Elise, vår variant av wonderwoman

Elise är min variant av wonderwoman.
Romanerna Förfärande Ängel och Förföljd Ängel skrev jag och Johan Eneroth för länge sedan.
Stockholm Noir och en vass kvinnlig hämnerska.

Vi gjorde det i protest mot att kvinnor alltid var offer, kanske mödrar och systrar, men aldrig den drivande hjälten i så många böcker. Snabba cash till exempel, som vi båda läste (och verkligen gillade),  en loj mysig nyårsafton och sedan bestämde oss för att nu skriver vi två tillsammans en bok där en kvinna är en hämnerska som driver sin attack mot män som slipper undan i vårt samhälle men som bör straffas.
Jag älskar den boken, men den blev aldrig någon försäljningssuccé. "Det finns ju Lisbeth Salander", fick vi höra. Budskapet var klart: det får bara finnas en kvinnlig superhjältinna i taget. Sedan 2010 har mycket hänt dock.
Det roliga är att Elise fått nytt liv nu. Man kan lyssna på Förfärande Ängel och fortsättningen  Förföljd ängel som ljudböcker och jag lovar att det är spännande lyssning.

Camilla Läckberg, jag och postmanusdepressionen

Jag vänjer mig aldrig. Så är det. Jo, det är sant att jag gett ut cirka 37 böcker. Jag borde ju veta hur det känns när jag just lämnat ett manus, att jag drabbas av en postmanusdepression.
Men inser jag det?
Nej ingalunda.
I stället vankar jag omkring och undrar varför jag är så låg, så stressad. varför jag inte orkar arbeta. Varför jag känner mig så ledsen och splittrad.
Eftersom jag inte skriver det jag ska terroriserar jag i stället min familj med en massa funderingar i hysteriska mejl kring avloppet på vår ö. Jag är nog utmattande jobbig. För mig själv också.

Jag har massor jag borde göra som jag försummat medan jag skrivit, men jag prokrastinerar
Jag skyller på att mitt arbets/köksbord är fyllt med glas. Vilken usel ursäkt. (Glasen står där för att jag köpt ett nytt mindre skåp för glas mm. Jag läste att Camilla Läckberg brukar köpa en designhandväska när hon lämnat ett manus, jag nöjde mig med ett litet begagnat skåp, men det är nog samma fenomen).

Våra kära bärböcker i somrig nyutgåva

Har ni sett! Så roligt. Annica Wennströms och mina bärböcker blir sommarläsning i år. Lind o Co har gett ut våra böcker som ljudböcker och de har gått väldigt bra. Så nu kommer de i fina pocketutgåvor. Juni, juli, augusti, september.
Emma Graves har gjort de fina nya omslagen.
Ett tag kändes det som om mina/våra böcker kom ut, lästes, sedan sålde de slut och försvann. De förlag som gett ut dem var inte så intresserade av nytryck eller pocketar tyvärr. Jag har inte ens själv alla de böcker jag skrivit som getts ut.
Så händer detta med ljudböcker. Plötsligt får tidigare böcker nytt liv. Vilken glädje.
Och inte bara nytt som ljud, utan nytt även som pocketböcker.
Jag är väldigt glad över det!

Om min längtan och mitt skrivande

Ibland behöver man pigga upp sig med en glad varm bild. I synnerhet när E2 just åkt tillbaka till Monrovia efter en tid i Sverige. Jag är så stolt över det arbete hon gör, över hennes fantastiska engagemang. Men det hindrar ju inte att jag alltid längtar efter henne.

Snart blir det varmt och vår och sen sommar och då kommer hon hem igen. Och kanske åker jag till Liberia igen, i höst. Vi hade det så fint där. Och jag älskade att sitta i hennes lägenhet och arbeta.

Det var där jag la sista handen vid Annicas och mitt manus Det hemliga rummet (arbetsnamn) som nästa år utkommer på Lind o Co.
Jag är jätteglad för det.
Lind o Co ger ut Emma Valls och mina och Annicas böcker som ljudböcker och allt fungerar så otroligt bra. Nu kommer en relationsroman! Mer om den så småningom.
Idag väntar jag på att den nyutgåva av första boken i Bärserien, Smultron och svek, som Lind o Co också ger ut, ska dimpa ner i min brevlåda!

Läsarbrev är det bästa en författare vet

Nu finns min nya roman också som ljudbok, så fint uppläst av Katarina Lundgren-Hugg

"Rolig, tankeväckande och lite sorglig", skriver en läsare som hört av sig om Se upp med vad du önskar.
Det bästa jag vet är läsarbrev. Människor som läst min roman och skriver till mig om sin läsupplevelse!
 
Ofta läser jag en bok och tänker att jag borde verkligen berätta för författaren hur  mycket jag tyckt om boken. Men det bli alltför sällan av. Ändå vet jag ju själv hur mycket de breven betyder!
Det är så ensamt att vara författare, man sitter i månader, år, umgås med sina romangestalter, arbetar med sin bok. Lever i och med den.
Så släpper man ut sin baby i verkligheten. Och vill ha reaktioner. Idag är det få tidningar som skriver recensioner. Dessutom har vi ju fenomenet att alla tidningar  i Sverige ängsligt skriver om samma böcker och det finns ett fåtal författare som alltid recenseras, men många aldrig får en rad.
Jag tänker ibland att det är begränsat i Sverige när jag läst den tionde intervjun med samma författare och sett samma författare säga samma sak i morgonsoffan, i teves litteraturprogram.

Jag känner så många författare som skriver så bra, men aldrig kommer med i den svängen!

Tack och lov då för underbara läsare som hör av sig.
Igår fick jag ett brev från Ulla om Se upp med vad du önskar som gjorde mig så glad:

"Uppiggad och glad känner jag mig sannerligen efter läsningen. Du skriver lika roligt och träffsäkert som vanligt om de fyras gäng. Skrattat rakt ut har jag gjort flera gånger och även hållit tummarna rent bokstavligt för att allt ska ordna sig för dem med alla deras tokiga projekt. Vissa män får säkert ett och annat att tänka på också. Boken är både rolig, tankeväckande och litet sorglig. Just som en bra bok ska vara. Mest gillar jag ändå alla små underfundiga iakttagelser som ger så mycket att tänka på."

Underhåller och inspirerar, skriver M-magasin

Nu har den utkommit, Se upp med vad du önskar. Finns på bibliotek och i bokhandlar hoppas jag! Och jag hoppas förstås på många läsarreaktioner. Den allra första kom från M-magasin.
"En lättsmält läscocktail som utmanar föreställningar om hur kvinnor 60+ bör leva. Eva Swedenmark underhåller och inspirerar", skriver Jenny Lindh.
Så glad jag blir!

Boken är här, nu ska vi fira

Nu är Se upp med vad du önskar på väg ut till bibliotek och bokhandlar.
Och på torsdag är det releasfest, glatt mingel och boksläppsfirande här hos mig. Det blir trångt och glatt!
Om ni undrar vad jag gör nu: Städar!
Egentligen ska man ju mest städa efter festen, men jag insåg att jag måste få ordning på mina böcker och på de högar av papper som på outgrundligt sätt växt upp här och där!

Det blir klart och fint till releasen.
Bästa av allt: E2 kommer hem till min fest.
Och Lille M laddar för lotteri och bartenderjobb!
På Ordberoende förlag kan ni läsa mer om boken

Pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar, ny bok

På jobbet. Fransk musik i lurarna. E sitter vid ett skrivbord, J vid ett annat. Vi är tysta och flitiga alla tre och skriver.
Ångest i mina tankar. Nu har jag lämnat texten. Till den suveräna textgranskaren Marie. Andra vändan. I helgen fick jag oro i kroppen. Det var något jag missat. Pratade med E2. Pratade med E1. Båda har läst och gett mig kloka synpunkter. Det var något en av dem sa som gnagde i mitt sinne så jag steg upp tidigt i morse och skrev om ett kapitel och skickade till Marie. Men nu måste jag sätta stopp.
Basta! Jag har skrivit klart, det är färdigt.
Ett tecken på det är  att jag börjat tänka på bok nummer tre.
Först var jag tom i huvudet, hur ska jag kunna skriva en rad till om mina kvinnor?
Sedan skickade jag manus och det började bubbla i mitt huvud.
Det kunde ju starta i xx xx ... man kan tänka sig att Garbo, att ... Vilka ska följa med? Flyga när man över 85?
Ja, ni förstår, bubbel i mitt huvud. Små pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar. Redan nu? Den tredje boken innan den andra ens kommit ut. Och om ni inte gillar den andra?
Ja det kan inte hjälpas, min fantasimotor har börjat gå, på lågvarv än. Men ändå!

Nu kommer fortsättningen på Om ni inte ...

Jag fick influensan före jul, trots spruta. Så jag har varit ganska däckad under julen. Men mellan hostattackerna och firandet har jag lagt handen vid det sista korret till uppföljaren till Om ni inte börjar leva gör jag slut. Min första mappielit!
Den heter Se upp med vad du önskar och ni får återigen möta De fyras gäng. Fyra kvinnor som tröttnat på att bli förminskade och inte minst på att förminska sig själva när de fyllt 60+.
Jag läste en härlig krönika av #karinthunberg i Svenska dagbladet i helgen där  hon tog upp samma tema.
Varför ger kvinnor så ofta upp i förtid, varför fortsätter vi inte leva och ta chansen att leva mer galet än tidigare?
Vad har vi att förlora?
Ingenting! säger mina kvinnor, och lever intensivt, allt finns om man vill, kärlek, passion, en ny karriär.
Att våga är att vinna är deras valspråk. Mitt med.

Min bok uppviglar och inspirerar, spontant härligt läsarbrev

Det kom ett läsarbrev:

"Tack för en bok som verkligen uppviglar och inspirerar! Nu har jag äntligen lyckats befinna mig på samma plats som Om ni inte börjar leva gör jag slut och den är verkligen dunderbra. Inte nog med att stilen och berättandet är tajt och överraskande och känslorna så fint frilagda; den säger också nånting väsentligt om hur meningsskapande får en att växa."

Vad glad jag blir för det spontana brevet till mig

Våra bärböcker - nu som som ljudböcker

Annicas och mina bärböcker (romaner, inte recept!) har blivit en sådan succé som ljudböcker i sommar och toppat listor hos flera ljudboksföretag som Storytel och Book Beat.
Vår kära gamla Bärserie har hittat många nya läsare/lyssnare. De har dessutom börjat sälja igen, ja det finns några pappersböcker kvar hos Förlag 404! Kan beställas hos adlibris också.

Smultron och svek började vi skriva i Paris, Annica Wennström och jag. Vi skulle egentligen skriva en kriminalroman, men Paris på våren ... så mycket kärlek i luften och så mycket rosévin. Vi ville skriva något helt annat. En härlig släktkrönika som skulle utspela sig i Norra Sverige och innehålla mycket passion, kärlek och vemod.

Söta smultron bitter brygd, var originaltiteln. Men den var för lång, så när böckerna började komma ut på Semic förlag kortade vi den. Och fortsatte och fortsatte att skriva våra bärböcker. Smultron kom ut, sedan Vinbär och så Hallon och sist Lingon. De två första böckerna kom ut i pocket på Månpocket. Ja ... och sen fortsatte de att lånas ut på bibliotek, säljas lite då och då. Och så kom de ut på Lind förlag, men nu som ljudböcker.


Nu finns de som ljudböcker  på Book Beat och Storytel bland annat. Vi har genom åren fått så många frågor om det inte ska komma en fortsättning. Kan berätta att vi började på en Hjortronbok en gång. Men livet och en massa andra romanprojekt kom emellan. Vem vet - inget är så stimulerande som läsarstöd. Kanske vi kommer igång igen. Lovar ingenting!!
Men det är väldigt roligt.
I morgon ska jag berätta om några andra böcker vi skrivit som snart kommer som ljudböcker!

Bokflodens nya riviga hjältinnor de är mina väninnor

Titta vad kul! Året runt skriver om min nya roman. Den med tuffa kvinnor som tröttnat på att suddas ut och i stället tar för sig av livet. Riviga kvinnor som inte vill ställas in i någon gammal garderob och glömmas bort för att lyftas ut och dammas av någon gång då och då.

Jag tycker vi är hjältinnor, riviga kvinnor!

Det bästa av vårens kommande utgivning - ja!

http://www.adlibris.com/se/kampanj/forhandsbestall

Så här skriver Adlibris under rubriken Förhandsbeställ vårens utgivning:

Vi har plockat fram ett urval av det bästa av vårens kommande bokutgivning. Här finns spännande deckare, storslagna romaner, viktiga reportageböcker och garanterade snackisar. Förhandsbeställ redan idag!

Och vet ni vilken bok som finns med bland de utvalda "bästa av vårens kommande bokutgivning"?
Just det: Min Om ni inte börjar leva gör jag slut 

Jag är så glad! 

Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt

Kanske uppskattar jag mina väninnor idag så mycket just för att jag i en kort period av mitt liv nästan inte hade några?
Det var under mina jobbiga gymnasieår som jag skrivit om i ungdomsromanen Frusna ögonblick. Min gamla klass splittrades, gemenskapen i bostadsområdet som varit så stark upplöstes när jag flyttade. Jag bodde bara på andra sidan stan, men det var långt borta.
På gymnasiet var det en sådan kamp att hitta en plats och en identitet när man kom dit som ett oskrivet blad för de andra.
Vem är jag? undrade jag hela tiden när jag gick omkring med min favoritbok Existentialismen är en humanism av Sartre där jag uppfattade att man kunde skapa sin egen verklighet. Jag ville att min verklighet skulle vara mer spännande, mer fylld av djupa samtal och fantastiska upplevelser. Jag ville bli accepterad som ... ja vad?

I stället blev det en fruktansvärd identitetskonflikt. För vem var jag? Utsidan som alla såg eller insidan som få visste något om. Jobbiga år.

Men det där med väninnor, jag hade inga. Jag vet inte varför men det var killarna som blev mina vänner. Som jag kunde lita på. Som jag kände mig trygg med. Jag tyckte jag var med i deras gemenskap, men det är klart att det ändå var villkorat.
Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt.

Jag har funderat mycket på de åren, så många klass- och könskonflikter det var. Så oförberedd jag var. Det var riktigt jobbigt och att skriva Frusna ögonblick var ett sätt att bearbeta hur jag kände även om den historien inte berättar mitt liv utan är påhittad, uppdiktad. Men så sann i känslorna.

Välkomna till min nya väninneroman

”Äntligen tar mogna kvinnor plats i en underhållande och oförutsägbar roman om att skaka liv i gammal vänskap, utmana normer och den kittlande tanken att hämnden ibland är ljuv.”
ANNICA WENNSTRÖM, FÖRFATTARE

Kvinnlig vänskap skriver Åsa Beckman så fint om idag i sin recension i DN  av Ferrantes Min fantastiska väninna.

Ja! ropar jag som precis skriver om det temat i min  nya bok.

"Kvinnlig vänskap är en av historiens vita fläckar." ... "Att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen och ger den dess rättmätiga plats är därför otroligt upplyftande", fortsätter hon.

Och jag blir så glad.

Min roman handlar om fyra väninnor, Garbo, Ingalill, Pamela och Anita. De har känt varandra genom livet. Männen har kommit och gått. Barnen är ute på vift. Samhället ser dem som ganska överspelade. Det börjar de själva tro att de är. Men de har varandra. Och de har sina drömmar. Som de hjälper varandra att förverkliga. Men inte förrän Garbo dramatiskt säger till dem: Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Det är ett så viktigt tema i mitt liv, väninnorna. När man deppar ihop, blir sjuk, tycker livet är överdjävligt, vilka har man: Väninnorna.
När mannen sjappar med älskarinnan, när jobbet tas över av en yngre man, vilka har man: Väninnorna. De ställer alltid upp.
När man är strålande glad, vilka ringer man: Väninnorna!

Välkomna att läsa min väninneroman

Inte kan man så brutalt överge sina huvudkaraktärer? Hur går det sen?

Jag är på rymmen. Tala inte om det för min förläggare. Jag fastnade i en konstig formulering i korrekturet och fick ångest. Ändra eller ej?
Åt lunch med vännen och gjorde en väldigt hemlig överenskommelse.
Drack ett glas vin och började fundera på Ingalill, Pamela, Garbo och Anita.
Jag lämnade dem i slutet av boken som snart ska tryckas.
Men vad hände sen?
Kära De fyras gäng, inte kan jag så brutalt överge er. Nä, det kan jag inte.
Så nu sitter jag på ett kafé på Kungsholmen och försöker tänka på hur det gick sen.
Det kanske ni får läsa en vacker dag?

PS: Inte på kaféet ovan. Det ligger i Kavalla och bilden är med på omslagsfliken till boken. Fotograf Paulina tog det när vi träffades en underbar stipendiemånad i Grekland.

Jag har aldrig trott på fria förhållanden

Jag och dåvarande pojkvännen i Paris 1969

Jag skriver intensivt på en roman med arbetsnamnet Paris Passion Politik som jag hoppas Ordberoende vill ge ut snart
Den bygger väl till en del på egna upplevelser men är en roman om det passionerade hoppfulla livet på sextiotalet.
Huvudpersonen i min roman slits mellan sin vilja att leva i ett kärleksfullt, ja passionerat,  förhållande med sin pojkvän, arbeta och älska tillsammans, vara ett - som hon då så felaktigt uppfattade att Sartre och Simone de Beauvoir var.
Pojkvännen ser mer Sartre-Beauvoirs så kallat fria förhållande och vill gärna leva livet med många tjejer men blir illamående av svartsjuka när hon vill ha samma friheter.

En evig debatt eller?
Jag har aldrig trott på fria förhållanden för min del. Har du?

Det är alltid på någons bekostnad. Det är alltid någon som tar för sig mer. Vill mer. Älskar mer. Ger upp mer av sig själv?
Eller?

Får vi finnas i det ungdomsfixerade samhället, sextiopluskvinnorna?

Bilder från Åhléns nya kampanj

Som sextioplussare: Får man ha lugg, långt hår, korta kjolar, jeans, yngre älskare. Får man ge ut böcker eller betraktas man som allt annat än ung och lovande? Eller ska man ha förkläde och virka med barnbarnen och baka bullar, inte ta plats. 
Eller kan man göra allt.

Ni vet mitt svar. Jag är så trött på den osynliggörande utplåning kvinnor sextioplus utsätts för. Vi finns inte. Om vi finns så är det i en grupp, kulturtanter. Men som fri individ som ger blanka sjutton i hur man ska vara i olika åldrar finns det litet utrymme.

Jag blir så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda.

Jag tittar på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25minus. Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället.

Det här gav mig inspiration att skriva min nya roman: Om ni inte börjar leva gör jag slut på Ordberoende förlag och se vad som händer när en grupp kvinnor möter fördomar om sig  själva och blir utmanade.
Det var ett roligt äventyr.
Min bok är ett tecken i tiden.

Samma med Åhléns nya kampanj! Den utmanar idéer om ålder och mode och därmed om vad som är vackert och okej för oss i olika åldrar
Jag blev riktigt glad när jag fick deras kundtidning i min hand
Lika glad som jag blev ledsen förra veckan när NK skickade ut en tidning där det inte fanns en bild jag kunde identifiera mig med, där alla var unga, smala, långa. Där jag som kvinna över 50 kände mig helt osynliggjord,
Åhléns katalog är så rätt i tiden med ett viktigt och intressant innehåll och undersökningar om hur människor ser på kläder.

Man får göra precis som man vill. Men det är inte accepterat. Normen i vårt samhälle är ung=vacker, gammal=rynkig,  trött. Det är vad  media hela tiden signalerar på olika mer eller mindre subtila sätt.

Jag tycker det känns hårt.
Amelia Adamo har gjort ett fantastiskt arbete med M magasin för att skapa en mer tidsenlig bild av kvinnor i olika åldrar.

Det är vår tid nu.
Jag känner det i luften.
Min bok är ett tecken, det finns andra.
Vi kan inte längre acceptera att vara osynliggjorda.
 Vi, den generation som aldrig ger upp, vi ger inte upp nu heller.

Just det där att det är en komplimang att se ung ut! Man ska bli glad

Var jag mera värd när jag såg ut så här?

Just det där att det är en komplimang att se ung ut!
Man ska bli glad.
Skönhet är förbehållet unga släta människor.

Jag började skriva min nya roman, Om ni inte börjar leva gör jag slut, för att jag kände mig -  ja vad ska man säga - klämd mellan generationer i desperation?

Dels sextioplussare som alltmer kände sig osynliggjorda i vårt samhälle, hopklumpade som äldre. De påverkades av bilden av gamla i vårt samhälle som ute ur spelet, ointressanta, nära döden, inget att bry sig om. Värdelösa för samhället och något som snart ska kastas på samhällets sophög.
Jag såg tidigare starka engagerade aktiva människor på något sätt förlora fotfästet och stoltheten.
Jag såg hur desperat många ville att kontrollanter på bussar och var man nu kollar åldern häpet skulle titta upp och säga: Men är DU så gammal, det skulle jag aldrig tro.


Dels det
Men också alla yngre jagade människor som sliter med jobb och stress, med jobb där man ständigt är uppkopplad, med dagis med personalbrist, med krav på sig att vara just så unga och lyckade och vackra som reklamen säger. ÅH om vi ändå kunde få gå i pension, sa de. Vilken lycka, då skulle vi äntligen kunna göra allt vad vi vill.

Överdriver jag? Kanske, men det här upplever jag i min värld.
Då gjorde jag det jag gör när jag blir engagerad. Jag skrev en bok. Om just detta att min generation, i alla fall väldigt många, nästan känner en ursäktande skam över sin ålder.
Deras erfarenhet räknas inte så de känner sig helt enkelt onödiga. 
Glömmer sina drömmar. 
Allt det skriver jag om!

Passion, Paris, Politik, Palme

Lunch i Paris 1969 med mig, Leif Biureborgh, Olof Palme då utbildningsminister, Maurice Duverger, Roland Dumas, senare utrikesminister I Dumas hem.

Passion, Paris, Politik, Palme

Ett kapitel ur en roman under arbete. En roman som jag letar förlag till och som bygger på självupplevda händelser .

Kapitlet handlar om en lunch med Olof Palme och François Mitterrand i Paris 1969.
Passion, Paris, Politik !
Bilden är från vår lunch hemma hos Roland Dumas, sedermera utrikesminister. Mitterrand hade hunnit gå när bilden togs. Det var Palms och hans första möte.

"Olof Palme imponerade på de annars så svårflörtade franska journalisterna. Han var engagerande, underhållande och politiskt skarp på franska. Lunchen skulle äga rum innan alla offentliga regeringsplikter tog vid och de två utbildningsministrarna skulle sammanträda. Men först var det vår tur.
En blänkande limousin körde fram när han gick ut på gatan, åtföljd av svassande fransmän. Chauffören hoppade ut och höll artigt upp dörren åt den svenske ministern. Olof Palme fick syn på oss, kom fram och hälsade hjärtligt.
”Så då är det dags för vår lunch? Har ni bil?”
Vi hade för dagen lånat Christians rosa skamfilade Renault utan baksäte.
Palme vinkade iväg den blanka svarta regeringslimousinen och kröp glatt pratande in i framsätet på vår Renault. Jag satt på golvet i baksätet. Han hade inte en kommentar om bilen, verkade knappt märka skillnaden på den bil han avstått från och denna. I stället pratade han entusiastiskt och kunnigt om fransk politik medan vi körde till Dumas våning. Jag undrade om vi äntligen skulle få träffa Rolands fru?
För dagen hade jag skor med klack, jag hade målat munnen och sminkat ögonen. David var prydlig som alltid i sin bruna kostym med väst.
Roland tog ensam emot oss. Jag var alltför medveten om att jag var den enda kvinnan vid lunchen och absolut yngst. Förutom Roland Dumas och Olof Palme var det David, Maurice Duverger, François Mitterrand och så jag då, Lena från Sundsvall.
François Mitterrand trädde in som en kejsare i rummet. Ingen skulle få för sig att säga något annat än “vous”, ni, till honom. Han var kort till växten men hade en imponerande utstrålning.
Lunchen serverades i matsalen på vitmanglad duk och med vackert porslin. Som på lunchen hos Maurice Duverger var det tyst och diskret uppassning. Nya rätter serverades, vin hälldes upp i kristallglasen. När salladsskålen ställdes fram vinkade Roland bort servitrisen och bad mig vända salladen som om jag var värdinna vid bordet.
Mitt leende stramade men jag lyckades vända den elegant utan att ett enda blad hamnade på bordet. David var också ovanligt tyst. Här var det Olof Palme och François Mitterrand som pratade. De mätte sina krafter och någon slags kontakt uppstod mellan dem. Roland pratade inte heller mycket. Han såg till att alla hade det bra, var en förekommande värd, men lät de två politikerna få fritt spelrum.
När Roland dessutom bad mig skära den ishårda citronsorbeten blev jag paniskt förskräckt för att en stor bit skulle hoppa av tallriken rakt ner i den imposante Mitterrands knä. Ändå lyckades jag skära utan missöde, så allt var väl bra? Men jag föredrog de improviserade pastamiddagarna vid ölbacken i vår egen lägenhet som numera fått en rutig duk, också den från Christians hem.
Roland var synbart belåten med att Olof Palme personligen inbjöd honom till socialdemokraternas partikongress i Stockholm i september.
”Nu har vi gjort rätt för alla luncher du bjudit oss på”, tänkte jag.
François Mitterrand bröt upp först och stämningen lättade påtagligt. Lunchen avslutades framför den öppna spisen i en vacker salong. När vi flyttade från tvåan i Sallyhill till en fyra på Tivolivägen brukade min pappa stolt kalla vardagsrummet för Salongen. Men hela vår lägenhet hade rymts i detta rum.
Äntligen kunde jag koppla av, men min upplevelse av att inte räcka till fanns kvar hur mycket jag än försökte jaga bort den. Bara jag inte rodnar, hade jag tänkt under lunchen, den skräcken var det länge sedan jag känt. Att tänka så är det effektivaste sättet att få en rodnad att blossa upp i ansiktet. Men på något sätt lyckades jag se mig själv utifrån under lunchen. Jag insåg hur ointressant det var i det sammanhanget vad jag var rädd för eller kände och den insikten hjälpte mig på något sätt att få kontroll igen.
Efter lunchen kom limousinen rullande. David och jag tog vår lilla rosa bil hem till Rue du Regard. Vilken lättnad att sparka av de högklackade skorna.
”Jag kände mig först så bortkommen.”
David kunde inte ha sett mera häpen ut.
”Men älskling, du ser alltid ut som om du hör hemma i vilken miljö du än hamnar i. Du glider in och verkar som om du aldrig gjort annat än varit just där. ” Han lät När uppriktig. Det var inget han sade för att vara snäll.
”Jag rodnade en gång.”
”Det tror du bara själv. Du strålade.”

.