Tre skrivande Emmor: Maria, Annica, Eva

Foto: Jane Morén

Vänskap, det är så viktigt i mitt liv. Varma goda vänner som bara finns där. Som man skrattar med, som tröstar, som är stödet i tillvaron. Vänner som man alltid kan ringa, som lyssnar, som tröstar, som skrattar med mig och gråter med mig.
På bilden några av de bästa. Mina Emmor. Maria Herngren och Annica Wennström. Under många år arbetade vi som journalister på samma tidning. Lyckliga år på en redaktion där vi skapade en debattglad folkbildande tidskrift under lång tid. Där vi började planera våra böcker.
Det var på Bok och Biblioteksmässan -93 som vi sa en kväll: Men varför arbetar vi här med att göra intervjuer med andra författare, det är ju det vi vill göra, skriva böcker.
Emma Vall var vår pseudonym. Eva, Maria, Annica och ett extra M för Musketöserna. Vall som i Sundsvall.
Vi började med debattboken Krossa glastaket, skrev sedan barnboken Flickan i medaljongen, fem vuxendeckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Fyra ungdomsdeckare om flickan Svala i Stockholm, tre barndeckare om Sixten och Sunna. Så många utgivna böcker. Några av de roligaste åren i mitt liv.
Samtidigt började vi skriva egna böcker, vi skrev Annica och jag och Maria och jag.  Världens mest lyckliga och kreativa samarbete med två alldeles underbara, snälla, generösa och solidariska vänner.
Om vi är vänner än? Så klart. Så nära. För alltid.

Livet en vanlig torsdag, mycket om vikten av vänskap

Vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans

Jag tycker om att vakna till frukostljud. E2 är på jobb i huvudkommunen och bor hos mig. Älskar att äta frukost ihop, ventilera dagens och gårdagens händelser med min synnerligen kloka dotter. Samtalen med henne tvingar mig att tänka till en gång till över händelser och livsfrågor. Härlig start på morgonen.

En rolig förfrågan om ett bokprojekt kom i min mejl.

I kväll ska jag äta musslor med bästa Annica och prata skrivande och liv. Det är så viktigt med vänner. Igår satt Ulla, min vän sedan länge länge och jag på Urban Deli i timmar och pratet mellan oss tar aldrig slut. Vi bara fortsätter på en rad trådar, vi skrattar, vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans, jag har nog visat bilden förut, av oss i Paris, länge sen. Men här får ni se den igen. Älskar den bilden.  Vänner, det viktigaste.

Annars är jag lite långsam och inte så fokuserad på snabba resultat. Vet inte vad det beror på. Jag jagar inte efter att böckerna jag skriver på snabbt ska bli utgivna, jagar mer efter en känsla av tillfredsställelse med hur skrivandet framskrider med målet att jag, den första läsaren ska bli nöjd.

Utanför småregnar det. Jag älskar att snön regnar bort. Jag älskar grå asfalt utan snö.

Att dela med sig av sin inre människa, våga vara ärlig

Intensiv manusdiskussion i Las Palmas

Man kommer med en roman i väskan. Man har fastnat i  texten, det var vi flera som gjort. Så fantastiskt det då är att blicken ser hur fyra magra rader i ett kapitel kan omvandlas till en hel historia, hur materialet finns där om man har ögon att se med och vågar öppna en kanal till känslor och minnen i sitt inre. Då flödar det och texten vaknar till liv i den romanverkstad där vi är deltagare.

Ibland hör jag också att det är så svårt att få nya vänner när man blir äldre. Så behöver det inte vara. I den här öppna och skapande processen har det varit möjligt och känts riktigt att också öppna sig för varandra. Terapi nästan säger någon. Kanske det.

Är inte

vänskap just detta, att våga vara ärliga, att dela av sig av sin inre människa. Att våga mötas.

Vänskap är allt viktigare - vårda den

Det är så viktigt med vänner. Allt viktigare. På annandagen hade vi en fantastisk middag hemma hos mig och Ellen. Hela familjen förstås och även min ungerska vän Hanna.
En gång i tiden, när vi träffades, var vi så unga, så förhoppningsfulla. Hon bodde hos mig ett år, när jag och ex-exmannen bodde i Aspudden. Vi var så nära varandra, hon och jag, som systrar. Sedan flyttade hon tillbaka hem och jag träffade en ny man jag gifte mig med.
Hanna ordnade ett sagobröllop i Ungern. Ett tag var allt som en saga. Men våra liv blev hårdare och tuffare, vi upplevde båda svåra svek som kanske gjorde att vi inte orkade mer än överleva under en tid och på nittiotalet kom vi ifrån varandra. Det har tagit tid att hitta tillbaka.
Men nu har vi gjort det och äntligen var hon och den ene av hennes söner hos oss. Och trots att vi inte träffats med våra barn (exmännen har för länge sedan försvunnit ur våra dagliga liv) på länge var det som att möta gamla kära släktingar. Det var så starkt för mig, så känslomässigt.Jag är så glad att min syster och hennes barn finns i mitt liv igen.
Tänk på det, vill jag bara säga. Låt inte viktig vänskap bara försvinna ur era liv. Återknyt. Tänk inte på skuld och gamla oförrätter. Vänskapen och de trådar bakåt man har tillsammans som knyter ihop ens liv är viktigare än de eventuella missförstånd, till och med svek man utsatt varandra för.
Vänskapen är viktigare än lite futtig stolthet. Så vårda vänskapen.

Länge leva ben unga parat!

Och så var det födelsedag för mina barns far på teater Reflex i Kärrtorp. Firande med musik, värme, uppträdande som sig bör då teaterns ledare fyller.
Det är så svårt att förstå att det gamla paret på bilden är - vi. När vi gifte oss i Ungern fick vi en fantastisk tårta i present. "Titta vad det står!" sa vännen Hanna.
Och då såg vi, det vi först trodde var ungerska var ju svenska: Länge leva ben unga parat - Länge leve det unga paret.
Det var då det.
Men lever gör vi, om än inte fullt så unga.
Nyss var vi unga med livet framför oss. Nu har vi tre barn och barnbarn och absolut inte livet bakom oss men en antagligen kortare sträcka framför oss. Det är vemodigt. Just denna insikt om förgängligheten, om hur snabbt allting går och tar slut, gör att det är så viktigt att värna vänskap.

Inget är som gamla vänner

Gamla vänner, vilken trygghet. Några som känner en sedan lång tid tillbaka. Man kan relatera till minnen av saker som hände för länge sedan, man känner sig totalt trygg. Omhuldad. Så var det ikväll. Två av mina äldsta vänner och jag var ute och åt jättegod mat på Grands Matbar, vi pratade och skrattade, vi skämtade och pratade allvar och det är som om ingen tid gått när Ulf skrattar sitt glada skratt och Christer får ett av sina entusiastiska infall. En gång gick vi i samma gymnasieklass i Sundsvall. En gång för länge sedan. Jag ser dem som jag såg dem då, de ser mig på samma sätt och det är tryggt, roligt och alldeles underbart.

Vänner, det är verkligen viktigt i mitt liv

Nu är jag så trött, så mätt, så glad. Vi har haft en Emma-kväll, jag Annica och Maria. Vi firade Annicas födelsedag, vi hade vårt eget lilla mässmingel utan att åka till Bokmässan (där vi annars varit mest varje år sedan början av nittiotalet) och vi pratade. Vi började på Shanti, vanligtvis söders bästa indier (men inte idag).
Vi har mycket att prata om. Vi har just startat ett nytt skrivprojekt som är spännande och som känns viktigt. Förr, när vi började skriva, fanns vi på samma arbetsplats. Vi hade mycket tid till prat, mycket tid att uppdatera oss på varandras liv. Nu blir det mera sällan men grunden till vår vänskap finns där.
Ikväll hade jag ett sådant behov av att prata om att förlåta,vad det innebär, om det är nödvändigt i vissa situationer. Många viktiga frågor som jag ältat och nu kunde prata om. De vet precis vad det är som rör sig i min skalle och de hjälper mig att vrida och vända på olika moraliska och filosofiska frågor jag brottas med.
Nu känner jag mig lugn och glad.
Vänner... det är verkligen viktigt i livet.

Har ni många vänner av det motsatta könet?

Balkongträff igår. Det är jag och två gamla vänner som regelbundet träffas på varandras balkonger och pratar om livet. Igår hade M gjort kubanska rullader och en fantastisk kubansk brulépudding som vi åt medan vi pratade om det år som gått. Två kvinnor, en man. När jag gick hem igen så funderade jag som så ofta över hur svårt det är att hitta bra manliga vänner och vad det beror på? Jag är så glad att B vill vara min vän. Han är en rak och ärlig person och det är så uppfriskande med hans sätt att inte alls bara hålla med utan ifrågasätta. Jag känner mig trygg med honom
Hela min värld - känner jag ibland - består av kvinnor, och när jag ser mig omkring är det mina kvinnliga vänner som har bokträffar, syjuntor, tjejträffar. Ett nät av kvinnliga vänner. Jag kanske bara inte ser att männen har liknande sätt att umgås med sina vänner?
I alla fall, det jag funderar över är varför det är så svårt att hitta också män som är ens vänner, kanske är det bara svårt för mig? Hur är det, har ni många vänner av motsatta könet? Alltså vänner helt enkelt, killkompisar?

Solen skiner över mitt sinne när vi har Emma-möte

Idag skiner solen in över arbetsbordet, de gamla granbarren och smulor som inte syns i mörker. Men vad gör det? Jag är glad. Idag ska vi Emmor träffas och prata om en fantasi som spirar och gror i våra tre hjärnor. Vi har ett så bra förhållande arbetsmässigt, Emmorna. Vi har våra egna roliga skrivliv där vi hittar på och utvecklar tankar vi har själva, sen har vi ett samboliv där vi gör något gemensamt, där vi träffas, spånar, skriver, planerar. Det är en underbar kombination. Och jag kan ärligt säga att Emmorna är de bästa av vänner som alltid finns där när jag är ledsen och gläds med mig när jag är glad, och jag försöker vara på samma sätt i mina relationer med dem.
Så som parförhållanden borde vara men aldrig är, tänker jag! Man har sina egna liv med stimulerande aktiviteter, men man har också ett liv tillsammans på heltid eller deltid. Ett liv som inte förgiftas av svartsjuka, avundsjuka, missunsamt sneglande på varandras eventuella framgångar och egna liv. Så ville jag att det vore. Då skulle jag nog våga igen.

Om att möta nya vänner och våga skippa småpratet till förmån för det livsviktiga

Visst är det lätt att fastna i samma umgängesmönster? Man har sina goda trogna vänner men kanske stannar man i sin vänkrets, kanske hittar man inte nya vänner. Kanske blir man räddare för att utmana sig själv i kontakt med nya människor, man är trygg i sina välkända cirklar?

I fredags hade Lotta, en mycket gammal vän till mig bestämt sig för att fira sin födelsedag med att bjuda in åtta av sina äldsta vänner. Kriteriet var att man skulle ha känt Lotta i minst 20 år - och dessutom valde Lotta gästerna så att de flesta av oss inte kände varandra sedan tidigare trots att vi alla kände Lotta, vi var från olika delar av hennes liv. Så där satt vi vid ett kvadratiskt bord och undrade hur det skulle bli. Det blev fantastiskt. Vi skippade så snabbt artighetspratande och kom in på livets väsentliga frågor om kärlek, liv, död, vänskap. Plötsligt var klockan över midnatt och ingen ville bryta upp.
Det är något alldeles speciellt när sådana ogarderade samtal uppstår, jag kände det som om alla så öppet gav skärvor av sina liv på ett ärligt sätt utan att släta över eller försköna. Vi var helt enkelt nio kvinnor som alla upplevt mycket av både sorg och kärlek i livet som nådde varandra. Det var en fin kväll och jag önskar att vi oftare skulle våga släppa garden och umgås på ett mer okonventionellt sätt.
/Jag lånade bilden från Leijas blogg)

Jag är så innerligt glad att jag slipper segla

Vänskap är verkligen ingen garant för att man är lika. Som min vän Maria och jag till exempel, nära vänner. Väldigt olika. Ta det här med segling. Jag seglade och vi hade segelbåt under nästan alla mina år som gift. Min exman är en passionerad skicklig seglare men jag blev aldrig biten och tycker det är skönt att inte längre av (måhända missriktad) solidaritet behöva mönstra på. Vännen Maria har knappt aldrig seglat, men efter sin skilsmässa träffade hon sailorn Gunnar, och se, i motsats till mig så älskar hon båtlivet.
Just nu ska hon tillsammans med sin G. mönstra på en båt i England som goda vänner till G äger. De ska vara med och segla båten över Biscaya. Hemskt, tycker jag. Härligt, tycker hon.
Jag tycker det passar mig jättebra att bara följa med på seglingen via deras loggbok.
Vill ni också göra det?
Så här, jag har lånat bilden på en Bavaria 37 från deras blogg och hoppas det är okej!

http://www.eggskar.com/Blogg.htm

Det är min dag idag

Det är min dag idag. Så idag ska jag låta en gryta med kött och vin puttra på spisen, jag ska träffa kära vänner här hemma, vi ska dricka vin och jag ska inte en sekund tänka på att jag blir äldre. Ska bara tänka att det är min dag och njuta av det.
Det första jag såg när jag öppnade datorn i morse var en grattishälsning med en sommarbild från Korsika som Maria tog av oss en gång, vi står ovanför Calvi i solen. Jag tycker så mycket om den här bilden. För mig är den styrka, glädje, gemenskap, vänskap. Många positiva tankar som Maria skickar till mig med den bilden.

Mat, dryck och kärlek som tröst

Mat är tröst. Så när tekniken var emot mig var trösten ändå nära. Jag rymde till en kär vän och fick papayasallad på thailändskt vis. Gott. Och inget kan trösta som Bellini - champagne och persikojuice i skön förening. Tvättmaskinsproblemen syntes avlägsna. Tills jag kom hem, det skramlade fortfarande när jag vänligt närmade mig maskinen och rullade trumman. Idag blir det samtal till reparatören och så kul kan man ha för sina pengar.
Men hallå: Tekniken - det är ändå en världslig sak. Det är däremot inte vänskap, kärlek och tröst som fanns inom räckhåll. Det skålar jag för. I Bellini

Vänskapen var skörare än jag förstod

Jag tänker på vänskap. Vänskap är så viktigt för mig. Jag hade en gång en vän, vi var viktiga för varandra, grät med varandra när livet körde ihop sig för oss båda, men skrattade lika mycket. Men vid en jobbig tid i våra liv tyckte ingen av oss att den andra lyssnade, vi kände oss ohörda och osedda av varandra och började tjafsa om en struntsak. Men struntsaken som var så liten växte till ett berg mellan oss. Ingen av oss tog sig förbi berget för att sträcka ut handen, skratta och säga: "Vad håller vi på med, vi är ju bästisar och bundis."
I stället har åren gått. När vi äntligen talade verkade det först vara för sent?"
"Du svek. Jag har gått vidare i mitt liv och jag behöver inte dig."
Jag blir ledsen, för att jag sårade mer än jag förstod, för att vänskapen var så skör, nu ligger den krossad och går kanske inte inte att reparera. Jag sörjer över det, men måste inse att det är livet. Man har människor man tycker om men tappar bort under vägen, vänskapen ligger där som krossade skimrande bitar på min väg, de går inte att laga, de påminner mig om min otillräcklighet.