Att sätta punkt. Det är svårt och brutalt.Kanske är det därför det inte finns någon punkt efter den sista meningen i den senaste boken om Amanda, som ändå heter Slutpunkten?
Men det finns ingen slutpunkt i boken.
Med tiden har det blivit allt tydligare för mig hur allting finns inom mig, hur jag inte avslutar ...
Det kanske är likadant för alla?
Jag tänkte på det när jag var i Sundsvall, min stad, några dagar. Där utspelar sig våra fem kriminalromaner om Amanda Rönn. Det var över tio år sedan den senaste kom ut. Men för mig finns Amanda. För Annica också (vi är ju två tredjedelar av Emma Vall och vi var i Sundsvall) hela tiden väntade vi oss att hon på något sätt skulle dyka upp eftersom hon är så levande i våra tankar. Helt klart är hon en ensamstående mamma till en tioåring idag, men vad gör hon?
Hon finns. Jag ser upp mot berget och huset där mamma levde och där någon annan bor nu. Men hon finns.
Allt lever på något sätt vidare inom mig.
Kanske har jag extrasvårt att avsluta saker?
Jag umgås med de män jag levt ihop med. Jag älskar att ha vänner sedan länge och även om vi inte träffas så finns vår vänskap inom mig. Märkligt levande.
Jag avslutar inte mina bokprojekt utan i min hjärna är det bara ett uppehåll. För de lever ju, Johanna och Gabrielle, människorna i Bärböckerna, Svala, och verkligen Amanda.
Deras liv fortsätter fast jag just nu inte är inblandad i det. På samma sätt som mina döda finns där. faster Elsa på Vinkelgatan, mamma på Tivolivägen, pappa i Dagbladethuset.
Är det så för alla människor.
Sätter du streck och ser saker som avslutade eller pågår de fortfarande i din kropp och hjärna som något levande?
10 kommentarer:
Jag har nog inte avslutat vår torpflytt(flykt) för tre år sedan. Allt gick så fort. En flytt till och nu sitter jag ensam i en lägenhet. Mitt liv i drömtorpen spökar i hjärnan i form av drömmar. Jag är där åter och åter igen igång med att starta upp. Tänker aldrig på platsen på dagtid! Men passerar ju där en par ggr i veckan. Det jag behöver avsluta ligger nerpackat i kartonger, kanske jag orkar till våren...
Varför skulle man sätta punkt?
Jag har gjort samma reflektion, jag går vidare, men sätter aldrig punkt, det finns ju kvar där, det man har lämnat bakom sig. Känns det rätt så kan man vända om och gå tillbaka ett tag. Ibland lever jag mitt liv i cirklar...för det mesta gör jag så när jag tänker efter. (Men då måste man tänka efter som Martin Ljung sade:)) Personligen tror jag att ingenting tar slut, allt är bara föränderligt och utvecklande. Oj, så intressant det här är egentligen..
Just så är det Eva!
Det är därför som det känns allt mer med åren som om jag har en egen tidsmaskin där jag kan färdas - och gör det, ideligen – tillbaka, till personer som inte lever längre, personer som kanske inte finns där för mig längre, personer som finns så långt borta, ses sällan, och så alla dessa personer som aldrig funnits mer än i min och vår fantasi, i böckerna, men även en del sådana i andras böcker, filmer, och ... De är många – och jag kan definitivt inte sätta punkt så där för alltid. Kanske därför jag hellre dagdrömmer, tänker ... än sitter med en smartphone om jag får tid över.
Kram
M:et som inte var med er i Sundsvall denna gång!
Jag har också svårt att sätta punkt, och varför ska man egentligen...allt lever ju vidare på sitt sätt och det som varit finns ju kvar även om man ser framåt...
askott597 - vad jag önskar att livet ger dig en chans att fortsätta med skapande. jag förstår hur jobbigt det måste vara när livets förutsättningar ändras så brutalt - men jag tror på din kraft och på att du har nya drömmar att förverkliga.
Pettas det är underbart att tänka på och det blir så mycket lättare att tänka livet i cirklar än uppdelat i avdelningar där man satt n obeveklig punkt :) Hoppas du har en trevlig helg!
M, jag älskar att vi lever i dagdrömmar, förflyttar oss i tiden och aldrig sätter punkt. Det finns alltid en fortsättning
Marina, det som varit finns kvar och jag önskar mig själv att kunna se på det utan bitterhet eller ältande!
Allt jag upplevt finns inom mig. Människor, platser…Även vissa personer i böcker som berört mig starkt, kan stiga fram i mitt minne och även om jag vet att vissa saker och händelser är avslutade så lever de kvar. Allt detta gör mitt liv så rikt och levande, även sorgen eller saknaden ger en dimension som jag inte vill vara utan.
Margareta, det är verkligen så att sorgen och saknaden finns där också. Men i den finns ju också så mycket kärlek, så många fina minnen som är en del av livet.
Skicka en kommentar