Berg med sol ska det vara, inte snö

Tycker bäst om soliga bergstoppar. Som när jag var på Korsika med J.

Tänk att vara så vinterskygg och snörädd som jag. Hela min kropp ropar NEJ när det kommer lite snö. Mina ben halkar som en Bambi på minsta snötöcke. Jag tittar ut genom fönstret på stigarna över berget som börjar snötäckas, som ska bli skidspår och tänker: Inte för mig.
Tänker förvånat: Dom vill ju åka! Dom tycker om det.
Ja det är härligt att vi är olika!

E1 ska göra en intervju med påven så hon är i Rom för att följa med i påveplanet till Sverige och sedan tillbaka till Rom.
E2 är i Monrovia, regnperioden är slut, det blir sol. Ja, ni vet ju att jag skulle ha varit där. Att jag ska dit.

Men nu vintervarning
Jag är ensam på bergstoppen i kväll.
I morgon blir det annorlunda. Men jag sjunker in i mig själv och bläddrar i mitt manus. Det känns bra om jag än är lite skör.

Att känna sig som en gummidocka som luften pyser ur

Min fina E2 i Liberia

Ena dagen sprudlar man och är så glad, några dagar senare ligger man helt utslagen på infektionsakuten med dropp. Det hände i söndags. Jag vaknade jättesjuk, på eftermiddagen var jag helt uttorkad och doktorn vi pratade med tyckte vi skulle åka till akuten på KS. Där var läkare och sköterskor helt fantastiska, tänk att orka vara det under den stress de arbetar. De tog massor av prover, satte dropp så jag kände att kraften återvände, innan kände jag mig som en gummidocka som luften pyste ur.
Ja ingen vet vad det beror på. Men jag vet, jag tog sprutor inför resan till Liberia som skulle äga rum idag. Brutalt nog fick jag fem sprutor i mina armar, ganska häftiga vaccinationer inom loppet av ett dygn. Den ena armen blev alldeles röd och svullen och jag hade egentligen feber hela veckan, frossa på kvällarna.
Men tänkte att man vill inte vara pjoskig, det går nog över. Det tyckte inte min kropp utan rasade ihop.
Så kraftigt att jag inte kunde åka med Ellen till Liberia idag.
Det är väldigt sorgligt men jag kommer nog dit när jag blir lite bättre igen. Är redan starkare.
men jag undrar mycket över Gula febern-sprutan de absolut ville att jag skulle ta. För fem år sedan, när jag skulle till Ghana, sa Sven Britton absolut nej till det, du är för gammal och utan mjälte, det är inte bra, sa han.
Nu tyckte läkaren att visst skulle jag ta den. Så jag gjorde det. Inte så bra, känner jag nu efteråt.

Jag på vift i världen en gång - och nu reser mina barn långt bort

Jag och Lottie liftar runt i Frankrike och hamnar i Nice

Jag minns när jag reste omkring i världen. Stack iväg från mina föräldrar i Sundsvall för att lifta i Frankrike, åka på mystisk språkresa till Grenoble, åka till Paris med bästa killkompisarna ...

Idag kan jag bara inte fatta att de lät mig åka. Jag måste ha uppvisat en sådan min av att jag visste vad jag gjorde att de litade på mig.Om de bara vetat. Språkkursen i Grenoble var tråkig så i stället liftade vi iväg till Italien, jag och en annan tjej. Liftningen ska vi inte tala om - jag får väl tänka i efterhand att vår obegränsade tillit till människor var vårt skydd. Vi kunde inte tänka att något ont skulle hända oss. Och vi klarade  oss.

När mina barn varit ute i världen har jag oroat mig, Men försökt dölja det. Vilket de genomskådar direkt. Mina föräldrar fick på sin höjd några vykort. Mina barn ringer, messar, skypar, instagrammar.
När store E åkte på sin första jorderuntresa skrev vi så härliga mail till varandra. När E1 var i Paris var det fortfarande dyrt att ringa, vilka telefonräkningar. Samma när E2 var där. Och när hon var i Vietnam, Sydafrika så var det mest mail.

Men nu. Det började redan i Mali, vi skypade E2 och jag, hon gick runt med telefonen och visade hur hon bodde. Och det kostade ingenting.

Igår tillbringade jag hela min fredagskväll med E2 - hur då? undrar den som vet att hon nu bor i Liberia. Vi var ensamma båda två, kände oss lite ledsna kanske, längtade efter varandra. Så vi ringde på Viber, en annan gratistjänst. I två timmar pratade vi medan vi stökade runt i våra hem, drack kaffe, diskuterade allt från kläder till djupa känslofrågor. Vilken mysig kväll med E2.

E2 i Liberia var på möte och lyssnade på landets president, Ellen Johnson Sirleaf

På dagen hade hon gjort helt andra saker. Det var besök i Liberia av svensk statssekreterare. Man åkte runt till olika biståndsprojekt i intensiv takt, ambassadören var med så klart, och även E2. Genom henne får jag höra så mycket intressant som händer i svensk biståndspolitik, bland annat i ett av världens fattigaste länder, Liberia, där hon bor nu.

I Liberia är det Ellens namne, Ellen Johnson Sirleaf, som är president. 2011 års vinnare av Nobels fredspris med motiveringen "för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete" 
När hon var med på mötet på bilden ovan var E2 också där och lyssnade.
Jag är med om mycket i världen, även när jag är hemma! Men det dröjer inte länge förrän jag hälsar på E2 i Liberia.

En plats i MITT hjärta, MIN själ - vilken är DIN hjärteplats?

Vad säger ni om det här? Jag sitter på ett café i Hoi An, Vietnam och läser boken "Éloge des femmes mûres" - Eloge till  mogna kvinnor -  som jag fått av vännen J som tyckte boken passade mig.

Just nu minns jag inte vad boken handlade om men jag minns ögonblicket. Den varma solen. Doften av Hoi An. Min känsla av tillhörighet någonstans så långt borta, så olikt mitt Sundsvall långt i norr, ändå var jag där, hemma, lycklig i mig själv. Totalt närvarande.
Ellen satt på andra sidan och läste, hon tog bilden. Det är flera år sedan. Jag längtar alltid dit.

Vad är det som gör att en plats sätter sig i ens själ? Att man alltid längtar dit? Fast det kanske finns saker man inte alls gillar, som inte stämmer med den drömminnesbild man bär med sig ... Ändå en plats i ens hjärta och själ. Hoi An är en sådan plats. Och Paris. Toujours Paris. Alltid Paris.

Vilken plats har du i ditt hjärta, det skulle jag vilja veta?

... och idag valde vi att resa till Uganda

Cykeltur i Kampala Foto: Ellen Swedenmark

E1 droppar in de mest fantastiska bilder från Seychellerna. Hur ska vi matcha det idag, undrade E2 och jag.
Det fick bli en tripp till Uganda. Den gröna staden Kampala. E2 var där i våras och gillade det mycket. Hon älskade kycklingsoppan som ofta serverades också och följde med ut i köket och såg hur de gjorde. Så idag blev det vin från Australien och kycklingsoppa från Uganda. Därefter kanelkaffe och choklad med kanel från Madagaskar.

E1 hade varit ute och fiskat i  tre meter höga vågor, sedan tillreddes fisken hon och F drog upp. Efter det badade de i den lilla poolen som hörde till huset där de bodde, vid stranden till det turkosa havet.
Lite svårt att matcha det. Men jag tycker vi lyckades bra!!

Dessutom hade vi båda tränat idag. Vi gör allt för att motverka gråheten och berättar ofta hur mycket mer sol och ljus det blir varje dag. I hemlighet planerar vi resor till solen båda två. E2 pratar om Senegal. Jag drömmer om öar i solen.

Vad drömmer du om?

En orolig själ. Har JAG blivit det?

På den tiden jag reste oförskräckt och inte var rädd för någonting Foto: Bengt af Geijerstam

Jag tänker på hur glatt och oförskräckt jag reste förr. Packade ner det lilla jag hade i klädväg, sov gott i bagagenätet till Paris och var inte rädd för någonting. Delade glatt rum på usla hotell och tyckte det mesta var underbart.
Till skillnad från idag. Rädd för att flyga. Orolig för vad som kan hända. Vill ha eget rum.
En massa ångestpirr i kroppen inför även små tripper.
Har för mycket kläder, för många väskor. Väljer och ångrar mig.
Stoppar ner ett halvt bibliotek i väskan och frågar mig varför jag med min dåliga axel inte laddat ner dem på padden.
En orolig själ. Har jag blivit det?

Resa bort med manuset Hitta Hem

Snart ska jag åka till en romanverkstad i Las Palmas på Gran Canaria som jag anmälde mig till i somras. En sån där sommarkväll då jag surfade omkring och fastnade och tänkte: Jag ska åka! Anmälde mig innan jag hann räkna de fattiga slantarna. Anmälde mig innan jag ens hann ställa mig några frågor eller  tveka.
Hallå Eva ... det var ju just sådana här snabba beslut du längtade efter att ta när du var anställd och uppbunden av alla krav. Klart du ska slå till, sa jag till mig då.

I slutet av månaden är det dags. Med medföljer ett manus jag inte riktigt fått ordning på. Jag har skrivit om. Många gånger. Har ändrat från nutid till dåtid, från jagform till tredje person, har ändrat namn. Men ändå är grundstoffet detsamma och något är det som inte lossnar.
Kanske ligger händelser i boken för nära mig själv.

Men nu ska jag läsa och tänka och tanka intryck och skriva med god hjälp av kursledare Ann och skrivglada kurskamrater.
Tänk om det inte är varmt och sol, jag flyr ju lite novembermörkret? Då får jag helt enkelt arbeta ännu flitigare! Bild från solen i favoritlandet. Vietnam. Så soligt vill jag det ska vara.

Unga tar upp kampen mot maffian och vägrar betala "pizzo" - beskyddarpengar

Intressant artikel av Bertil Wall i Dagens ETC den 2 juni om kampen mot maffian på Sicilien

Maffian på Sicilien, Cosa Nostra, märker man som turist inte mycket av. 

Men maffian finns och är fortfarande stark. När jag kom hem och gick igenom veckans tidningar hittade jag en så intressant artikel i ETC om hur unga på Sicilien för en kamp mot maffian.
Det känns hoppfullt att "Addio Pizzo" startades av unga studenter i Palermo som tröttnade på att maffian, Cosa Nostra, hade kontroll över allt. Tog betalt för sina tjänster av minste affärsinnehavare som tvingades betala "pizzo" - beskyddarpengar. 
Addio Pizzo betyder Farväl Beskyddarpengar.
 Idag betalar cirka 80 procent av affärsinnehavarna i Palermo pizzo så det är en mäktig - och grym - organisation de tar upp kampen emot. 

Tack ETC för alla intressanta artiklar, måste jag utbrista! Jag har bara råd med en dagstidning. Nu har jag valt Dagens ETC.

"Maffians makt endast kan brytas om vanliga medborgare vågar berätta vad de sett och hört. Det är ledorden för organisationen Addio Pizzo, som genom att påverka konsumenter får allt fler att vittna mot den organiserade brottsligheten på Sicilien.

– Vi har under många år levt med

slutna ögon och munnar, men min

förhoppning är att vi om tjugo år kan

ställa oss upp och skämmas över vår

tystnad, säger Edoardo Zaffuto, tales-

man för Addio Pizzo."

Vilka smaker tog jag med hem från Sicilien?

Hemma igen. Ingen balkongutsikt längre över Isola Bella i sol på morgonen. Inte mina två fina döttrar att dela rum med. Vi lyckas med det och det är för det mesta bara trivsamt.
Det blir lite speciellt att komma hem efter att ha umgåtts så intensivt. Det blir lite för tyst kan jag tycka. Men så är det. Jag är lycklig över denna vecka.

Vad tar man med hem från Sicilien - som matglad person. Mest ljuvliga minnen av vällagad mat. Men jag hittade också min favoritost: Formggio i sale peperoncino - gudomlig ost med någon slags stark chili i, jag åt den till frukost varje dag. Tjejerna gillade den inte alls, men jag karvade flitigt av den stora osten.

Det är svårt att ta hem mat. Det blev drickbara saker i stället. Grappa, älskar jag. Limoncello, en favorit och så Mandelvin, Mandorla, hemgjort i en liten by där vi var. Iskallt ska det njutas och det är himmelskt.

Förr köpte jag alltid Amaretto men jag har tröttnat på det, för mycket Björnklistersmak. Och Prosecco finns bra och billigt på systemet. På bilden nedan ser ni fynden och på bilden ovan balkongutsikten.

Kärleken till den goda enkla maten

Mina böcker, de medhavda, tog slut så fort. Och inte har jag böcker uppladdade, omoderna människa som jag är. Jag vill ha riktiga böcker. Så jag rotade runt i den lokala bokhandeln/tobaksaffären och hittade denna bok: The food of love Cookery School av Nicky Pellegrino.

En grupp kvinnor  kommer till Sicilien för att lära sig laga mat av den vackre Luca Amore. Det underbara i boken är att det handlar om mat, siciliansk mat, sida upp och sida ner. Så jag läste vällustigt och tänkte på vilken restaurang vi skulle gå till just denna dag.

Mat älskar vi i min familj. Dotter Elin grät av lycka när hon på restaurang i Italien fick sin första riktigt goda italienska pizza - så skulle pizza smaka. Och hon grät en gång till när hon åt Pasta al Vongole.

Jag grät nästan när jag åt en Pasta al Vongole på  Rosso Peperoncino i Taormina i veckan. Så fantastiskt god var denna enkla rätt. Goda råvaror, tid för kryddor och ingredienser av bästa kvalitet att smälta ihop ... det är italiensk mat.

Lämnar vackra vilda Sicilien för min ö, min själs landskap

Hej då vackra ö. Nu kommer jag hem till min lilla stillsamma ö. Inget hav som stormar så att röda flaggan hissas. Inga vilda berg. Men min ö. Min själs landskap. Där jag trivs bäst.
Men utflykter är underbara och äntligen fick jag uppleva det levande färgstarka matglada Sicilien.

På stranden har jag läst en roman om matlagningskurs på denna ö som leder till både det ena och det andra. I den är alla sicilianare gudomligt vackra. Det är inget jag tänkt på. Men jag har tänkt på att det är väldigt många på denna ö som kan en  hel del svenska. Så även om jag inte har varit här förut förstår jag att det är många svenskars favorittillhåll.
Och många svenskor blir kvar, meddelade oss igår en glad svensktalande ortsbo.
Men jag far hem.

Min ö väntar. Sommarön.

Maten var mödan värd - till och med de 124 trappstegen

Vi läste på nätet om en fantastisk undangömd liten familjerestaurang, La Barcaiolo, vid en fiskehamn, en strand, långt borta men nära.
Så vi gick dit. Och maten var fantastisk. Vi satt ute, myggorna surrade lätt.
Havet kluckade och maten var otroligt vällagad.
Vi gick ned med ganska lätt steg ner när vi väl hittat vägen, det var väldigt många trappsteg.
Med lite tyngre steg och fyllda magar gick vi upp.
124 höga trappsteg.
Men det var så gott.
Maten var mödan värd.

Tågresan som förändrade mitt liv - hur kärleken slog till på SJ

Har ingen bild från tågresan, men här en båtresa från de åren

Här kommer en sannsaga om vad som kan hända på tåg om du har ögon och sinne öppna

Idag ska jag fortsätta på temat tåg och berätta om mitt livs viktigaste tågresa.
En tågresa förändrade mitt liv och tack vare den har jag nu min fantastiska familj.
Så kan det gå.

Där satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Stickningen utbredd omkring mig. Då kom tre killar som visade sig hade vägrat värnplikt i Uppsala och ville sitta. Lite surt makade jag åt mig mina nystan.
Sedan såg jag rakt in i de brunaste ögon jag sett. Jag tror det gick en stöt genom oss båda som kunde ha fått tåget att stanna.
Där satt han, min blivande man, mina barns far. Han hade blå v-jeans, jag hade röda v-jeans i manchester.

Att våra liv bytte bana just där och då, det visste vi inte. Jag visste bara att han var så söt. Och han fick mig att skratta hela vägen till Stockholm.
Sedan skulle han åka vidare, men han steg av. Vi tillbringade några fantastiska dygn i Stockholm innan han reste.
Vi var upptagna båda två, på varsitt håll.

Men vi kunde inte glömma varandra. Efter några månader var han tilbaka.
Lång historia.
Men kortversionen  då: Två år senare hade han flyttat från Göteborg och vi gifte oss i Ungern. Då väntade vi redan vår son, nu pappa till mina fantastiska barnbarn. Sedan fick vi två vackra barn till.
Så var vi gifta i 28 år. Snipp, snapp snut - Alla sagor har inte lyckliga slut.
Sedan gick vi skilda vägar.
Så måste det bli och jag trivs rätt bra på min stig.
Men visst är det en fin saga om vad som kan hända på tåg?
Tänk på det nästa gång du stiger ombord, håll ögonen öppna och sinnet likaså.

Tack kloka Jenny på bloggen Fantastiskt kaos (läs den!) för inspirationen till detta inlägg.

Äntligen öppnade jag den övergivna blommiga mappen och hittade en historia

Att det ska vara så svårt att komma igång med en text ibland. Fast jag vet att jag älskar att arbeta med den är det som om vägen till skrivbordet är lång ibland. Denna gång tog jag en omväg via Härnösand.

Miljöombyte ger mig skrivlust.
Det är ofta så. Jag fastnar i mina rutiner hemma. Jag kanske haft en dålig period med förkylningar eller annat elände och släpat mig håglös till skrivbordet, försökt fungera. Det har inte lyckats så bra.

Då är det läge för mig att andas annan luft, få nya vyer, vistas där jag inte har ansvar för en mängd saker jag kan utföra i stället för att skriva.

Jag har precis prövat på det. Suttit i en liten lägenhet i Härnösand, högt ovan marken, himmel utanför. Mitt manus låg i en blommig mapp. Det har legat där ett tag. Jag började med så stor entusiasm. Sedan tyckte jag det var värdelöst skit jag skrivit. Jag gav texten till en vän som såg en bra historia men hon fick gräva lite för att upptäcka den. Jag fick tillbaka ett manus med massor av kloka synpunkter.
Öppnade det.
Orkade inte.
Förrän då i Härnösand. Långt borta från de vanliga plikterna. Plötsligt var det så roligt att ändra, stuva om, kasta bort, skriva nytt.
Det behöver inte vara så speciellt, bara lite annorlunda. Lite mindre likt vardagen. En plats för ny inspiration helt enkelt.

Möt Michelle Magorian som skrivit den underbara Godnatt Mister Tom

Elin Swedenmark och Michelle Magorian i London för kanske tjugo år sedan. Foto: Eva Swedenmark

Försök att läsa den här boken utan att torka tårarna säger Marie Lundström om Godnatt Mister Tom i det fenomenala bokprogrammet Lundströms Bokradio
Ni lyssnar väl på det? Det känns som om programledaren Marie sitter och pratar med dig när du lyssnar, den perfekta samtalspartnern för bokprat tillsammans med morgonkaffet på lördagsmorgon. Omistligt skulle jag säga med hennes vänligt nyfikna röst som ger så bra info om författare vi gillar eller kommer att gilla när vi stiftat bekantskap med dem i hennes program.

Idag handlar det om Michelle Magorian. En underbar författare vars ungdomsböcker ofta utspelar sig under andra världskriget. God natt Mister Tom var den första bok av henne jag läste, om den lille killen som evakueras från krigets London till en barsk gammal man på landet.
Vilken kärlek som växer fram emellan dem.

Har ni inte läst den boken så gör det och jag kan säga att jag läste den en hel natt och grät så mycket att det var som när jag som liten läste Barnen från Frostmofjället och låste in mig på toaletten och bara grät och grät. Oförglömligt.

Michelle Magotian idag, foto lånat av Marie Lundström som tagit bilden till sin fina intervju i Lundströms bokradio

Så när jag var i London för många år sedan, 20 kanske? minns inte riktigt, på språkkurs så tog jag kontakt med Michelle Magorian och gjorde en intervju med henne, min dotter Elin var med. Hon var liten då, 11-12 kanske, ändå var de ungefär jämnlånga hon och den vänliga Michelle Magorian. Det var en rolig upplevelse.

Om mötet med Michelle Magorian har jag skrivit här
Ja lyssna på Maries intervju med henne i Bokradion. 

Och framför allt, oavsett i vilken ålder du än är , läs Godnatt Mister Tom.

Jag hittade Korsika i Stockholm - vilken mat!

Idag hittade jag Korsika, min favoritö, i Stockholm. Det är inte så ofta jag äter i Vasastan, mest håller jag mig på söder. Nu befann jag mig där efter ett misslyckat försök till jazzkväll.
Visst hade jag gått förbi en korsikansk restaurang? - tänkte jag när vi hungriga smet iväg från konserten som aldrig verkade komma igång.
Javisst, vi hittade till Campoloro nära Odengatan. En liten perfekt välinredd lokal med en mat som var helt enkelt gudomlig.
Jag som älskar Korsika var plötsligt där, men med godare mat än jag någonsin fått på själva ön.
Det är en korsikansk kock som öppnat denna pärla till restaurang. På somrarna stänger han och öppnar krog på Korsika.
Jag åt en Confit de canard, anka, i en sås med fikon som var så gudomlig att jag knappt kunde avhålla mig från att slicka tallriken ren. Men nåja, det går bra med en brödbit.
Till efterrätt: Fondant de chocolat, lika perfekt den, den mörka chokladen vällde fram ur den lilla varma bakelsen.
Vilken ny favoritkrog!
Till Campoloro återvänder jag snart.
Och till Korsika.
Bilder från senaste besöket 2012 med Ellen

2012.

Idag strosade jag nöjd omkring i London

Jag reser i fantasin, kanske det räcker.
Idag var jag i London.
Fina Breakfast Book Club hade en bokbrunch  på Mornington hotel, bilden har jag lånat från bloggen.
Där pratade vi storstadsskildringar utifrån en lysande och vacker volym: London av Virginia Woolf. En bok jag inte kände till men absolut förälskar mig i. Så elegant beskrivet, med sådan precision och närvaro.Trots att det är 30-talets Oxford Street hon beskriver känner jag igen mitt nittiotals stökiga gata.
Allra mest älskar jag hennes kapitel om att flanera under några eftermiddagstimmar: Rymma från sitt liv, fantisera sig in i andras:

 "När vi går hemifrån en vacker kväll mellan fyra och sex lägger vi av oss det jag våra vänner känner igen oss på och inlemmas i den väldiga republikanska armén av anonyma vagabonder som det är så roligt att vara tillsammans med efter ensamheten i ens eget rum"

Vissa böcker älskar jag att hålla i min hand, vackert formgivna som denna bok och intelligent skrivna.

Brunchbild lånad från Breakfast Book Club

Och vilken ljuvlig idé det är att träffas ett gäng bokälskare för att över en god brunch tala om det vi brinner för. Böcker.

"Är jag här eller är jag där? Eller är mitt sanna jag varken det här eller det där utan något så varierat och vagabonderande att det bara är när vi ger fria tyglar åt dess önskningar och låter det röra sig alldeles obehindrat som vi faktiskt är oss själva?" (Ur Att strosa omkring på gatorna)

Så lärde jag mig älska ryska manskörers sång

Nyheter från Sovjetunionen hette en tidning min pappa prenumererade på. Ett otroligt trist propagandablad. Som tonåring tyckte jag det var pinsamt att den låg i tidningskorgen.
Min pappa, hängiven socialdemokrat, var ändå också en så hängiven vän av Sovjetunionen. Från honom har jag min förkärlek för magnifika ryska manskörer. Minns hur han fick in ryska sånger på vår radio i min barndom. En vän som ville glädja mig tog med mig på en konsert häromåret med ryska manskörer, det var fint! Ja, jag vet, det är inte vad man väntar sig. Men det är något så mäktigt och vackert över det och så tänker jag på pappa.
Han lärde sig ryska också förresten.
Det var inte ofta vi gick på bio, bara han och jag. Men vi såg en rysk filmatisering av Stilla flyter Don och han läste så klart alla de ryska klassikerna och talade med kärlek om dem. Mest Dostojevskij.
När mamma och pappa äntligen skulle åka utomlands tillsamman blev det Leningrad och Moskva - fast mamma längtade så till Paris.
Denna längtan, denna kärlek till ett annat land, dess språk och kultur, ibland svår att förklara. Som det kan vara med passion.

Att läsa Zac O´Yeah är som att åka riksha i Bangalore

Det var Zac O´Yeah som satte mig i en motordriven riksha första gången på vansinnesfärder genom Bangalore. Det var jättekul! Jag hade inte vett att vara rädd. Det var under en författarresa till Indien, ordnad av Zac.
Jag minns det när jag läser Zacs nya bok, en underbar deckare om Hari Majestic och här har Zac hittat en hjälte som passar honom utmärkt. Jag har saknat en sådan sammanbindande hjälte i hans tidigare böcker, de har varit för mycket kaos.
Här är det kontrollerat kaos och en underbar hjälte helt i min smak. Hari Majestic är en föräldralös mångsysslare, talangfull fixare, och snillrik småbedragare och drömmare med stora planer i mångmiljonstaden Bangalores skummare kvarter. Själv bodde jag där på ett av mitt livs bästa hotell. Tur det. På resan Zac ordnade varvade han ganska besynnerliga hotell med suveräna sådana för att vi skulle få pröva på Indien.

Boken kom ut på engelska först i Indien. Zacs karriär är lika vindlande som trafiken i Bangalore. Han är den bäste Indienguide jag vet, inte ens en indier tror annat än att han är infödd när han talar sin indiska engelska i telefon och han har genuina kunskaper om detta mångsidiga land som han förmedlat i flera läsvärda böcker..
Jag hade riktigt roligt när jag  läste denna bok och är övertygad om ett det blir en bästsäljare i hela världen och att det bara är den första i en lång rad böcker om den härligt amoraliske men också på sitt sätt moraliske hjälten Mr Majestic.

Odla vin, ett kärleksfullt hantverk

Visst är det fascinerande med drycken vin? Den dracks inte i mitt barndomshem. Surt! sa mamma och grinade illa när hon tog en klunk.
Så ut i världen klev jag utan att veta mycket.
Nu har jag lärt mig mer, men sällan på ett så intressant sätt som under min resa till Sauve. Vi besökte olika slags vingårdar, någon stor med blanka rostfria tankar, där plockades druvorna med maskiner och det var ganska storskaligt. Så icke hos vinbonden Patrick Repellin på Coste Longuière i Lézan som höll en föreläsning för oss om hur han ömt beskär sina plantor, planterar gräs mellan plantorna för att tvinga ner vinrankans rötter djupt i jorden där mera vatten finns. Han väljer noga när och hur druvorna ska plockas – och plockar för hand. Mais oui!!
Sedan vidtar en process som är  ett kärleksfullt hantverk för att få fram ett vin med rätt kulör, smak och doft och utan kemiska tillsatser.
Jag köpte ett fantastiskt dessertvin, La Bleue, tappat på vackra blå flaskor och hemförde dem i resväskan, inlindade i mina kläder.
Det ska jag njuta av i sommar, kylt, till jordgubbar.

Förresten sa vinbonden Robin Williamson på Domaine de Saumarez till oss att kyla rödvinet i sommar, inte dricka det varmt!
Välj vita viner till ostarna, sa också denne före detta börsmäklare som bröt upp från marknaden i London för att förverkliga drömmen om en fransk vingård med sin hustru som också hon var ekonom tidigare. Nu sköter de mycket hantverksmässigt sin lilla vingård nära Montpellier, har fått två barn. Och kanske är också vinodlingen för dem ett älskat barn att ömt vårda.
När druvorna ska plockas är det fest.
""Kom! uppmanade han oss.
(Bilden av Robin har jag lånat av Örjan)