Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt

Kanske uppskattar jag mina väninnor idag så mycket just för att jag i en kort period av mitt liv nästan inte hade några?
Det var under mina jobbiga gymnasieår som jag skrivit om i ungdomsromanen Frusna ögonblick. Min gamla klass splittrades, gemenskapen i bostadsområdet som varit så stark upplöstes när jag flyttade. Jag bodde bara på andra sidan stan, men det var långt borta.
På gymnasiet var det en sådan kamp att hitta en plats och en identitet när man kom dit som ett oskrivet blad för de andra.
Vem är jag? undrade jag hela tiden när jag gick omkring med min favoritbok Existentialismen är en humanism av Sartre där jag uppfattade att man kunde skapa sin egen verklighet. Jag ville att min verklighet skulle vara mer spännande, mer fylld av djupa samtal och fantastiska upplevelser. Jag ville bli accepterad som ... ja vad?

I stället blev det en fruktansvärd identitetskonflikt. För vem var jag? Utsidan som alla såg eller insidan som få visste något om. Jobbiga år.

Men det där med väninnor, jag hade inga. Jag vet inte varför men det var killarna som blev mina vänner. Som jag kunde lita på. Som jag kände mig trygg med. Jag tyckte jag var med i deras gemenskap, men det är klart att det ändå var villkorat.
Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt.

Jag har funderat mycket på de åren, så många klass- och könskonflikter det var. Så oförberedd jag var. Det var riktigt jobbigt och att skriva Frusna ögonblick var ett sätt att bearbeta hur jag kände även om den historien inte berättar mitt liv utan är påhittad, uppdiktad. Men så sann i känslorna.