Sommarkänslan av total närvaro i nuet

Jag vaknar med en pirrande känsla av sommarlov.  Fåglarnas kvittrande, solen så klart och nystrukna sommarklänningar. Jag sydde upp dem en gång på resa i Vietnam, enkla, fina och alldeles ljuvliga. Erkännas bör att de suttit lite trångt de senaste åren men att tränande och nyttig mat nu gjort att de passar lika bra som när jag sydde dem en gång under några heta veckor i Hoi An. (Dit jag längtar för övrigt, nästan jämt se bilden ovan).
När jag var barn hade jag inte mycket kläder, men varje år till examen fick jag en ny klänning som var finare än det andra jag hade. Mamma sydde. Vi valde tyg tillsammans, jag minns speciellt de fina lite skrynkliga tygerna i bäckebölja - så hette tyget tror jag.
Och jag minns den pirrande känslan på examensdagen när jag fick ta på mig den och gå iväg till skolavslutningen (som vi kallade examen då) - och sedan väntade det oändliga sommarlovet, lek och lycka utan slut.

Nu vet jag att leken och lyckan har ett slut och att det för varje år blir viktigare att försöka bottna i den barndomskänsla jag minns av total närvaro i nuet.