Vad är kärlek? Under en tid lever vi upp till varandras bilder av varandra... Jag skapar en bild av hur jag vill att en man ska vara, jag träffar någon som lever upp till den bilden, som stämmer. Jag stöttar och uppmuntrar honom och tror att jag äntligen träffat den jag vill... men så går tiden. Samma sak med honom. Men vi orkar inte leva upp till de idealiserade förväntningarna, de fantastiska bilder vi skapat. Jag orkar verkligen inte heller själv motsvara den idealiserade bilden, bakom den är jag ju mittt gamla vanliga jag. Han med.
De gamla vanliga jagen som inte räcker till när passionen dragit förbi.
Hur ofta blir det inte ett kärleksspel som inte är verklighet, en dröm man drömmer ett tag för att sedan vakna upp.
Bilden har krackelerat.
14 kommentarer:
Vad är en bal på slottet? För visst är det sant att det ofta är så men man kan hitta rätt också och då är det rätt underbart.
Den krackelerade bilden ... ja, det ligger mycket i det. Har själv gått och grunnat mycket på kärlek mellan vuxna människor på sistone. Det där med tvåsamhet som så ofta blir ensamt. När jag sedan scrollar ner till ögonblicket med Milton, så känns det som att en sorts RIKTIG kärlek finns det i alla fall -och den finns fångad i det fina fotot!
Ja Eva, jag vet inte heller, men det kanske handlar om att älska alla sina sidor även de man helst vill dölja för alla och inte minst sig själv.
Jag snubblade igår över en bok Krama din skugga, som jag nu jobbar igenom, den känns nyttig användbar.
Kram på dig nonna!
Kerstin! Krama din skugga är spännande, nog har man skuggor att krama!
Frunatmaken: Jo altså, varje gång hoppas jag ju att det är så och att jag hittat rätt! Glad om du gjort det.
Sofie: Glad att läsa att skrivlusten återvänt. Samma här! Jag tänker att man borde kunna tillämpa en slags mer medveten närvaro i sina kärleksrelationer, acceptans... det funderar jag mycket på. Å andra sidan var det för mycket acceptans som en gång gjorde att det gick käpprätt åt ... osv med den största kärleken.
Kände att jag egentligen inte har något att säga om det här, eftersom jag sedan 31 år lever lycklig tillsammans med samma man. Kanske för att vi från början varit de vi verkligen var, för att vi vågade prata när vi förändrades, för att... Ja, för att vi helt enkelt älskar varandra mer och mer för varje år som går. Så vem är väl jag att ge dig råd... Ville bara att du skulle veta att jag lyssnar. Kramisar Kim
Kim - jag blir alldeles lycklig av det du säger. Det är ju så jag ville att det skulle vara - och trodde att det var. Jag är så glad för din skull, jag tror mycket på vardagskärlekens styrka, längtar efter det och sörjer att det blev som det blev.
"Krama din skugga" läste jag för några år sedan, och den har betytt en hel del för mig. Hur jag ser på mina "brister", om jag blir irriterad, besviken osv på andra, om att omfamna alla sina sidor. Även de mörkare, skavankerna. Och uppskatta det lilla. Som idag, febrig, sjuk, pestig lyckades jag släpa mig ut på farstubron och sätta mig omsvept av många täcken och filtar i solen en kort stund och blunda. känna. lyssna. En sån fantastisk njutningsstund med vårsolen i ansiktet och fåglarnas sång. Kärleken är ju just så. Stunder av förtrollning och stunder av vardagstristess.
Men tråkigt att höra att passionen dragit förbi för dig, för det är ju ett fantastisk tillstånd.
Guldkorn, du får krya på dig!Ja, känslorna urholkas, livet förändras, behovet av rak kommunikation växer - så det blev som det blev. Vet du vad jag längtar efter: Vardagspassion. Finns det?
Kram!
ja men vad lar vi oss....att inte bygga sadana bilder och aven alska varandras skuggor. Ju arligare man ar fran borjan, desto tydligare ser man om man ar ratt for varandra.
Om man ar helt arliga och anda alskar varandra.....det ar val lite det jag och tosh forsoker oss pa och vi alskar varandra men oj vad jobbigt det ar ocksa.
ibland fragar jag mig om det ska vara sa jobbigt men vi kanske har valt en svar men for oss passande vag. hmmm...
och sa ville jag tillagga att du kan aldrig vara "bara jag" du ar den mest fantastiska manniska jag vet och bara mer och mer ju mer jag lar kanna dig. Och dig kan man lara kanna om och om igen ett helt liv. puss
ellen
Kärlek är svårt. En sann kärlek är verkligen den från barn, den kärleken från allra början, har svårt att tro att det finns den ärligheten och tilliten mellan två vuxna, går igenom alla parrelationer runt om mig just nu men kan inte komma på något så helt som den vi får uppleva från våra barn, kan var andras barn också. Och ärlighet som din dotter skriver är kanske det viktigaste men är svårt, vi känner ju bara oss själva och knappt det. Hur den andre gör med sin ärlighet kan vi inte styra men tror i förlängningen så ser vi. Är gift med samme man sedan 29 år, det är en prestation i sig:-) men inte vet jag att det är det absoluta bästa. Jag tror lite grann att vi möter stor kärlek någon gång (oftast tidigt) och antingen förstår vi det inte eller tar inte vara på det. Och det vi upplevt då möter vi inte igen så den tiden har varit i våra liv och så möter vi kärleken igen fast lite annorlunda och godtar det fast den inte är den djupaste för oss. Den är borta eller förbrukad. Och så accepterar vi att livet är OK. Och korta stunder som du i solen skrev lär vi oss att se och glädjas åt, mer finns det inte kanske.
Du berättar om något som är så vanligt för oss människor. Vår förmåga att se det vi vill se. Och det räcker ofta inte hela vägen. Det kan gälla vänskap och arbetsgemenskap också. Jag har varit med om detta flera gånger de senaste åren och lär mig sakta att se det finns också. Jag hoppas att du träffar den som ser vem du är. Det räcker till ett helt liv som Ellen skriver.
Kram fina Ellen! Er relation är modig.
Problemet ibland har varit att jag inte ens är medveten om att jag spelar ett spel, att jagn blir uppslukad och indragen och mina vanliga försvarsmekanismer upphör att fungera
Som du säger så fint Monika! Ibland känner man ju knappt sig själv, hur ska man då kunna känna en annan människa. Men jag tror på att kämpa hårt om man känner kärlek och att inte lättvindigt ge upp. Jag gjorde verkligen inte det men ibland styr man inte alls över omständigheterna.
Eva: Vänskap är ibland verkligen som kärlek, man tycker sig se en tvillingsjäl. Jag vet också berusningen på en arbetsplats när man tycker att allt är bra innan man ser en mer realistisk bild. Sedan krävs det mycket möda att verkligen skapa de djupa relationerna, men det är värt mödan vill jag säga.
När det gäller mig och kärlek önskar jag att jag vore mer optimistisk.
Känner igen den glädje man kan känna på ett nytt jobb eller arbetsplats. Har upplevt det några gånger och det ger en underbar ny energi. Det har jag haft en känsla av i alla fall att jag blivit lite hånad för av närstående att jag varit så positiv. Men det tänker jag verkligen tillåta mig än mer i framtiden. Även om man, som du säger, blir mer realistisk efter en tid så tror jag den första entusiasmen är viktig för alla, den tillför något. Och fortsättningen vet man inget om, kan gälla kärlek också:-)
Absolut Monica, jag tycker den entusiasmen och känslan är väl värd att vårda, det är verkligen som en förälskelse och tar man vara på det så blir det en fin grund för fortsatt vänskap/samarbete
Skicka en kommentar