Den här veckan har varit som att åka karusell för mig - och då ska ni veta att jag inte klarar av att snurra för fort. Därav tystnaden på min blogg. Om ni undrade :)
Nu får ni några kortisar om livet en författarvecka som denna.
Jag ser mig som en blyg person även om jag inte längre är det. Paradoxalt. Men en gång i tiden var jag riktigt blyg inuti och kämpade hårt med mig själv för att komma över det. Att tänka sig då att jag skulle stå framför hundra högstadielever och prata om mitt författarskap, det var otänkbart. Att skriva var inget jag var rädd för, men att behöva ställa mig upp inför andra okända, till och med ointresserade, och våga prata som jag gör nu, det kunde jag inte föreställa mig.
Det gjorde jag nu denna vecka på skolbesök där jag skulle stimulera eleverna till att skriva noveller i en ambitiös skrivtävling på deras skola
Kvällen innan satt dotter E och jag uppe sent och pratade, hon skulle åka till sin syster i Rom och vi hade mycket vi ville prata om. Sen kväll, upp tidigt, anspänning
När dagen var slut tog jag X2000 hem, jag satt hela resan med en plastpåse i handen, kunde inte röra mig, knappt andas, övertygad om att jag skulle börja kräkas.
Men det gick bra. Jag kom hem. Jag drack te, och dagen var bra.
6 kommentarer:
Har saknat Dig Eva!
När anspänning släpper känner vi oftast av det fysiskt först.. åtminstone är det så för mig.
Blyghet är även för mig väldigt paradoxalt. När jag står inför en stor sal med elever för att undervisa i något jag är kunnig i finns ingen blyghet, men när det kommer till situationer där jag måste blotta mig själv finner jag mig själv oerhört blyg.
Hoppas Du fick en fin kväll och får en avkopplande helg.
Varm kram!
Jag blir så glad av att människor klarar av utmaningar som de vill. Men det är svårt många gånger. Jag klarar inte av att åka X2000. Det är värre än att åka karusell... Vilken tur att några elever får uppleva ett möte med dig. Då används skolkulturpengarna konstruktivt.
Eva, skönt att höra dig skriva om det där med att berätta inför grupp, paradoxalt nog kan jag stå på stora scener och läsa poesi men att föra samtal och berätta om mig inför en klass/grupp. Hu, det är något helt annat. När det gäller X2000 så kan jag absolut inte åka de tågen, jag är tvungen boka regionala tåg när jag ska resa. Jag mår så illa!
Fina Pia! Tack, nu blir jag glad! Ska försöka koppla av i helgen men det blir lätt så att jag i stället gör en måstelista, men kanske är det så jag trivs bäst? Kram!
Eva, utmaningar driver mig framåt, men ibland blir jag bara osannolikt trött. Hoppas du har en fin helg!
Jane, alltid när jag läser dina kommentarer eller din blogg får jag en otrolig lust att skriva dikter igen. Nästa utmaning :)
Och ja: X2000 är för hemskt.
Skicka en kommentar