 |
| Intensiv manusdiskussion i Las Palmas |
Man kommer med en roman i väskan. Man har fastnat i texten, det var vi flera som gjort. Så fantastiskt det då är att blicken ser hur fyra magra rader i ett kapitel kan omvandlas till en hel historia, hur materialet finns där om man har ögon att se med och vågar öppna en kanal till känslor och minnen i sitt inre. Då flödar det och texten vaknar till liv i den romanverkstad där vi är deltagare.
Ibland hör jag också att det är så svårt att få nya vänner när man blir äldre. Så behöver det inte vara. I den här öppna och skapande processen har det varit möjligt och känts riktigt att också öppna sig för varandra. Terapi nästan säger någon. Kanske det.
Är inte
vänskap just detta, att våga vara ärliga, att dela av sig av sin inre människa. Att våga mötas.
8 kommentarer:
Visst är det så! att våga vara sig själv och att våga möta andra är också att våga möta sig själv.
Det är fantastiskt hur man i sådana här sammanhang kan komma både sig själv och andra så nära…en form av terapi faktiskt. Så upplevde jag min skrivarresa till Israel...
Vänskap är något väldigt vacker och viktigt, något att vara väldigt rädd om.
Att hitta riktiga vänner längre upp i åren är extra roligt just för att de flesta relationer redan är "cementerade" lite grann... Jag har ett gäng tjejer på femtioplus i en av mina körer som blivit riktiga vänner genom kören berättade de häromdagen. De kände inte varandra innan, nu gör de resor mm tillsammans. Vänskap är verkligen viktigt.
Karin/Pettas. Det var väl det som öppnade oss för varandra här, vi var så ärliga i våra texter att ärligheten sedan fortsatte ...
Marina, vänskap är det som blir allt viktigare för mig i livet
Margareta, jag minns när du berättade om din skrivarresa, det är samma känsla jag har nu
Anna, det är härligt att öppenheten för nya relationer finns kvar, vi har så många erfarenheter att dela. Nr man var ung var det allt man skulle göra. Nu är det allt man gjort - och ändå finns planer framåt också!
Skicka en kommentar