Jag var på middag med gamla goda vänner och söta barn gladde oss. De skulle lussa och gjorde det fint. Det känns som både nyss och länge sen jag for runt som en galning för att hinna hinna, fixa lussekläder, stryka, baka, pynta. Jag saknar den tiden i vårt gamla hus i Enskede, det måste jag erkänna. Mitt i all stress fanns också så mycket kärlek, och i ärlighetens namn så mycket känsla av att vara behövd.
Alvin såg finurligt på mig ikväll och berättade:
"Vet du vad jag trodde man skulle sjunga?"
Så sjöng han med stark röst:
"Tarzan var en stalledräng"
Som när min lille son lika glatt sjöng: "Första maj, första maj varsin liten kavaj", när vi demonstrerade.
/ni vet: Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus/
5 kommentarer:
Haha..."varsin liten kavaj". Gud vad gulligt! Kan se E framför mig.
Fint Eva, och roligt!
Kom just upp från tvättstugan där jag strukit stjärngosseskjortan för andra gången på ett par dagar, imorgon kväll blir det en gång till. Men sista året, sen är det ett minne blott för mig med. Barnen blir stora ...
Men vilken tur att det finns en Alvin och andra små kloka personer som inte är ens egna.
Javisst, Guldkorn, är det fint med alla dessa gulliga barn man har förmånen att få umgås med, Minna, Unn, Alvin och Louina är en kvartett som får en att se livet från den ljusa sidan!
Så även om det är stressigt med strykning, tidiga morgnar - njut! Du kommer att sakna allt det, alltför snart eftersom allt går alltför fort.... Kram!
När jag var liten missförstod jag en versrad i "Jag hade en gång en båt", nämligen: "Det fanns en gång en soldat, han kysste sin morfar väl".
Berodde säkert på att jag växte upp hos och hade ett kärleksfullt förhållande till min morfar...?
Skicka en kommentar