Det är lätt att gå "all in"med känslor när man just fått sitt första barn, allt är så omvälvande. Jag minns hur jag kom hem med sonen till mina föräldrar. Det var känslostormar. Det var kärlek så otroligt mycket, men också ilska. Jag brukar säga att jag aldrig kunde bli riktigt arg innan jag fick mina barn. Jag vet, det låter hemskt, men barn framkallar så intensiva känslor
Det var då min pappa, som allt emellanåt var väldigt klok och ofta väldigt lärd, brukade citera en dikt för mig. Han gjorde ofta så. Det är en dikt av den finlandssvenske författaren Henry Parland. Jag blev lite galen på honom först, vaddå, ska jag vara likgiltig inför mitt barns behov?
Men det är ju inte alls det uttrycket svalkande likgiltighet säger. Eller vad tänker ni?
Ur Influensa
En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem
Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden
6 kommentarer:
Jag har ofta tänkt på den där dikten i mitt föräldraskap. Den gav mig lite tröst när det blev för mycket av allt tror jag. Vad roligt att höra att du är på gång med uppföljaren av de fyras gäng! Jag läste första boken med stor behållning, den står här hemma i bokhyllan och nu ska jag peta in ett finger i bokhyllan och maka plats för en till :-)
"Svalkande likgiltighet"...ett mycket bra uttryck som jag tänker suga på ett tag.
Anna, vad gulligt skrivet!! Blir glad om du gör plats, boken kommer i mars.
Javisst är det en intressant dikt. Tydligen väldigt aktuell tanke nu i barnuppfostran, skänker goda tankar till mun pappa som såg hur jag bara tog i för mycket i min strävan efter att vara den goda modern!
Marina, det är verkligen ett uttryck som ger tankar!
Den dikten har jag tänkt på många gånger under årens lopp...det där att " låta leva"...det är svårt när man har kycklingmammatendenser men jag har försökt och försöker fortfarande!
Så är det med mig också Margareta, man försöker, och försöker :)
Skicka en kommentar