Lamt firande av fotbollsseger i vårt hörn av Spanien

Vi såg finalen mellan Spanien och Italien på ett stort café med nästan bara spanjorer. Helt ointresserad av fotboll som jag är var det ändå fantastiskt att se de fyra målen. Vi jublade, även Milton och jag. Jag hade dock väntat mig fantastiska scener efter segern, omfamningar vilda glädjedanser, men stämningen var som jag föreställer mig efter en lam division två-match hemma.
Inga vilda spontana spanjorer där inte, jag har sett så oerhört mycket mer vilda spontana glädjescener  i liknande sammanhang hemma. Alltså: spanjorerna gick innan medaljutdelningen! En kypare var vild och lycklig och hällde upp cava åt oss. Men de flesta var som vid en hemmamatch.
Jag tror det är dags att revidera vår svenska självuppfattning om att vi är så känslohämmade medan människor i syd lever ut sin glädje mer intensivt. Jag tror inte det är sant. Heja Hammarby, säger jag. Där kan man konsten att fira en seger!

Tack herrar Kukric, Carbonara... och Klitos Klitou för besöksrekord på min blogg

Nu vet jag hur man ska få många besökare till bloggen, jag vågar nästan inte skriva namnen för då exploderar den väl... Men att det ska behövas herrarna Kukric, Klitos Klitou  och Carbonara för att jag ska slå besöksrekord på bloggen... känns väl ändå litet märkligt. Snart är det mitt mest besökta inlägg. Då har jag ändå skrivit om allt, funderat och noterat... tänkt och tagit upp de mest osannolika ämnen under de år jag bloggat.
Men det behövs några ekivoka ord för att jag ska toppa min statistik? Kära besökare, återvänder ni sen? Jag fann det bara oemotståndligt att blogga om namnen på juryn i Melodifestivalen sedan jag och dottern skrattat så vi föll omkull i soffan. Väldigt ovärdigt barnsligt kanske en del tycker. Men jag minns min kloka belästa pappa... han kunde brista ut i de mest underbara skratt för nästan ingenting i hela sitt liv och skratta så han grät. Jag älskade att se det.
Fram med känslor. Skratt och gråt.

När musiken når det ogarderade hjärtat

Det är märkligt, men när jag lyssnar till Suzanne med Leonard Cohen ramlar jag ner genom decennierna och minns en lycklig oerhörd omvälvande förälskelse. Idag återstår vänskap. Men känslan i min kropp när jag hör Cohen sjunga just den låten är något som går rakt in i mitt ogarderade hjärta och ibland till och med får mig att gråta-. Än idag.

Känslornas Berg- och dalbana

Det är märkligt med humör. Jag var glad och förhoppningsfull igår, så kommer en plötslig vind och rör om allting. Hjärtat bultar, jag känner mig orolig, jag känner mig otillräcklig. Dessa känslornas berg-och dalbanor!

Vips nu ligger mina kvitton på bordet och alla mina tankar och känslor i en vit kartong

Alla tankar och känslor tar så mycket plats. Jag får göra med dem som jag gjorde med alla mina kvitton och ekonomipapper för några veckor sedan. Först la jag ut allt så prydligt på bordet i tolv fina högar, jag tittade på dem, kände mig ganska duktig, inte ordentlig, men lite redig. Sen låg de där tills jag skulle ha middag en kväll, då föste jag ganska ordentligt ner allting i en vit låda. Sen glömde jag vad som låg i lådan och föste ner en annan skrymmande bunt med papper där så allt blandades. NU inser jag att jag måste ta upp allting igen.
Men det kanske är det man ska göra? Nu tar jag alla känslohögar från bordet och mitt hjärta, jag sveper ner dem i den vita kartongen där kvittona legat och vips nu ligger mina kvitton på bordet och alla sorgliga tankar och känslor i en vit kartong. Där får de ligga ett tag. Nu har jag verkligen inte tid att grubbla på hjärtefrågor och män som förvandlas från prinsar till alldeles vanliga män och mitt beslut att aldrig mer kyssa en groda för de blir ändå aldrig prinsar..
 Nu ska jag tänka kvitton och ta mig i kragen.

De gamla vanliga jagen som inte räcker till när passionen dragit förbi

Vad är kärlek? Under en tid lever vi upp till varandras bilder av varandra... Jag skapar en bild av hur jag vill att en man ska vara, jag träffar någon som lever upp till den bilden, som stämmer. Jag stöttar och uppmuntrar honom och tror att jag äntligen träffat den jag vill... men så går tiden. Samma sak med honom. Men vi orkar inte leva upp till de idealiserade förväntningarna, de fantastiska bilder vi skapat. Jag orkar verkligen inte heller själv motsvara den idealiserade bilden, bakom den är jag ju mittt gamla vanliga jag. Han med.
De gamla vanliga jagen som inte räcker till när passionen dragit förbi.
Hur ofta blir det inte  ett kärleksspel som inte är verklighet, en dröm man drömmer ett tag för att sedan vakna upp.
Bilden har krackelerat.

När ljuset tänds och visar mina tårfyllda ögon

Temat böcker och tårar var engagerande. Nu är det så många olika kommentarer på det inlägget att jag måste få ta upp en som Victor och jag skojar om just nu - men lite på allvar är det! Vi brukar någon gång gå på pressvisningar av filmer (ja var och en för sig alltså, inte tillsammans). Jag har ofta tänkt då att alla är så coola - om man med cool i detta sammanhang mer menar oberörd. Det är nästan aldrig någon som gråter och folk reser sig upp med vanliga ansikten och går ut. Jag tycker det är jobbigt att gråta på bio. Jag tycker inte om att ljuset tänds över mina tårdränkta kinder. Jag tar för säkerhet skull aldrig maskara på mig när jag går på en sorglig eller möjligtvis sorglig film - man kan ju aldrig veta vad som sätter igång känslorna. Det som är bra med pressvisningar eller bio mitt på dan är att man kan sitta ganska ensam och gå helt upp i filmen. Jag har kompisar som pratar om filmen vi ser medan filmen visas... det är svårt. Jag vill verkligen sitta i min lilla bubbla och gå in i filmen, uppleva den. Men att plötsligt prata kanske också är ett sätt att distansera sig från känslor man inte klarar av? Är man ironisk är man ju inte lika gråtbenägen, kanske?

Favoritprogrammet börjar igen!!!

PS Just nu är jag en väldigt glad singel som ska titta på favoritprogrammet Grey´s Anatomy som äntligen börjar. Jag kryper ihop i min soffa och ser programmet, sen ska jag läsa om parlivets fasor i kultboken Revolutionary Road - men det skakade om mig så igår kväll att jag knappt kunde sova. Gammal ångest som vaknade till liv måhända, inte från singellivet dock! Nog om detta nu börjar programmet!!! Snacka om singel - kontra parliv i det programmet förresten!

Kärlek förutsätter inte att man delar portnyckel

Många diskussioner idag, IRL på mail och blogg om det konstiga yttrandet från Tomas Böhm I Amelia Adamos program att det lika lite finns lyckliga singlar som lyckliga horor om man skrapar på ytan. Korkat! tycker dom flesta.
Framför allt är frågeställningen fel. Lycka är inte kopplat till singel/gift. Inte kärlek heller. Jag var som gift både lycklig och olycklig under de 25 åren, som singel samma sak. Ibland är det lycka i mitt liv, ibland inte. Tillstånden är inte konstanta.
Dessutom verkar det på denna diskussion som om det inte skulle finnas kärlek för att man väljer att leva ensam! Jag har verkligen som singel upplevt varm kärlek. Det är ju inte så att kärlek förutsätter att man delar portnyckel. Det kanske till och med är så att kärleken kan bli intensivare om man hela tiden väljer varandra och inte alltid dimper ner efter jobbet i samma soffa! Det går inte att generalisera på det där dumma Böhm-sättet. Han får ta sig en funderare till, psykoanalytikern. En sambo är inte livets lycka, inte olycka heller för den delen!

När mina ungar är flygfärdiga och jag blir ensam i boet

Ibland känner jag mig som en fågelmamma. Jag har ständigt dragit runt mina ungar på flygfärder runt om i världen. Och de har verkligen testat vingarna. Men nu när de är vuxna så vill jag så gärna hålla dem kvar under vingarna i ett fåfängt försök att skydda dem från världens ondska. Så med ena vingen puttar jag ut dem, med andra håller jag dem kvar. Kan inte alltid vara lätt att vara unge i det här boet.
Minsta ungen har flugit själv förut, långt bort. Nu är det dags igen. Långt bort igen. Till Johannesburg, en lång period. Långt långt bort. Jag sitter i boet med min oro och är samtidigt så stolt över hur hon flyger.

Pröva att kärleksbomba det fungerar

En vän till mig arbetade på en filminspelning som C-fotograf, långt ner i rangordningen. Stämningen var usel på inspelningen. Alla skällde på varandra, uppifrån och ner, ilskna gläfs, tjuvnyp. Hon bestämde sig tillsammans med en arbetskamrat för att något måste hända. "Vi kärleksbombar hela arbetsplatsen!" sa de till varandra. Nästa morgon, i svinottan när de började, berömde de mackorna de fick. Sedan fortsatte de med positiva, knappt märkbara kommentarer, en liten komplimang, en uppmuntrande kram. Inget märkvärdigt. Men bombningen fungerade. Nästa morgon fick de ett glatt leende av tjejen med mackorna som hade varit pestsur innan. Efter några dagar var de ilskna teknikerna lite gladare. Till slut fick de kärlek tillbaka, det blev en av de bästa inspelningar de varit på. I stället för att själva bli likadana gjorde de motstånd, kärleksmotstånd. Kärleksbombning fungerar.
Min lilla mamma pratade med alla, vid busshållplatsen, i affärer. Jag kunde som ung tycka det var lite jobbigt. Nu har jag själv bestämt mig för så enkla saker som att alltid möta blicken hos t ex dem jag handlar av. Prata. Le. Det är ett nederlag om jag inte får ett spontant leende tillbaka. Men vi är så ovana, det gnisslar om leendena ibland för de har glömts bort, inte fått den olja av vänlighet de behöver. Jag har till och med börjat prata med folk vid busshållplatsen. De ser skräckslagna ut ibland, men ofta får jag svar.
Heja mamma! Du är mitt föredöme.
Och därför skickar jag en kaskad av leenden, och kärleksbomber till er alla idag, att kasta vidare. Och kom ihåg: Ett leende, en blick in i ögonen, ett vänligt ord. Det är det som är alla hjärtans dag för mig, inte bara en enda dag, alla dagar.

Rosor till alla fina underbara älskade människor

Vilken tur att jag inte är ung , jag känner mig själv, då skulle jag ha värsta ångesten över att bli bortglömd på Alla hjärtans Dag. Vilken tur att man inte firade det när jag var i den känsliga åldern. Det är bra att många skolor tagit bort terrorn med rosor som gick mest till de mest populära. Jag vet barn som skickade blommor till sig själva för att de var livrädda att bli utan.
Som den gamla ramsan jag skrev om förut en gång, barndomsfestskräcken, med refrängen "ha hana .... för ingen ville ha naaaa...."
Här kommer en bukett rosor till alla snälla fina underbara älskade människor inför Alla hjärtans Dag, alla som vill får känna sig firade av mig!

Kärlek vill jag ha

Det jag önskar mest inför det nya året är kärlek. Jag vill inte att det ska finnas fientliga relationer i mitt liv. Jag vill att vänskapen ska råda och jag vill jaga bort bitterhet och onda tankar. De stjäl bara min energi och solkar mitt sinne.
Nu ska ni få ett av mina favoritcitat att begrunda inför 2009:
"Jag har alltid läst mycket. Jag är helt övertygad om att vägen till insikt om människans själ går via litteraturen, att vi kan skära oss genom den ytliga personlighetens alla skikt och nå fram till ett djupare och mycket innerligare och definitivt evigare tillstånd i varat" säger Joyce Carol Oates - som för övrigt borde få Nobelpriset i litteratur. Se det är en önskan inför 2009!

Lucia blev jag aldrig - men däremot stjärngosse

Fick du vara Lucia som liten? Nej? Inte jag heller. Jag funderar över varför jag var så ointresserad av Luciafirandet i helgen. Och minns. Min magister i trean meddelade att jag skulle vara stjärngosse. Jag var sjuk och min bästa kompis rapporterade beslutet. Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar. Inget glitter för mig, i stället en förnedrande strutmössa och jag fick gå i pojkledet. Varför? Jag hade precis klippt håret, korthårig med lugg var jag. Jag grät i veckor innan Lucia, den konservative magisterns beslut var oåterkalleligt. På bilden är jag litet äldre, kanske 14, det långa håret är instoppat i mössan, det är snö och december, inget hjälpte, inte ens med mitt långa hår blev jag Lucia. Däremot gav händelsen mig ett starkt hat mot orättvisor och manlig maktutövning. Eva fick gå med pojkarna, magistern bestämde! Orättvist! Det var den enda gången i mitt liv jag klippte håret så kort, sedan dess har jag alltid haft långt hår med lugg, ibland är min frisyr omodern, ibland är den totalhajpad i damtidningarna, min frisyr helt enkelt.
Men Lucia blev jag aldrig