Nyheter från Sovjetunionen hette en tidning min pappa prenumererade på. Ett otroligt trist propagandablad. Som tonåring tyckte jag det var pinsamt att den låg i tidningskorgen.
Min pappa, hängiven socialdemokrat, var ändå också en så hängiven vän av Sovjetunionen. Från honom har jag min förkärlek för magnifika ryska manskörer. Minns hur han fick in ryska sånger på vår radio i min barndom. En vän som ville glädja mig tog med mig på en konsert häromåret med ryska manskörer, det var fint! Ja, jag vet, det är inte vad man väntar sig. Men det är något så mäktigt och vackert över det och så tänker jag på pappa.
Han lärde sig ryska också förresten.
Det var inte ofta vi gick på bio, bara han och jag. Men vi såg en rysk filmatisering av Stilla flyter Don och han läste så klart alla de ryska klassikerna och talade med kärlek om dem. Mest Dostojevskij.
När mamma och pappa äntligen skulle åka utomlands tillsamman blev det Leningrad och Moskva - fast mamma längtade så till Paris.
Denna längtan, denna kärlek till ett annat land, dess språk och kultur, ibland svår att förklara. Som det kan vara med passion.
3 kommentarer:
Det är märkligt vad det är som styr drömmar och önskningar och vad vi fastnar för. Jag tycker också mycket om de ryska manskörerna. Brukade sjunga gamla ryska kampsånger tillsammans med min pappa.
Monika, vilken fin bild jag fick i mitt huvud av dig och din pappa, sjungande för full hals :)
Jag började till och med läsa ryska, men sen började jag skriva och av ryskan blev intet
Ja den är lustig den där passionen för ett land men när den dykt upp så styr den allt.
Här blev det också lite ryskt hemma ibland faktiskt men jag balanserade med mitt engelska hela tiden.
Skicka en kommentar