Tårta, prat och mat med mina juntaväninnor

Väninnor ... det har blivit ett tema. I kväll var det väninnedags hos mig. Juntan kom! Ja vilken junta vi är, ett tiotal fantastiska kvinnor, olika åldrar, kunniga, debattglada, belästa och faktiskt allihopa väldigt snälla.
Snällhet är en egenskap jag uppskattar så väldigt mycket, alltmer faktiskt. Man vill inte möta avundsjuka och missunsamhet.
Jag vill att mina nära vänner ska vara precis just som i juntan. Snälla och kloka. Och jag vet att jag alltid kan räkna med dem om det gäller.
Vi har juntat ihop snart tio år. Vi var ganska flitiga i början ... nu är vi mindre flitiga. Eftersom jag lagade maten idag så tänkte jag inte ens på att ta fram en virkning.
Jag "virkade" i stället ihop en av Anna Bergenströms grytor, en lammgryta med puylinser. Sedan uppfann jag någon slags tårta på pajdeg med marängtäcke och jordgubbar och lemoncurd emellan. Ni ser den på bilden.
Till den drack vi en så god citronlikör från Japan, Limoncello men mindre söt kanske man kan säga.

Efter mycket prat och god mat (om jag får säga det själv) drar jag mig nu tillbaka till de mjuka kuddarnas värld.

Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt

Kanske uppskattar jag mina väninnor idag så mycket just för att jag i en kort period av mitt liv nästan inte hade några?
Det var under mina jobbiga gymnasieår som jag skrivit om i ungdomsromanen Frusna ögonblick. Min gamla klass splittrades, gemenskapen i bostadsområdet som varit så stark upplöstes när jag flyttade. Jag bodde bara på andra sidan stan, men det var långt borta.
På gymnasiet var det en sådan kamp att hitta en plats och en identitet när man kom dit som ett oskrivet blad för de andra.
Vem är jag? undrade jag hela tiden när jag gick omkring med min favoritbok Existentialismen är en humanism av Sartre där jag uppfattade att man kunde skapa sin egen verklighet. Jag ville att min verklighet skulle vara mer spännande, mer fylld av djupa samtal och fantastiska upplevelser. Jag ville bli accepterad som ... ja vad?

I stället blev det en fruktansvärd identitetskonflikt. För vem var jag? Utsidan som alla såg eller insidan som få visste något om. Jobbiga år.

Men det där med väninnor, jag hade inga. Jag vet inte varför men det var killarna som blev mina vänner. Som jag kunde lita på. Som jag kände mig trygg med. Jag tyckte jag var med i deras gemenskap, men det är klart att det ändå var villkorat.
Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt.

Jag har funderat mycket på de åren, så många klass- och könskonflikter det var. Så oförberedd jag var. Det var riktigt jobbigt och att skriva Frusna ögonblick var ett sätt att bearbeta hur jag kände även om den historien inte berättar mitt liv utan är påhittad, uppdiktad. Men så sann i känslorna.

Mer om väninnor i mitt liv: Jag minns tanterna på Sallyhillsvägen

I Mopedsommar har jag skrivit om livet på Sallyhillsvägen

De första starka väninnebilderna jag får i mitt huvud när jag tänker på väninnor är min mamma och kvinnorna i trappuppgången på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall.
Alla var hemmafruar. Vi var massor av barn i trappuppgången, säkert över 20. All bodde i tvåor. Och på morgnarna tågade männen iväg till sina arbeten.

Vad gjorde mammorna? Städade så klart, röjde upp efter frukosten. Skakade lakan genom fönstret. Bäddade. Plockade. Men sedan fikade de,

Jag minns det som så trivsamt. De satt vid köksbordet och rökte, det gjorde alla, pratade och drack kaffe och åt något hembakt, för bakade gjorde de allihopa.
Vad de pratade om minns jag inte, men jag vet att de ofta såg ut som om nu var stunden då de kunde slappna av, fnittra och prata ihop med väninnorna i samma trappuppgång. Innan de skulle fixa lunchen åt sina män.
Vi umgicks aldrig på kvällarna med familjerna i trappuppgången, aldrig familjevis, det var tanterna som tittade in till varandra med ett paket BOY-cigaretter i förklädesfickan. Slog sig ner. Kaffe kom på bordet.

Jag gillar inte tantordet, men tant var faktiskt vad vi kallade dessa kvinnor som oftast var under 30. Min mamma var tant Swede, det fanns tant Bouvin, tant Ahlström och så vidare.

Jag minns dem så kärleksfullt. Stämningen, kaffedoften, cigarettröken och någon slags förtrolig samtalston.

Välkomna till min nya väninneroman

”Äntligen tar mogna kvinnor plats i en underhållande och oförutsägbar roman om att skaka liv i gammal vänskap, utmana normer och den kittlande tanken att hämnden ibland är ljuv.”
ANNICA WENNSTRÖM, FÖRFATTARE

Kvinnlig vänskap skriver Åsa Beckman så fint om idag i sin recension i DN  av Ferrantes Min fantastiska väninna.

Ja! ropar jag som precis skriver om det temat i min  nya bok.

"Kvinnlig vänskap är en av historiens vita fläckar." ... "Att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen och ger den dess rättmätiga plats är därför otroligt upplyftande", fortsätter hon.

Och jag blir så glad.

Min roman handlar om fyra väninnor, Garbo, Ingalill, Pamela och Anita. De har känt varandra genom livet. Männen har kommit och gått. Barnen är ute på vift. Samhället ser dem som ganska överspelade. Det börjar de själva tro att de är. Men de har varandra. Och de har sina drömmar. Som de hjälper varandra att förverkliga. Men inte förrän Garbo dramatiskt säger till dem: Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Det är ett så viktigt tema i mitt liv, väninnorna. När man deppar ihop, blir sjuk, tycker livet är överdjävligt, vilka har man: Väninnorna.
När mannen sjappar med älskarinnan, när jobbet tas över av en yngre man, vilka har man: Väninnorna. De ställer alltid upp.
När man är strålande glad, vilka ringer man: Väninnorna!

Välkomna att läsa min väninneroman