallin, redaktör för utomordentliga tidskiften Karavan som jag flera gånger skrivit om delar priset med sin tidskrift. Priset på 50 000 kronor delas ut i Älvkarleby 30 maj.
– Birgitta Wallin har en internationell blick, precis som Dagerman hade. Flera afrikanska och asiatiska språk har förts in i svenskan genom hennes försorg, säger Bengt Söderhäll, ordförande i Stig Dagermansällskapet till TT Spektra.
Grattis Birgitta och Karavan! Det är ett välförtjänt pris.

Nu har Lingon och lust kommit

Jag håller det allra första exemplaret i min hand. Den finns. På riktigt. Lingon och lust.

Sjalsortering som botemedel mot depressiv ilska

Jag är av olika orsaker besviken, ledsen, förbannad. Tankar och planer virvlar runt i mitt huvud och det är inte särskilt kreativt om man vill skriva. Vad gör man då? Vad gör ni? Ett bra lugnande medel för mig är att sortera saker. Just nu färgsorterar jag mina halsdukar och sjalar. En röd , en blå, en svart, en beigevit, en turkos ... ungefär så. Skakar dem, viker ihop. Det är mekaniskt och det är trevligt att låta siden och mjuk ull rinna mellan fingrarna. Fint blir det också. Nu inser jag att jag behöver flera lådor så det blir en promenad till Granit. Hoppas med mig att jag är mer kreativ när jag sorterat klart. Att något roligt då hänt som lättar upp molnen i mitt huvud, att jag slutat vara så arg och besviken att jag får ont i huvudet. Ikväll är det yoga - det och sjalsortering blir bra!

Tar ni en välförtjänt siesta?

Tar ni siesta? Min pappa kom hem till lunch varje dag, åt mat, lade sig ner med en tidning över ansiktet och somnade så gott. Efter en kvart hoppade han upp och drog iväg pigg och nyter.

Jag var ikväll på Gunnar Ekelöf-sällskapet som hade en trivsam releasefest för antologin Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf på Rönnells antikvariat. Oerhört trångt och trevligt mellan hyllorna, vinglasen tog slut. Kvällen inleddes med en kvarts intervju från 1950 med Åke Falck och Ekelöf. De talade bland annat om siesta. Det har inte författare, menade Ekelöf. Men han drog sig till minnes att Vilhelm Ekelund talat om en slags kylig siesta när han slappnade av efter god frukost, morgoncigarr, utsövd och klar i huvudet vid tiotiden .
Ekelöf mindes ungdomens vila, inte sömn, men när man halvblundande tog in alla ljud och även intryck som en spindels krypande. Pojkårens sorglösa siesta.
Jag kanske skulle göra som min pappa, stiga upp tidigt, idogt arbeta, ta en siesta. Men grunden för hans tillvaro var min mammas hemmafruliv, hennes kärleksfulla omvårdnad av honom. Ack ja.. vilket annat liv. Vilken annan tid.

Läser en deckare och somnar

Jag läser en deckare och jag måste säga - den är urtråkig. Det är Åke Edwardsons senaste, Den sista viljan, som föll i mina händer. Jag har läst några böcker av honom tidigare. Han är en habil skribent även om hans dialoger är vansinnigt för pratiga och långa. Men nej, det är säkert inget fel på Edwardson, det är formen jag är trött på. Jag orkar inte uppbåda något intresse för hur det ska gå och vem som gjort det. Då blir det fel. Då börjar man se de evighetslånga snacken, reta sig på tillbakablickar som förutsätter att man ska ha läst och intresserar sig för huvudpersonen Winter. Jag gör inte det. Snabbläser ut boken. Somnar flera gånger. Det är inget bra betyg. En bok som fångar mitt intresse kan få mig att läsa oavbrutet utan minsta lilla gäspning.

Jag går i väntans tider, kom snart

Jag går i väntans tider - och det är jobbigt. Jag undrar varför jag är så splittrad, så otålig, så trött. Jag vankar av och an och tänker: Men ska den inte komma nu snart. Boken!
Lingon och lust alltså. Den kom till förlaget förra veckan, vi trodde vi skulle få den idag - men tomt tomt i brevlådan. Det går liksom inte att tänka på så mycket annat, energin räcker inte till. Kom snart!

Mitt löjtnantshjärta älskar jag - nu ska jag inleda en relation med en klematis också

Ens önskningar blir så annorlunda när sommaren kommer. Just nu vill jag ha en pirra och en ny lätthanterad gräsklippare och mina fingrar längtar efter plantor att sätta i jorden på ön. Kläder tänker jag inte på men klematis... i Enskede misslyckades jag alltid med mina vackra blå klematis, kanske ska jag våga mig på ett försök på landet?
Nu är jag hos K i Horndal och ser hur hennes plantor växer och gror. Dillen är i jorden, krassefröna likaså. Kryddlandet artar sig. Jag har inte ens grävt upp mitt. Nej till helgen blir det ön, plantering, grovsopor som ska lämnas, land som ska röjas.

Mest av allt längtar jag efter att se hur långt mitt löjtnantshjärta kommit. Jag älskar den blomman. I Enskede hade jag en som var så vacker, undrar om den blommar än vid husknuten? Ibland åker jag förbi mitt gamla hus. Lite sentimental blir jag. I synnerhet vid tiden då scillan blommar blå i gräsmattan och när syrenerna kommer. Då kan det kännas en aning melankoliskt. Tur att jag har mitt hus på ön kvar.

Mina loppisfynd från Horndal

Mina loppisfynd från Horndal. Jag älskar budskapen på dessa gamla hembroderade bonader.
Det är någon slags nostalgi, en känsla av hemtrevnad. Händer som mödosamt broderar. Ja, jag blir glad! På loppisen köpte jag ockå Barnen från Frostmofjällen. Nog har jag den men jag vet inte var. Jag minns första gången jag läste den. Jag grät så mycket att jag måste låsa in mig i badrummet för att riktigt få gråta ut i fred.

Var glad i hemmet

Horndal är så vackert och så förr i tiden. Det är som att landa i barndomssomrar och trygghet. Idag tittade jag på medan K sådde dill och blommor. Allt är så lugnt. Ingen radio ingen teve. Vi stickar lite, dricker lite vin, pratar mycket. Själen kommer ikapp och saker får rimliga proprotioner. Idag var vi på loppis K och jag och fyndade, så som det ska vara. Inge proffsloppisar utan folk från trakten. Fyndade utflyktskorg till landet och fantastiska väggbonader. I morgon när det är ljust ska jag ta bilder av bonaderna. Nu pryder moster Kickans: Var glad i hemmet min stuga. Den får sällskap av några nya fina broderade bonader som jag fyndade idag. Älskar loppisar! Jag får fina saker utan att göra av med pengar jag inte har.
Helgfrid till er - det är vad jag känner.

Balkongmiddag med djupa nära tankar

Igår satt vi på M:s balkong. Vi är tre gamla vänner som då och då har en balkongmiddag, bara vi. Vi har alla tre arbetat ihop, nu var det ett tag sedan. Men vänskapen består. Vi åt god mat och pratade om livet som det är, hur vi formats. Våra samtal är så öppna och ärliga att det öppnar nya insikter. Man vill liksom inte sluta prata. Igår nystade vi i tråden var vi finns i syskonskaran. Vad det betyder. Hur det format oss. En pusselbit lades till en annan. En storasyster, en lillasyster och ett mellanbarn funderade på hur det påverkat livet. Plötsligt kunde vi se oss själva med andra ögon. Och jag fick inblickar som gjorde att jag funderade på nya sätt om mina barn. M fick mig att förstå på ett djupare sätt vad det är att vara yngst i syskonskaran. B hur det är att vara mitt emellan. M skrattade och sa att jag var en så typisk storasyster. Hmmm!

Doktor Dahlkvists diet

De som följer den fettrika dieten enligt doktor Dahlkvist ser mätta och belåtna ut och hävdar att de mår bra och går ner i vikt. Allt medan de mumsar på omelett med grädde, smör, ost, ja allehanda feta saker som tidigare i stort sett haft giftstämpel på sig. Ut med Becel som är så äckligt, in med smör.
Jag är mycket glad. Dock ser jag exakt likadan ut så jag kanske redan befinner mig på min absoluta trivselvikt. Inväntar ivrigt rapporter från juntan, Sara och bror Peter! Med flera.
K. och jag ska ha en härlig helg i Horndal nu - en nyttig frossarhelg får det bli!

Bevara de utrotningshotade ljuden

Många ljud försvinner som skrivmaskinens knattrande, spinnrocken och ångloket. I stället kommer nya som mobiler och faxa. Vi är hela tiden omgivna av ljud och i en skojig tänkvärd bok, Ljudbiblioteket beskrivs i texter ljudliga fenomen i vår vardag.

Mikael Strömberg och Joakim Pirinen (illustratör)ger läsarna en inspirerande guidning, både till platser vi besökt och platser vi längtat att besöka. Man får veta att rinnande vatten anses som ett av världens vackraste ljud. Ljudet: Schhhh används över hela världen för att trösta oroliga barn, kanske för att ljudet påminner om susandet i livmodern. Detta och mycket mer om ljud i boken. Jag upptäckte dessutom ett förlag jag inte vet mycket om men som verkar ha en rolig utgivning. H:ströms förlag. Klicka in er via min rubrik till deras hemsida och hitta mycket rolig läsning!

De små vidriga fästingarnas tid är här

Första gången jag var i Stockholm fick vår hund Nimbus en fästing. Vi tyckte det var så äckligt. Fästingar fanns inte i Sundsvallstrakten. Nu är fästingar något jag ofta tänker på. Vi har haft huset i många år men det är så få fästingbett jag fått att jag minns dem alla /försök minnas myggbett/. Vi har heller aldrig drabbats av borrelia. Ändå finns odjuren där och kan orsaka många bekymmer. Nu i morse såg jag en ring runt ett misstänkt bett så jag ilade ner till akuten i huset intill.
– Kanske. Men det går inte att se än. Kolla om ringen runt växer, sa doktorn.
Jag trodde man tog prov? Men nu kollar jag, lätt hypokondrisk som jag är, jag har tagit sprutor förstås. Fästingvaccin blir min sommarpresent till döttrarna som ofta vistas i gröngräset på ön. De hade under en period sina kaniner på sommarbete på ön. Pappa Hulken, mamma Madonna och de sju små kaninbarnen. Döttrarna blev suveräna mästare på att hitta den minsta fästing på kaninerna och rycka bort den. Vidriga kryp, fästingarna.

Brutala kvinnomord döms efter lägre straffskala i Sverige idag än andra mord

En berusad man som slår ihjäl sin manliga supkompis döms till livstid. En man som otroligt brutalt mördar sin hustru med knivhugg av kökskniv och strypning döms till ett mildare straff, tio års fängelse.
Aftonbladet har upprörande artiklar om hur hustrumord döms mildare än andra mord. Deras serie följs upp i P1 med avslöjande reportage.
Jag blir så oerhört arg. En dom i Högsta Domstolen har blivit prejudicerande för mildare straffsättning för kvinnor som brutalt mördas av sina män. Det är vansinnigt. Samma straffskala ska naturligtvis utmätas för denna brutala typ av kvinnomord. En förvirrad ansvarig från HD Johan Munck, kunde inte alls redogöra för grunderna för domarna i P1, han var patetisk. En förbannad advokat ansåg att HD-domen varit fatalt ledande för lägre domstolar att döma allvarliga kvinnomord till kortare straff. Är det ett sådant samhälle vi ska leva i? Där livstid förbehålles de allvarligaste fallen - men dit räknas inte hänsynslösa kvinnomord. Är det inte lika allvarligt när en kvinna mördas för HD. Så här får det inte vara.

Skriv en novell om de sju dödssynderna

Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja, de sju dödssynderna med andra ord, har plågat och frestat människan i årtusenden. Nu utlyser LL-förlaget en novelltävling. Skriv en eller flera noveller utifrån valfri favoritsynd.

Läs mer på LL-förlagets hemsida. Novellen ska vara 20- till 30 000 tecken, skönlitterär och skriven för vuxna. Vinnarnovellen får 30 000 kronor, utvalda bidrag kan även ingå i en antologi.

Podium och print-on-demand

Podium, med nära anknytning till Författarcentrum Öst, var det första förlaget som började trycka print-on-demand. Idag har de en intressant utgivning både av nya böcker och av böcker från etablerade författare som sedan länge är slutsålda och svåra att få tag i. Försäljningen av böcker på nätet gör det numera lätt att beställa böckerna från de vanliga nätbokhandlarna.

Podium ger också ut böcker på minoritetsspråk. Hans Caldaras har till exempel översatt den första Katitiziboken (från 1969) till romani just på Podium. Ulf Starks Dårfinkar & dönickar har översatts till en mängd olika språk, nu också till romani: E dili thaj e turbati. Ann-Helen Laestadius Sms från Soppero är en berättelse om en tjej som vågar gå sin egen väg. Boken vann Podiums barnbokstävling på temat ”Att vara ung same idag”.
Det är en omväxlande och ambitiös utgivning Podium har. Idag skriver Birgit Munkhammar i Svenska dagbladet om Marianne Jeffmars nya bok på Podium, En vass obändig längtan.

Yoga och taichi mot migrän det är bästa medicinen

Under många år hade jag den mest fasansfulla migrän. I stället för att äta medicin varje dag började jag med taichi. Det var omvälvande. Jag insåg hur mycket jag hela tiden oroade mig för hur allting skulle bli i stället för att vara i mig själv, just då, just där. Det var så befriande med den insikten. Jag förstod också vilken överkravsmaskin jag var, ofta kom migränen när jag just skulle slappna av efter något viktigt. Tack vare taichin försvann min migrän nästan helt och hållet. Efter några års träning hade jag ett helt annat lugn i mitt sinne. Tyvärr slutade jag träna då. Det var ett av mina dummaste beslut.
Jag längtade efter taichi igen, men det blev i stället så att jag började med yoga. Och effekten är densamma. Yogan skänker frid, förankrar mig i nuet, hjälper mig både att slappna av och fokusera mina tankar. Jag behöver inte mäta mig med någon annan, det är också bra för jag är i grunden så tävlingsinriktad fast jag inte vill vara det. Därför är yoga skönt, det är inte ytterligare en prestation som ska mätas. Ja, det här vet många, jag blir bara så uppfylld av hur bra jag mår av både yoga och taichi att jag vill sprida budskapet.

Om maran och självplågandets fasor, varför springa när man kan gå?

"Eftervärlden kommer att smacka kritiskt med tungorna åt detta självplågeri. En detalj säger mycket: Den rutinerade maratonlöparen vet att tejpa bröstvårtorna med skavsårsplåster för att de inte ska nötas blodiga mot tröjan. Solsting, skavsår, kräkningar, huvudvärk, ledbesvär och vätskebrist tillhör också de risker löparna utsätter sig för frivilligt och mot avgiften 735 kronor. Nog känns det som något som börjar på g och slutar med alenskap!" skriver Lars Ryding i en jätterolig kolumn om långloppens fasor i Svenska dagbladet. Jag kan inte låta bli att länka till den, jag skrattade högt och igenkännande när jag läste den. Själv sprang jag tjejmilen en gång, se den hemska bilden, det var inte kul. Varmt och flåsigt.

Jag avskyr att springa. Jag älskar att gå. När man går flödar tankarna, kroppen är med utan att plågas, den gillar promenadtakten och idéerna blomstrar medan man ser de vackra omgivningarna omkring sig och kanske pratar med en gå-kompis. Men när jag springer med blodsmak i munnen, vilt flåsande - då kommer inte en enda tanke – mer än förstås tanken på att det jag håller på med nu är fullständigt idiotiskt. Varför springa när man kan gå?.

Tack. Tur att teknikhjälp finns!

Jag är inte vän med teknik, tur att det finns hjälpande händer! Min layout blev helt galen, se förra inlägget. Kerstin kom med snabb hjälp. Tack för det! Samtidigt så dog min telefon och jag ringde Tele2 - som snabbt skickade hit en reparatör - det var bra! Han pillade och kollade och testade och skakade på huvudet. Till slut kom han på felet. Glapp i lilla telefonsladden. Så nu har jag fungerande layout och fungerande telefon.
Tur att teknikhjälp finns för sådana som jag!

Jag har problem med min layout i blogspot sedan igår - någon fler som också har det?

Plötsligt har jag layoutproblem i blogger. Är det någon annan som har det? När jag skriver mina inlägg är rutan förändrad, flera funktioner har försvunnit. När jag lägger in en bild syns inte bilden i inlägget - bara en massa koder och tecken, likaså om jag vill göra ett ord fett, då syns alla koderna - OBS det blir rätt på den publicerade sidan men det är opraktiskt. Dessutom har paletten med färger försvunnit. Det känns som om det är en gammal version av min layout som tagit över och jag fattar inte vad jag ska göra - är det någon mer som har problem med blogspot sedan igår?

Min syjunta krymper

Min otroligt trevliga junta krymper - vi är ett gäng kvinnor som träffas mest för att vi gillar varandra och tycker om att utbyta tankar, men som förevändning att träffas har vi något att sy, sticka virka med oss. Trevligt är det. På senaste juntan var M besatt av GI - men vi föll alla från alla föresatser vid åsynen av den vackra ja rentav otroliga chokladtårtan.
Sedan kom syndainsikten. Plötsligt poppar det nu in mail från M och K och snart också G om att det inte är GI som gäller. Det är fettdieten. Och som de krymper, här rapporteras om centimetrar och kilon som försvinner allt medan det mumsas goda ostar och omeletter med grädde i. Jag anslöt mig för en vecka sedan men har tyvärr inga positiva centimeterrapporter att komma med än men jag mår bra, och njuter av gräddsås och ost och saknar alls inte pasta, potatis och ris. Men kära doktor Dahlkvist, det här låter för bra!I synnerhet om jag dessutom blir smalare.

Beställ bums biljetter till Sista dansen

Ikväll har jag sett Sista dansen på Stockholms Stadsteater, en repetition, den har premiär senare i veckan.
Ulla, Olle, Axel, Harriet, Hilding, Majken och Ingrid, alla 80 plus, har haft turen att kvala in på ett äldreboende. Harriet överger inte sina stilettklackar, Olle äter dagligen 17 mediciner, Ulla längtar efter en Dry Martini och Ingrid tar fel på Axel och sin sen länge döde make. Det har Axel inget emot.
”Gode Gud låt mig dö knall och fall” ber Ulla, arkeologiprofessorn som aldrig trott på högre makter. Vårdbiträdet Elsie sätter på kaffet och stoppar in några kanelbullar i mikron.
Hjälper det? Se de strålande Meta Velander, Yvonne Lombard, Lena-Pia Bernhardsson och Meg Westergren - vilken kvartett av suveräna kvinnor. Tidlösa.
Jag måste bara direkt uppmana alla som är här i närheten att genast beställa biljetter. De kommer att ta slut i ett nafs. Jag som var teatertrött tycker att Sista dansen är så bra, så ömsint och varsam med de åldrande människor den skildrar, så viktig, så kärleksfull och mitt i alltsammans så rolig. Man fruktar förstås att se sin egen framtid - men vad ska man göra, skratta åt eländet och hoppas på en mänskligare politik för äldre? Just nu säger jag bara: Beställ biljetter!

En spännande skildring av femtiotalets klassamhälle

Nu har jag läst ut Hemlig resa av Harry Kullman som jag köpte via antikvariat på nätet. Det är en fin bok som jag rekommenderar. Den skrevs 1953 och är en skildring av en Östermalmspojkes resa för en dag till en annan värld, Södermalm, han anländer i sina välputsade skor och möter Södermalmsbarnen som springer omkring barfota. Det är ingen förenklad beskrivning. Harry Kullman förmår komplicera sin berättelse och dessutom göra den till oerhört spännande läsning. Hur ska det gå - när de blir jagade av det hemska gänget Metarna? Samtidigt är det en oerhört tydlig beskrivning av klassamhället.

Det här är en bok som är vackert skriven, den är ömsint och har ett solidaiskt barnperspektiv. Jag tycker mycket om den. Det finns bland annat en fantastisk skildring av hur två av barnen dansar foxtrot till en sprucken skiva som de spelar på dagens fynd, en resegrammofon de hittat i ett hus som står tomt för att man rökt det för att få bort lössen. Det handlar om solidaritet, om drömmar och om framtiden för barnen från så olika miljöer. Samtidigt är boken som en lektion i vardagsliv i vårt land, så här var det för sextio år sedan, man känner doften och atmosfären.

Mina böcker finns inte att köpa längre

Jag vaknar fyra, onödigt, men när jag nu gör det läser jag trevliga blogginlägg i väntan på morgontidningarna, ser ljuset komma alltmer, det prunkar i balkonglådan. Jag är lite lat och får inte ur mig så många texter men det beror också på att jag väntar på nytryckta Lingon och lust och inte har någon riktig ro innan dess. Dessutom är jag så ledsen för att Månpocket inte ger ut Hallon och hat i pocket. Smultron och svek är helt slutsåld nu i pocket. Så om inte Semic letar fram inbundna ex ur sitt lager finns inte Smultron och svek längre att köpa. Det är uselt av ett förlag att inte ha alla delarna i en serie tillgänliga för bokköparna tycker jag. "Starta ett eget förlag, morsan", sa sonen när jag suckade. Amanda-böckerna finns inte heller i alla delar, Svala-böckerna håller på att ta slut, den fjärde, Farligt vatten, finns inte ens i pocket. Min Johanna-serie har just kommit med den fjärde boken – men den första, Hemligheter, finns inte att köpa ens i en liten pocket ... trots att jag frågar och frågar och ber och ber om det av mitt annars så bra förlag Alfabeta.
Suck, nu låter jag bitter, det är bäst jag dricker morgonkaffet som muntrar upp mig.