Min första intervju med Olof Palme, en politiker jag beundrar och saknar

Jag gräver i min fotolåda och vad hittar jag om inte en bild från den första gången jag intervjuade Olof Palme. Det var för tidningen Aktuellt i Politiken, någon gång 1971 tror jag. Jag fick åka till Gävle, där träffades vi och åkte tåg tillbaka till Stockholm medan vi pratade.
Det var en utmaning att göra en intervju med Olof Palme. Han pratade fort, engagerat. Svarade med intensitet och energi på frågorna, Det gällde att hänga med. Jag har aldrig känt att en bandspelare varit så viktig som just då när jag gjorde intervjuer med Olof Palme, det gick bara inte att hinna med att skriva, man måste vara med totalt, Lyssna och vara beredd med följdfrågor. Vilken politiker han var.
Dessutom var han ödmjuk, och sympatisk och jag beundrade så hans brinnande engagemeng mot USAs orättfärdiga krig i Vietnam.
I dagens valrörelse är det så uppenbart för mig hur mycket jag saknar Olof Palme. En unik politiker  med visioner och engagemang.

Fråga inte: Är du sugen på en bebis?

Att skaffa barn eller ej är verkligen en djupt personlig fråga, eller en fråga mellan de två som kanske eller kanske inte vill skaffa barn. Det har alltid varit klart för mig. Jag kan inte minnas att folk tjatade på mig att skaffa barn eller ens frågade mig om och när jag skulle skaffa barn. Hade de frågat hade jag blivit irriterad. Inte ens min mamma som jag var så nära frågade om det. Så har jag förhållit mig till mina barn också. Visst vill jag ha barnbarn, men först när det är läge för det för mina barn. Men jag märker en tendens omkring mig att folk frågar okänsligt och oförblommerat om barn.
Hörde det igår. En vän till mig fick frågan rakt upp i ansiktet: Är du sugen? när hon tittade på en liten nyfödd.
Frågan är plump men alltför vanlig.
Är du sugen?
Tänk om man är det men inte vet med vem man ska skaffa barnet? Tänk om man är det men inte blir med barn? Tänk om ...  Det finns en massa saker man ska tänka på innan man ställer den frågan, tycker jag. För det kan visserligen vara en helt banal fråga men det kan också vara en smärtsam och onödig och alldeles för privat fråga.

Vitaminer, vilja, voodoo och vit kashmere - nu ska jag bli bra

Det värsta med det onda virus som däckat delar av familjen är att det hindrat mig från att träffa Mille den Lille i två hela veckor.  Under tiden har hans andra tand kommit fram och han sätter sig upp själv helt galant.
Det andra onda med elakviruset är att jag missade sensommaren på ön.
Men i morse vaknade jag beslutsam. Jag har sovit hela natten med en stor vit indisk kashmeresjal runt halsen - åh jag minns när Helen och jag köpte den i Delhi. Handlaren tog fram den ur en glaslåda som om det var en skatt han visade, och det var det ju, finaste varma ullen.
I alla fall, vitaminer, vilja, voodoo och vit kashmere - nu ska jag bli bra.
Idag, onda virus, struntar jag i dig och åker med Annica till ön. Över dagen bara, men det ska bli ljuvligt.
Lite ö-luft, det är nog vad som behövs!

När jag lade ifrån mig dessa förutsägbara mallade deckare hade jag redan glömt dem

Det är i både Det fördolda och Rymmaren något mallartat, förutsägbart i berättandet, något väldigt politiskt korrekt. Det är som om man tagit alla kända ingredienser, skakat om och häpp kommer ännu en förutsägbar deckare ut med rätt antal kvinnor och män i olika roller, lite förtryck, nån korkad polis, lite jämställdhetsproblem, lite olika sexuella inriktningar, blaha blaha.... 

Natthostandet gör att jag läser mycket just nu. Känns bättre att sitta upp i sängen. På senaste tiden har jag läst två deckare, skrivna av män dessutom. Ja, det är ovanligt, jag läser inte så många deckare nuförtiden och mest är det kvinnor som skrivit de få jag läser.
Nu tog jag mig en tur till mitt grovsoprum och vad låg där i en container om inte Tomas Bodströms Rymmaren. Jag hade inte tänkt läsa honom, men nu räddade jag den från soprummet. Den var lättläst men inte särskilt bra. Deckargåtan var försumlig och allt var förutsägbart. Jag hade visst nöje av skildringarna inifrån departementet, framför allt skildringen av en pressekreterare som motvilligt måste rädda sin korkade minister från alla fadäser. Men alla personer är orimligt grunda och fyrkantiga och språket stolpigt. Hade Bodström inte varit en kändis hade förlaget aldrig satsat på denna bok.
Igår läste jag Hjorth/Rosenfeldt Det fördolda. Ännu en tevekändis som ger ut deckare. Men Hans Rosenfeldt är en rolig typ så jag tog mig an den.
Det fördolda har en  huvudperson, en kriminalpsykolog som tydligen ska vara en mästare på att förföra kvinnor, inte så trovärdigt tycker jag och inte så intressant heller. Och spåren mot förövarna var alltför tydligt utlagda i Det fördolda. Man blev inte precis förvånad vid upplösningen. Allt var så förväntat och korrekt och jag kommer inte att köa för nästa bok av någon av dessa författare.
Så lagom politisk korrekthet och så tråkiga att det bara var hostan som gjorde att jag läste ut dem. Det är snabbläsning som är okej en hostig natt men när jag lade ifrån mig böckerna hade jag redan glömt dem.

Nu är det min tur att få litteraturtips

Det är allt bra lustigt här i livet hur allt går i cykler. Jag tänker på min lille bror John, hur jag bar hem böcker till honom och var så stolt över hur fint han läste och hur klok han var. Idag är det han som förser mig med boktips och kloka tankar från sin utkikspost som kulturredaktör på LO-tidningen och översättare och allmänt klok person.

Och jag tänker på Elin, min lilla intensivt bokläsande dotter som alltid älskade att läsa och att höra sagor. Jag köpte böcker till henne, jag älskade att göra det. När jag var redaktör för Fönstret fanns det ett överflöd av böcker till henne i vårt hem.
Och idag - nu är det hon som är bokredaktör på Kattis och lånar mig sina nya böcker. Jag tycker förresten att ni ska läsa hennes boksidor och hennes blogg, kunniga, kloka och alerta recensioner och intervjuer. Kattis skulle satsa på ännu fler boksidor, för är det något kvinnor gör idag så är det att läsa och intressera sig för litteratur.

Jag är väl en hopplös typ som blandar alla genrer i mitt skrivande och trivs med det

Jag har aldrig läst någon Hans Koppel-bok och inte funderat heller över vem som ligger bakom den pseudonymen. Jag är lite trött på den sortens hemlighetsmakeri - trots (eller kanske på grund av?) vårt eget hemlighetsmakeri med Emma Vall en gång i tiden på nittiotalet.
Men det är intressant med Petter Lidbecks motivering: Han tog en pseudonym för att han inte ansåg att han togs på allvar som seriös författare när han är mest känd som barnboksförfattare.
Det är något jag funderar mycket på. Jag vill inte vara något annat än den jag är, tänker jag ibland när jag för höra att jag är för spretig, jag skriver barnböcker, ungdomsböcker, deckare, relationsromaner och nu en kokbok, ja en faktabok om femtiotalet har jag också skrivit. Det betraktas inte som riktigt seriöst, det har jag ofta fått höra.
När jag var i Indien för några år sedan berättade mina författarvänner där att det var vanligt med genrebyte och jag tyckte det var befriande. Historierna kommer till mig , ibland blir det en barnbok, ibland något annat. De hittar sin form i mitt huvud och så vill jag att det ska vara. I den ibland så enkelspåriga kulturbevakningen får man inte vara förvirrande, man ska bli vid sin läst=sin genre och blir man inte det rör man till det.
Men jag trivs med mitt sätt att skriva, så jag fortsätter att vara öppen för de historier som kommer till mig.
Extra hoppplös är jag dessutom som inte bara skriver ensam utan ibland med Annica Wennström och Maria Herngren under peudonymen EmmaVall och ibland med enbart Annica (Bärböckerna) eller enbart Maria (Papparesan och Till havs med Black Bird).
Jag är väl en hopplös typ och trivs med det!

Att få världen att snurra

Såg att Pauline, en av mina roliga vänner, skulle på ett seminarium med temat: Making things happen. Hon är jättebra att få saker att hända, det är en härlig turbulens kring henne. Och jag funderar på det. Jag är också en person som får saker att hända. När det står stilla omkring mig blir jag så ohyggligt uttråkad. Det bästa är att dra igång projekt, få saker att hända, få världen att snurra. När idéerna bubblar i huvudet och allt känns möjligt, då lever jag.
Hur är du?

Ny blogg med boktips och frukostträffar

Lite stillsamt har det allt varit i bloggvärlden under sommaren. Hoppas allting tar fart nu igen när bokhösten kommer. Jag har saknat bloggen En Annan Sida. Men nu kommer Petra som drev den tillbaka med en annan rolig blogg som också är kopplad till frukostsmöten kring olika böcker någon gång i månaden. Kul annorlunda initiativ. Välkommen tillbaka Petra som driver bloggen tillsammans med Johanna.
Breakfast Book Club handlar både om litteratur och teater.

Mitt i natten, klarvaken

Mitt i natten, klarvaken, lyssnar på regnet som smattrar mot mina fönster. Annars är allt tyst. Jag har världens tystaste grannar. Det enda som kan höras, men bara om man sover i rummet mot gatan, är tvåans buss. Jag bor mitt i en stor stad och mitt hus är ljudlöst. Jag kan inte sova. Mitt huvud är klarvaket. Kanske är jag frisk nu. Kanske har jag sovit så mycket de senaste två veckorna att jag nu är alldeles pigg. Men minuterna är långa när man väntar på sömnen. Kanske tänker jag på min yngsta som sitter någonstans mellan himmel och hav i ett flygplan, på väg mot Sydney? Kanske är det därför jag inte kan sova, jag är med henne i mina tankar. 27 timmar tar det. Långt långt borta. Och här ligger jag stilla i sängen, tittar upp i taket, räknar minuter och lyssnar till tystnaden och regnets smatter och mina egna tankar.

När kroppen är svag lyssnar jag till de inre rösterna

Hela jag är svag, jag kände det när jag tog en promenad upp till Mosebacke idag. Yr och lite klen är jag. Hur kan man bli så svag av två veckors influensa, jag som är så ordentligt vaccinerad mot både svin- och annan influensa!
Men när kroppen är svag hoppar idéerna omkring i mitt huvud. Jag undrar om min kropp annars kämpar emot mitt skrivande och i så fall varför?
Jag satt vid den lilla kiosken vid Mosebacke och drack kaffe och fick lust att skriva i min blå moleskine-bok. Den har jag för att skriva ner författartankar. En röst viskade i mitt huvud en mening jag ville fånga, det är som om rösterna tränger fram bättre när jag är svag. Mina inre flickors röster kanske är så svaga att jag hör dem bara när jag kopplar bort allt yttre brus och inte rusar omkring?

Rötter och vingar

Nu stod jag nyss i ytterdörren och såg åter Ellen kliva in i hissen med sin väska, denna gång för att åka iväg till Sydney. Ivana på Bokmania gav mig en bra tröst, ord att tänka på: Man ska uppfostra sina barn så att de har rötter och vingar.
Jag gav orden till Ellen vid vår tidiga frukost. Jag är glad att hon använder sina vingar.

Fågelmammans oro när barnen flyger

Känner ni som jag ibland att man bara vill hålla fast tiden, i ögonblick av lycka och närhet? Jag känner så ikväll. Vi har ätit middag ihop, mina flickor och jag. En kväll tillsammans efter resande hit och dit. Men på måndag åker min yngsta så långt bort som man bara kan. Ända till Australien där hennes kärlek finns och dit hon nu åker för första gången. Vad jag kan känna mig om en fågelmamma som vill fälla ut vingarna och beskydda och hålla kvar i boet mot allt förnuft och bättre vetande.
Men nu är nu, vi pratar och njuter av varandras sällskap och jag tröstar mig med att Ellen inte är borta så länge denna gång. Och jag vet att jag alltid drabbas av denna ängslan så fort mina barn åker iväg. Jag minns när sonen drog iväg på resa och var borta över ett halvår. På julafton ringde han just från Sydney dit Ellen åker nu.
Mina barn har vingar, de flyger. och kanske är det mig de brås på?

Saknar visioner i valet men tror på Linnea

Det är snart val men inga visioner når mitt öra, Däremot mycket käbbel. Jag längtar efter politiker med visioner som lyfter.

I väntan på det testar jag mig i diverse valbarometrar och resultatet är entydigt i såväl Svenskan som Sveriges Radio: Jag blir så Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ medan Moderatarna och KD ligger  i botten i mina testresultat.
Nu bor jag ju i Stockholm, men bodde jag i Östersund skulle jag definitivt kryssa in min kloka engagerade brorsdotter Linnea. Här på affisch!

I september drar vi till Island

Vännen Eva skriver så fint om sin resa till Island i bloggen att jag blev inspirerad. Så nu har Maria och jag bokat en resa dit. Vi har varit på Island tidigare, när vi gjorde intervjuer till boken Krossa glastaket. Då var vi bland annat hemma och drack sherry hos Vigdis Finnbogadottir, det är ett kul minne!
Vi åkte runt till allt man borde se. Den här gången packar vi ner våra macar, det är en arbetsresa (också), vi tänker skriva och vara flitiga men också ha tid att ströva omkring i Reykjavik, göra någon liten utflykt och köpa massor av isländsk lakritschoklad. Det blir vår "svarta" synd. Svarta Döden avstår vi gärna från att dricka.
I mitten av september åker vi några dagar Ska bli kul!

Jag vet redan vad jag ska ha med som reselektyr: Jón Kalman Stefánsson  Himmel och helvete som min bror  John Swedenmark översatt. Jag tyckte mycket om hans tidigare bok Sommarljus, och sen kommer natten

En film som går rakt in i mitt hjärta och bryter ner alla försvar och rädslor på vägen

Konvalescent, enligt Annikas rekommendation, lutade jag mig tillbaka mot kuddarna ikväll och såg en film. Men vilken otrolig film! Jag är helt skakad och berörd. 

Kanske är det en film jag inte skulle ha valt själv men som Ellen kom hem med. Den heter Avsked och handlar om en ung japan som avskedas från sin symfoniorkester. Han säljer sin älskade cello, reser hem till sin barndomstad med sin fru och får det märkliga arbetet att förbereda döda människor för deras sista resa. Ett arbete han skäms för först men sedan fångas av och utför med respekt och kärlek.

Det är en av de vackraste och mest poetiska filmer jag sett. Och svag som jag är bröt den igenom alla mina rädslor och mina försvar, tårarna rann nerför mina kinder när jag såg filmen som handlar så mycket om respekt och försoning och det som väntar oss alla en gång. 

Och i mitt minne såg jag samtidigt som filmen för min inre syn min älskade mammas ansikte på hennes dödsbädd, hon var så fin, och så grät jag ännu mer.
Men i en film om äkta känslor finns inte bara döden och sorgen utan hela filmen genomsyras av en stilla humor, dessutom.
Den här filmen har fått en Oscar och en massa priser  - och man kan inte se den utan att älska den.

Gör mig bra igen! Det finns så mycket jag vill göra

Men vad är denna influensa.... nu är jag så LESS! Jag har testat alla kurer och Evas uppkok på timjan och ingefära var bara bäst, beroendeframkallande. Men jag blir ju inte bra. Det spritter i mig av tusen saker jag vill göra, men kroppen orkar inte. Jag längtar efter att träffa den jag tycker om - men en dejt med honom när jag hostar och snorar är inte så romantisk!
Så nu går jag till doktorn med en bön: Gör mig bra igen, det finns så mycket jag vill göra!

Nu gör jag planer för hösten och skapar mig en ny skrivhörna

Jag känner mig ganska nöjd. Idag har jag omorganiserat min skrivhörna. Efter utflykten till Australien planerar ju Ellen att bo hemma två terminer och det kräver lite omdisponering. Nu är jag glad att jag inte slängde mitt gamla skrivbord. Jag har skapat en liten fin hörna med ordentligt utrymme för Mac och papper och prylar jag behöver. Känns bra. Skrivlust har jag också. Och härliga resplaner. Oj, jag håller nog på att bli frisk!

Det förvirrade s-förslaget om SL som butler för stressade storstadsbor

"Igår läste jag en makalös debattartikel om vad S vill göra för stressade stockholmare. Annika skriver om det på sin blogg också. S vill inrätta tvättservice och butlertjänster och hämtning och lämning av barn i anslutning till kollektivtrafiken. Det var så obegripligt att jag inte fattade att det var allvar först", skriver bloggvännen Jane.
Jag håller helt med henne. Man inte skylla på solsting och det är heller inte min feber som gör att jag tycker att detta utspel är totalt förvirrat, rentav pinsamt. Varför i hela världen skulle SL sköta detta i stället för att försöka bli bättre på att sköta det som de ska göra men inte gör så bra: Hålla tider och se till att ha tillräckligt antal bussar och tåg.
Enda förklaringen är att s målat in sig i ett hörn med nej till RUT-avdrag som är något som många i Stockholm uppskattar och nu vill hitta en egen variant. Men vilket ogenomtänkt och märkligt röstfiske!

Jag har svårt för eftertanke och stillhet trots att det är vad jag vill

Stämningen i hemmet är ganska nervös. Ellen åker iväg till sin T i Sydney på måndag, första besöket i hans land så det är pirrigt. Vi har flyttat in till stan och jag känner att det är så många planer och beslut som drar i mig. Kanske det är därför jag hostar så fort jag rör mig? Kroppen meddelar att det är meningen att jag ska ta det lugnt, den manar till eftertanke och stillhet, två begrepp som inte är riktigt jag hur jag än försöker. Så jag startar projekt, blir matt och sjunker ner i kuddarna igen. Nu vill jag verkligen bli frisk!

En rolig sak har jag hittat på i alla fall, mer om det senare idag!

Jag vill inte bli addad på facebook av politiker som bara ser mig som en del i sin valkampanj

Svenska dagbladet har en intressant serie om Facebook. Jag är ju verkligen en flitig facebookanvändare. För mig är det ett underbart sätt att hålla kontakt med familj runt om i landet, med vänner på olika håll. Det senaste året har en del av min allra bästa bloggvänner också blivit mina facebookvänner och det tycker jag mycket om.
Ett fenomen jag däremot inte gillar är när olika politiker jag aldrig träffat addar mig som vän. Jag är lite feg av mig så jag tycker det är pinsamt att säga nej till vänförfrågningar. Men nu gör jag det. Varför ska jag vara vän med diverse politiker  som jag aldrig träffat, som aldrig skriver ett ord på min facebooksida, som aldrig förklarat varför de vill vara min vän? 
De bara addar mig och skriver sedan politiska inlägg om sitt partis möten som dyker upp på min sida. Så vill jag inte ha det. Min facebooksida är inte ett politiskt anslag, inte en löpsedel. Det är en sida för mina vänner, för funderingar, vardagsuppdateringar, kloka råd, tillrop man kan behöva i med och motgång.
De som finns på min sida ska  vara de som vill vara mina vänner, inte de som ser mig som en del i sin valkampanj!

Hej då huset, nu halar vi flaggan för i år!

När jag flyttar ut till ön för sommaren hissar jag flaggan. Sen får den hänga där, glad och lysande och vänligt vinkande i vinden tills jag flyttar in. Med sorg i hjärtat halade vi flaggan idag. Visst åker vi ut titt som tätt, men vi bor inte längre där. Hej då huset!

Ön som helar mig och ger mig kraften tillbaka

Det var inte helt lätt att orka ta sig ut till ön igår, men vi tog båten, Ellen och jag. Bara att stiga iland och känna den friska luften och se havet gjorde mig bättre. Vi åt kräftor på verandan, ett litet trevligt gäng. Sjöng nubbevisor för vår italienske gäst och försökte översätta de verkligen konstiga texterna till engelska så han skulle förstå.
Jag drack Kan Jang i stället för snaps och citronvatten i stället för vin.
Alla på ön hade kräftskivor igår, en del lugna som vår, andra med discodunk till sent på natten, alla hade kul det är jag säker på.
Jag somnade tidigt och sov gott utan hosta, jag är på bättringsvägen!

Härmed förbinder jag mig att alltid älska Gulli, skrev Gösta på en liten lapp jag hittade idag

I min febriga förvirring tappade jag en gammal fotolåda i golvet och allt spreds, vilken tur! För jag hittade en hittills osedd lapp som min pappa Gösta skrev till min mamma Gulli någon gång i början av fyrtiotalet, innan de var gifta.

Så här: "Härmed förbinder jag mig att alltid älska Gulli, att alltid älska henne även om det ibland ser mörkt och hopplöst ut, och tänka att tillsammans med henne ordnar sig allting till det bästa. Och tänka att hon älskar dig och alltid vill vara din, och att du tillsammans med henne ska bli lycklig hela livet." Gösta

En liten handskriven lapp. Mamma kastade alla sina gamla papper och kärleksbrev på äldre dar. Jag är så glad att hon inte slängde denna.
Hur blev det då? undrar ni kanske. Vet ni vad, det är alldeles sant. De älskade och högaktade varandra livet ut och gjorde verkligen varandra lyckliga.
Det är väl därför min syn på kärlek är ljus och tillitsfull och att baksidan av det är att jag kanske också varit naiv och lättlurad. Men jag behåller gärna min tillit!

Up in the air verkar sponsrad av Hertz och Hilton

Up in the air med George Clooney hade jag längtat efter att se. Men jag blev ganska besviken. Jo jag fattar budskapet i filmen om våra sönderstressade omänskliga liv och rädslan för nära kontakter, men jag tyckte inte det var bra gestaltat. Det var så många långa utfyllnadsscener. Det packades upp och ner i väskor, det checkades in och ut och det var kortintervjuer med människor som huvudpersonen sparkade. Men det var tunt och tamt och engagerade mig inte alls. Filmen har fått jättebra recensioner ser jag till min förvåning.
Dessutom misstänker jag starkt att filmen är helsponsrad av Hertz, American Airlines och Hilton hotel - för hur onormalt många gånger var inte de varumärkena i bild, med i repliker, bilder på nycklar, loggor, kontokort... etc
Det störde mig!

Vår första Svalabok handlade om bland annat attacker mot en minkfarm

En bok vi skrev, Emma Vall, känns hela tiden aktuell som ungdomsbok. Det är Egna spår som är en spänningsbok för yngre tonåringar om bland annat hemska händelser vid en minkfarm på Tynningö. Någon har släppt ut minkar. Vilka ligger bakom? Misstankarna går till veganerna. Svala har kompisar som är veganer. Kan det verkligen vara de som bär ansvaret? Svala bestämmer sig för att ta reda på hur det ligger till.
Det är den första i en serie av fyra böcker om Svala och vi har varit ute i så många åttor över hela landet och pratat om Svalaböckerna. Nu är det så sorgligt att vårt förlag, Alfabeta, inte vill nytrycka så Svalaböckerna är svåra att få tag i, kanske finns en del kvar i pocket och de finns på bibliotek förstås.
Det är extratråkigt att alla fyra delarna inte finns att köpa eftersom vi ofta får förfrågningar från skolor om var man kan få tag i böckerna. Bokförlag har verkligen sin egen logik! Svår att förstå för mig. Vi ska ta tillbaka rättigheterna till Svalaböckerna och fundera på hur de skulle kunna bli tillgängliga igen för unga läsare.

Jag yrade febrigt och i drömmen hörde jag Johanna

Det var så konstigt inatt. Jag hade jättehög feber och drömde hela tiden. Vem drömde jag om? Min Johanna. Jag hörde hennes röst. Jag visste vad jag skulle skriva, jag hörde henne berätta. Men jag skrev inte ner någonting. Jag bara vred mig i feber och vete sjutton om jag inte yrade också. Så Johanna: Du passar på att närma dig mig när jag är försvarslös? Är jag så svår att nå annars? Har jag stängt dig ute?

Film som tröstade en sjukling och fick henne att skratta

Vad ska man göra när influensan slår till mitt i sommaren? Jag blev helt däckad. Det gäller att ta till knep så igår muntrade vi upp oss med en film som E hyrt. It´s complicated, med Meryl Streep. Se den! En riktig feel good-film för sjuklingar och andra som behöver muntras upp. Det är en relationshistoria om en kvinna, hennes vuxna barn och den fd plötsligt kärlekskranke - men omgifte - exmannen. Roliga scener, rolig dialog och hög igenkänningsfaktor i relationsnacket.
Perfekt feel good-film.

Snopet att bli sjuk

Snopen! Det är vad jag känner mig. E och jag ville ha några dagar kom-igång och tid att prata och träna. Vi bokade in oss på hotellet i Sandhamn där det finns SPA och pool och vacker miljö- Men igår kväll blev jag förfärligt sjuk, feber, ont i halsen, hosta - den sommarinfluensa E hade för en vecka sen. Så vi fick bara ställa in och jag ligger helt matt och slut hemma i soffan, det är riktigt tråkigt. Jag är till och med för sjuk för  att läsa.

Jag måste höra hennes röst viska till mig i mitt huvud, veta att hon finns inom mig

Jag vaknade av att huvudet bultade, tittade ut och såg snö på taken. Men det var mitt i en dröm, i verkligheten faller regn på plåttaket mittemot. Jag är i stan på tillfälligt besök men tänker försöka hålla sommaren kvar även denna vecka. Solen har gjort mig så lat, jag hör röster viska i mitt huvud att de vill bli skrivna men livet har tagit så stor plats denna sommar att rösterna inte riktigt bär ända fram. För Johanna har jag dåligt samvete. Fina Monika har läst alla fyra böckerna om Johanna och frågar om det kommer en till efter Mellan två världar som är den senaste? Och ja, vi hade en tyst kommunikation i början av sommaren, Johanna och jag, men sen blev det inte mer.
Med Johanna är det så att jag kan inte säga till mig själv: Sitt ner och skriv, människa! Jag måste höra hennes röst viska till mig i mitt huvud, jag måste veta att hon finns inom mig och när vi har kontakt är det så lätt att skriva. Hon dikterar, jag skriver, så har det varit med alla fyra böckerna om henne. Snart är jag beredd, Johanna, jag vill bara säga det. jag lyssnar. Du överger mig väl inte?

Vi känner oss små när det blixtrar

Blixtarna korsar himlen, knallarna dånar genom luften, åskan över ön är mäktig. Vi släcker alla lampor och beundrar skådespelet, drar skrönor om eldklot som flyger ur telefonjacket, ser hur naturen illuminerar vår tomt med blixtfyrverkerierna. Samtidigt känner vi oss så små i vår lilla röda stuga på vår lilla ö...

Träning i balans och tålamod

När jag ser Erling balansera på räcket och sedan helt fräckt lägga sig ner att vila på det inser jag att något hänt med min kroppskontroll. Kan man återvinna balansen man hade? Jag läser om yogaterapi där man får sitt eget program - det är något för mig. Vänta bara Erling, nästa år är det faster som ligger på räcket. Om grannen då blivit snäll igen kanske vi ser havet i stället för hans gigantiska hasselbuske. Den brukade - på den gamla goda tiden när hans far skötte tomten - vara klippt jäms med min syrenhäck som skymtar i nederkant. Men kanske busken är där för att träna mitt tålamod?

Sommar, familj, vitt vin med fläderblomssaft

Brorsbarnet vilar ut efter god middag

Ellen och jag städar, bakar, klipper häcken, ja på vår sida alltså, krattar, gör fint helt enkelt! Min bror med familj kommer på sommarbesök. Det är trevligt. God mat, gott prat, Johns nybakade limpor, vitt vin med flädersaft och hallon...
Sommar, familj, det som jag gillar

Eldar och is ska jag läsa på den nystädade verandan i solskenet

Jag tror faktiskt att hela jag är solcellsstyrd, utan sol försvinner jag som temlorna i Ture Sventons kylskåp om någon minns? Sol - och vips blir jag glad och levande och full av kraft.

Vi satt i varsin stol på bryggan och såg ut över det stilla havet i solen, E och jag, i morse och friden och glädjen sänkte sig över oss.
Nu har jag sopat och städat verandan, dragit fram solstolen med ett litet bord intill för kaffekoppen. Jag tänker läsa Birgitta Stenbergs nya Eldar och is. Vi lyssnade på reprisen av hennes Sommar, E och jag, igår medan mörkret föll. Lite spretigt kanske och inte så som jag tänkt mig riktigt, men absolut intressant. Mörkret var svart som sammet, vi tände ljus och kröp ihop i soffan med en bananchokladsockerkaka.

Funderar mer på bokens skelett än skräms av handlingen i Nessers nya

Hörseln skärps när mörkret kommer, tröstar bloggvännen Annika som svar på mitt förra inlägg om den flyktiga försvinnande sommaren.
Eller skärps min hörsel för att jag ligger på natten och läser Håkan Nessers nya Barbarottiroman De Ensamma? Jag har lovat mig själv att inte läsa deckare på sommaren. Inatt hörde jag ljud, steg, anade saker som inte fanns. Jag läste Nesser till klockan två, måste se om jag gissat rätt, det hade jag ungefär. Nesser arbetar då och då som Christie att den minst skyldiga är den mest skyldiga. Några ledtrådar för mycket - men mycket läsvärt. Fast jag måste erkänna att jag funderade mer på hur romanen byggts upp än greps av spänning inför hur det skulle gå.
Det är något gediget med Nesser, genomarbetat, för grundligt visserligen för man drunknar i detaljer och utvikningar. Men ändå så hederligt hantverk och personer  som inte bara fladdrar förbi, det är det jag gillar med Nesser i motsats till så många obeskrivligt taffligt ytliga nutida kriminalromaner.
Så jag rekommenderar  en stund med Nessers nya tegelsten i handen.
För övrigt vill jag ha lästips på lagom lättsamma men kloka böcker att läsas på sommarverandan? Vad läser du?

Nej, inte än!

Vi satt i soffan på verandan och pratade, E och jag. Det var riktigt  mysigt tills jag insåg att mörkret kommit tillbaka. Det kom inte sakta och smög sig på så jag fick tid att vänja mig utan det kom nu ikväll helt plötsligt och överrumplade mig Visst var det sommar och ljust på sena kvällen bara igår? Visst var det nyss vi vandrade i solen ner till bryggan och tog morgondoppet och sa till varandra att snart blir det varmare i vattnet.
Men detta snart är ju nu? Och vattnet är kallt och regnet faller och mörket gör allting utanför huset svart.
Inte än. Snälla, lite mer värme, lite mer sommar. Och ljus.

Innerlighet och passion

En sådan känsla av innerlighet, två hjärtan som slår i samma takt en stund. Innerlighet och passion - så tror jag att jag vill att det ska vara med kärleken.

När musiken når det ogarderade hjärtat

Det är märkligt, men när jag lyssnar till Suzanne med Leonard Cohen ramlar jag ner genom decennierna och minns en lycklig oerhörd omvälvande förälskelse. Idag återstår vänskap. Men känslan i min kropp när jag hör Cohen sjunga just den låten är något som går rakt in i mitt ogarderade hjärta och ibland till och med får mig att gråta-. Än idag.

Malande tankar en sommarmorgon hos en prestationsneurotiker

Det underbara - men förrädiska -  med att vara en fri författare är förstås friheten, men därmed också den ständiga känslan av att inte vara ledig - på riktigt.Jag känner lite samma sak nu som när jag var frilansande journalist: Tiden räcker inte. jag borde göra mer, jag borde göra något av allt jag upplever. Det är en jagande malande känsla som inte är helt behaglig. Jag slutade frilansa mycket för att få någon slags struktur i livet och inte ständigt känna att jag borde göra mer.
Nu har jag lite samma känsla ibland, jag har arbetat mycket i sommar med indisk rapport, jag har haft ett roligt lyckat boksläpp, jag håller på med en rad saker kring författandet, jag skriver. Men ibland känns det inte som att det är på riktigt?
– Vad bra du har det som är ledig och fri och kan skriva när du vill! säger en del.
– Vad bra jag har det som bestämmer själv, säger jag.
Ändå är det svårt med den där jagande känslan i nacken att jag borde prestera mer, att jag får dåligt samvete å andra sidan för att jag inte hunnit allt jag hade tänkt på ön, inte hunnit umgås så mycket som jag ville....

Lyxproblem förvisso, men ändå saker som surrar i min skalle en tidig sommarmorgon när vemodet snart griper tag i mig för att sommaren börjar förbereda sin avfärd och jag kommer att sörja den så.