Jag hostade flitigt i morse så jag kröp ihop i den blå fåtöljen och såg Dr Phil, det var länge sedan. Jag har nog avfärdat hans program som ganska ytliga men det gav mig funderingar. Faktum är att jag inte väntat mig att jag skulle känna igen mig själv så mycket i några av intervjuerna. Det gjorde ont. Utan att bli för privat ställer jag mig än idag ofta frågan varför jag accepterade saker som hände mig. Varför jag inte bara sa nej, samlade ihop mitt liv och gick? Jag ser kvinnor som upplevt situationer som påminner om min, jag ser hur de försvarar den som orsakar sorgen, ofta utan att ens vara medvetna om det. De vill få slut på något som inte är lycka utan närmar sig ett helvete men ändå försvarar de i stället för att säga nej..
Det var fruktansvärt obehagligt att se, just därför att de grävde sig rakt in i mitt medberoendecentrum. Jag har inte hittat bra svar på frågan: Varför lät jag det gå så långt, pågå så länge.
Ändå får jag ofta höra vilken stark kvinna jag är. Stark men också svag, precis som vi alla. Med sköra punkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar