Ena dagen skrivande i flanellpyjamas, en annan dag fest, författarlivet varierar

Amanda och Ewa Åkerlind från Ordberoende förlag, jag och författarna Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Camilla Davidsson firade pocketboken!

Författarlivet är omväxlande, inbjudande och skapar väldigt många härliga kontakter. Jag har kanske berättat tidigare om vår lilla grupp Författare kring runda bordet? Ett härligt gäng som träffas ibland, utbyter erfarenheter och har väldigt trevligt.
I kväll var vi på fest hos Pocketförlaget, Pocketparty 2016, vi diskuterade pocketbokens framtid, festade och minglade på Sturecompagniet.
Vi startade med att äta middag på klassiska KB, sex glada författare. Fyra av oss har förresten
böcker som kommer i maj!
Extra roligt för mig med  KB eftersom min nya roman börjar just på - KB!

Fotograf som söker själ och temperament

Idag har varit en riktigt rolig dag. Jag och författaren Birgitta Backlund träffades i gamla stan för att ta nya författarbilder som vårt förlag Ordberoende behöver.
Vi hade stämt möte med suveräne fotografen Richard Ryan de Cuevas.

Ni skulle se mitt sovrum innan jag hade bestämt mig för vad jag skulle ha på mig. Till slut struntade jag i alla fåniga tankar och drog på mig mina egna favoritkläder. Slängde med jeans för säkerhets skull och en extrasjal. Det kändes pirrigt. Alla fotografer tar inte bilder som man känner igen sig i, det är en konst. Det handlar inte om att se vacker ut, mer att locka fram en bit av ens själ och temperament.

Richard arbetar med ljuset, och han betraktar en och ser. Det är några av de bästa författarbilder av mig någon tagit. Jag känner igen mig i dem. Jag är jag. Han lockade fram något som inte alltid syns.

Igår, då hittade jag en sjal på Gudrun Sjödén, den var randig i exakt samma färger som mitt bokomslag. Det var ett tecken. Jag köpte den. Här är bilderna.

Nu ligger livet som journalist bakom mig, författarlivet gäller

På kurs hos Mynewsdesk. Ewa th och jag tv

Idag blev jag intensivt påmind om att det är över tio år sedan jag slutade arbeta som journalist och blev författare på heltid. Min identitet var nära kopplad till mitt yrke. Jag brann för journalistiken och för att utveckla den tidning jag var redaktör för till en genuin folkbildande tidskrift med ett jämställt perspektiv.

Det var på den tidningen vi träffades, Annica Wennström, Maria Herngren och jag. Vi hade så fascinerande roliga år tillsammans - vilket också ledde till att vi ville gå vidare i vår utveckling. Vi började skriva andra texter, bestämde oss för att bli författare.
Så föddes tanken på Emma Vall, vår gemensamma författarpseudonym.
Och journalistiken gled längre bakåt för mig, jag ville skriva om nya saker, på ett nytt sätt.

Varför tänkte jag på det idag? Jo jag var med min förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag på en kurs hos Mynewsdesk och såg vilka suveräna verktyg det finns idag för att meddela omvärlden vad man skrivit och publicerat. Mycket har hänt på tio år. Med journalistiken.
Med mig.

Men hur i alla världen tog jag mig hem?

Det känns som om någonting lossnat i mitt sinne. Något som varit stängt och slutet.
Bara en sådan sak som att jag minns mina drömmar igen. Det har jag inte gjort på ett tag. Kanske beroende på att jag stiger upp för snabbt, inte ligger kvar och låter drömmen sjunka in?

Idag ska jag på en trevlig träff med författarkollegor. I drömmen ägde den träffen rum igår. Jag drömde precis vilka som var där, hur vi gjorde, vad vi pratade om, det var mingligt och glatt och ganska rörigt. Kändes som en lång och väldigt detaljerad dröm.

När jag vaknade var min första tanke i morse: Men hur kom jag hem? Var jag så snurrig i huvudet att jag inte minns hur jag tog mig hem.

Sedan insåg jag att det bara var i drömmen träffen ägt rum. Jag blev lättad. Och hoppas att träffen i em ska bli just så trevlig som i drömmen - men att jag ska ha koll på hur och när jag tar mig hem!

Författarlivet och nya drömmar

Jag minns en gång när jag var på Waldemarsudde som journalist på en utställning jag skulle skriva om. Då såg jag barnboksförfattaren Mats Wahl vandra runt i lokalerna. Han såg så otroligt avspänd ut, vandrade i sakta mak och såg på tavlorna. Jag vet inte alls om den bilden stämde med verkligheten men för mig blev det sinnebilden för det fria författarlivet. Man kastar loss från skrivbordet och går ut och hämtar inspiration på tider när det är lugnt och stilla på museer till exempel.
Nu när jag har alla chanser att göra det blir det alltför sällan av.
Men idag ska det bli. Annica och jag ska till Aritpelag, museet på Värmdön. Vi ska titta, njuta, fika, prata om nya projekt.
Jag återkommer med Artipelagrapport.
Men innan jag skriver igen ska jag hämta min lille M på dagis och i morgon ska vi gå på bio, han och jag och se En liten skär... Återkommer om det också.
Hoppas du också får en glad inspirerande dag. Hösten ger möjligheter. Jag älskar att det är en ny termin med nya drömmar, planer och nya böcker att skriva i.

Ge fantasin luft och vingar

Ibland säger folk till mig: Varifrån får du dina idéer?
Ibland säger elever i skolorna: Jag har ingen fantasi.
Idéer har vi alla. Det gäller att locka fram dem. Fantasi har vi alla om den får luft och vingar. Ju mer vi får möjlighet att använda vår fantasi desto lättare blir det att flyga.
Ni skulle ha sett de fyra sjätteklasserna i Nacka vi träffade, Annica och jag, i onsdags. Vi hade deckarskola med dem. Det är kul! I fyra klasser skapade vi intriger till en deckare nära dessa barns egen verklighet. De kommer på fantastiska historier. De har idéer, de har fantasi. Precis som vi alla. När börjar denna plågsamma nedbrytning av tanken på allas fantasi, allas möjlighet att drömma. Vem bär ansvaret?

En av de bästa sakerna som händer med våra deckarskolor är att lärarna ofta efteråt säger: Men vad kul, det var andra barn som pratade mest denna lektion, helt andra barn som utvecklade tankar kring intrigen än de barn som brukar höras.

Så trött att jag mådde illa

Den här veckan har varit som att åka karusell för mig - och då ska ni veta att jag inte klarar av att snurra för fort. Därav tystnaden på min blogg. Om ni undrade :)
Nu får ni några kortisar om livet en författarvecka som denna.

Jag ser mig som en blyg person även om jag inte längre är det. Paradoxalt. Men en gång i tiden var jag riktigt blyg inuti och kämpade hårt med mig själv för att komma över det. Att tänka sig då att jag skulle stå framför hundra högstadielever och prata om mitt författarskap, det var otänkbart. Att skriva var inget jag var rädd för, men att behöva ställa mig upp inför andra okända, till och med ointresserade, och våga prata som jag gör nu, det kunde jag inte föreställa mig.

Det gjorde jag nu denna vecka på skolbesök där jag skulle stimulera eleverna till att skriva noveller i en ambitiös skrivtävling på deras skola

Kvällen innan satt dotter E och jag uppe sent och pratade, hon skulle åka till sin syster i Rom och vi hade mycket vi ville prata om. Sen kväll, upp tidigt, anspänning

När dagen var slut tog jag X2000 hem, jag satt hela resan med en plastpåse i handen, kunde inte röra mig, knappt andas, övertygad om att jag skulle börja kräkas.
Men det gick bra. Jag kom hem. Jag drack te, och dagen var bra.