Där står man på ålderstrappan och ser ut över livet och känner sig tidlös

Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?

Så blev det 2017 efter min jul och mitt nyår

 December. Jul och nyår. Familj. E2 hemma igen ett tag från Monrovia och det är fantastiskt att fira jul och nyår i Stockholm med alla barn och barnbarn.

De känns som något jag vill hålla kvar, bevara, alla dessa minnen av skratt och kramar och min härliga bullriga kärleksfulla familj, jag vill hålla minnena i min hand, nära mitt hjärta, som något ömtåligt och vackert.

Något som ger mig styrka det kommande året. Något att återvända till när oron ökar, när livet blir svårt, när stormarna från en värld i brand når också oss i vårt lilla skyddade välmående hörn av världen.
Min familj, mina barn, mina barnbarn. Det är som en mur av kärlek som kringgärdar mig.

Känslostorm och svalkande likgiltighet

Det är lätt att gå "all in"med känslor när man just fått sitt första barn, allt är så omvälvande. Jag minns hur jag kom hem med sonen till mina föräldrar. Det var känslostormar. Det var kärlek så otroligt mycket, men också ilska. Jag brukar säga att jag aldrig kunde bli riktigt arg innan jag fick mina barn. Jag vet, det låter hemskt, men barn framkallar så intensiva känslor

Det var då min pappa, som allt emellanåt var väldigt klok och ofta väldigt lärd, brukade citera en dikt för mig. Han gjorde ofta så. Det är en dikt av den finlandssvenske författaren Henry Parland. Jag blev lite galen på honom först, vaddå, ska jag vara likgiltig inför mitt barns behov?
Men det är ju inte alls det uttrycket svalkande likgiltighet säger. Eller vad tänker ni?

Ur Influensa

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka

Milton och E2 på väg till Aspudden

Frukost hos oss

Vilken ljuvlig men samtidigt lite ledsam morgon. Milton sov hos oss. E2 och jag tog honom till hans nya skola på morgonen där han börjar sexårs och stolt visade han oss omkring. En stor liten kille!

Allt så roligt och härligt. Men - det var E2:s sista semesterdag i Sverige. På kvällen/natten tog hon planet tillbaka till sin arbetsplats i Monrovia.
Vi har haft en underbar sommar på ön. Det känns tomt när hon åker.

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka.
Trösten är att nästa gång hon kommer hem tar hon mig med i bagaget!

Jag på vift i världen en gång - och nu reser mina barn långt bort

Jag och Lottie liftar runt i Frankrike och hamnar i Nice

Jag minns när jag reste omkring i världen. Stack iväg från mina föräldrar i Sundsvall för att lifta i Frankrike, åka på mystisk språkresa till Grenoble, åka till Paris med bästa killkompisarna ...

Idag kan jag bara inte fatta att de lät mig åka. Jag måste ha uppvisat en sådan min av att jag visste vad jag gjorde att de litade på mig.Om de bara vetat. Språkkursen i Grenoble var tråkig så i stället liftade vi iväg till Italien, jag och en annan tjej. Liftningen ska vi inte tala om - jag får väl tänka i efterhand att vår obegränsade tillit till människor var vårt skydd. Vi kunde inte tänka att något ont skulle hända oss. Och vi klarade  oss.

När mina barn varit ute i världen har jag oroat mig, Men försökt dölja det. Vilket de genomskådar direkt. Mina föräldrar fick på sin höjd några vykort. Mina barn ringer, messar, skypar, instagrammar.
När store E åkte på sin första jorderuntresa skrev vi så härliga mail till varandra. När E1 var i Paris var det fortfarande dyrt att ringa, vilka telefonräkningar. Samma när E2 var där. Och när hon var i Vietnam, Sydafrika så var det mest mail.

Men nu. Det började redan i Mali, vi skypade E2 och jag, hon gick runt med telefonen och visade hur hon bodde. Och det kostade ingenting.

Igår tillbringade jag hela min fredagskväll med E2 - hur då? undrar den som vet att hon nu bor i Liberia. Vi var ensamma båda två, kände oss lite ledsna kanske, längtade efter varandra. Så vi ringde på Viber, en annan gratistjänst. I två timmar pratade vi medan vi stökade runt i våra hem, drack kaffe, diskuterade allt från kläder till djupa känslofrågor. Vilken mysig kväll med E2.

E2 i Liberia var på möte och lyssnade på landets president, Ellen Johnson Sirleaf

På dagen hade hon gjort helt andra saker. Det var besök i Liberia av svensk statssekreterare. Man åkte runt till olika biståndsprojekt i intensiv takt, ambassadören var med så klart, och även E2. Genom henne får jag höra så mycket intressant som händer i svensk biståndspolitik, bland annat i ett av världens fattigaste länder, Liberia, där hon bor nu.

I Liberia är det Ellens namne, Ellen Johnson Sirleaf, som är president. 2011 års vinnare av Nobels fredspris med motiveringen "för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete" 
När hon var med på mötet på bilden ovan var E2 också där och lyssnade.
Jag är med om mycket i världen, även när jag är hemma! Men det dröjer inte länge förrän jag hälsar på E2 i Liberia.

Skapa en egen karibisk ö i det stockholmsgråa en vanlig fredag

Fredag kväll. Mörkret faller tidigt. Pratar med dotter E1  som är på en ö i solen med vita stränder och värme. Vad göra en fredag? I mörkret. Med ishalka. Dotter E2 kommer hem. Vi är båda trötta. Tar oss samman och betämmer att vi ska sluta slarva med mat. Vi öppnar en flaska vin vi fått i julklapp, vi lagar en karibisk kyckling.
Och det är som om solen kommer till vårt kök.
Vi gör en jättegod salsa på lök och paprika och passionsfrukt, vi marinerar kyckingen som smakar gudomligt, vi gör en stomp av sötpotatis.
Jag tar tillbaka att jag är trött på att laga mat. Jag är trött på att laga mat ensam.
Vi lagar och skrattar och flamsar.
Så härlig en fredag kan bli. Övertalar Ellen att se en stund på På Spåret men de studentikosa programledarna är ju bara överjobbiga att lyssna på i sin märkliga självgodhet. Förstår inte deras ordvitsarfrågor. Vi ser ett avsnitt av Sherlock på TV - tyvärr ett avsnitt som är så genuint fyllt av gammeldags amerikansk kommunistskräck att vi storknar.
Men ingenting spelar någon roll, vi har haft en så härlig kväll, lagat, pratat, skrattat.  
Skapat en egen  karibisk ö mitt i det Stockholmsgråa.

Vi pysslar med Julboken 2014, bläddrar i gamla Julboken 1982

Vi har arbetat med Julboken idag, Milton och jag. En gång hade vi en sådan julbok, från 1982 och framåt. Jag satte in bilder, barnen var med och ritade, klistrade in önskelistor. Det obligatoriska julkortet av mina tre små telningar var förstås med. Här ovan det allra första.
Som så mycket annat förföll den traditionen men nu  när barnbarn finns är det kul att plocka upp den igen. Jag tog fram den gamla nötta Julboken 1982 och framåt.  Nostalgi.
Så tomten gav oss en röd A-4bok i julklapp som Milton och jag nu fyller med verser, foton, en fantasibild av tomten mm. Mycket guld och glitter från Skaparlådan Milton fick i julklapp. Trevlig pýsseltradition tycker jag. Lagom anspråkslös nivå.

Julboken 2014 ...

Möt Michelle Magorian som skrivit den underbara Godnatt Mister Tom

Elin Swedenmark och Michelle Magorian i London för kanske tjugo år sedan. Foto: Eva Swedenmark

Försök att läsa den här boken utan att torka tårarna säger Marie Lundström om Godnatt Mister Tom i det fenomenala bokprogrammet Lundströms Bokradio
Ni lyssnar väl på det? Det känns som om programledaren Marie sitter och pratar med dig när du lyssnar, den perfekta samtalspartnern för bokprat tillsammans med morgonkaffet på lördagsmorgon. Omistligt skulle jag säga med hennes vänligt nyfikna röst som ger så bra info om författare vi gillar eller kommer att gilla när vi stiftat bekantskap med dem i hennes program.

Idag handlar det om Michelle Magorian. En underbar författare vars ungdomsböcker ofta utspelar sig under andra världskriget. God natt Mister Tom var den första bok av henne jag läste, om den lille killen som evakueras från krigets London till en barsk gammal man på landet.
Vilken kärlek som växer fram emellan dem.

Har ni inte läst den boken så gör det och jag kan säga att jag läste den en hel natt och grät så mycket att det var som när jag som liten läste Barnen från Frostmofjället och låste in mig på toaletten och bara grät och grät. Oförglömligt.

Michelle Magotian idag, foto lånat av Marie Lundström som tagit bilden till sin fina intervju i Lundströms bokradio

Så när jag var i London för många år sedan, 20 kanske? minns inte riktigt, på språkkurs så tog jag kontakt med Michelle Magorian och gjorde en intervju med henne, min dotter Elin var med. Hon var liten då, 11-12 kanske, ändå var de ungefär jämnlånga hon och den vänliga Michelle Magorian. Det var en rolig upplevelse.

Om mötet med Michelle Magorian har jag skrivit här
Ja lyssna på Maries intervju med henne i Bokradion. 

Och framför allt, oavsett i vilken ålder du än är , läs Godnatt Mister Tom.

Konsten att välja rätt namn till sina barn

Min farmor Jenny, så fin.

Visst är det intressant med namntrenderna. Det är viktigt med namn. Jag minns när vi döpte min son till Emil. Min gamla faster skakade förskräckt på huvudet och sa: "Emil Ekberg, det låter ju som en gammal gubbe!"

Det var en gammal gubbe han döptes efter, min mormor och morfar hette Emil och Elin så det blev mina två första barns namn, det var bestämt. Sedan letade vi efter ett fint E-namn till barn nummer tre och hittade Ellen. Jag tycker jättemycket om det även om det ibland skapat förvirring.
"Varför kallar Eva sina barn Elen och Elen?" frågade lille Victor.
Elin och Ellen heter Eva också, så förtjust är jag i mitt namn. Väntar bara på att ett barnbarn ska få heta det.

Eira

Mitt nya underbara barnbarn heter Eira, det är fint tycker jag.
Jag föreslog Elsa, efter just den fastern som tyckte Emil lät som ett gubbnamn. Elsa var min favoritfaster, så kraftfull och häftig. Hon skulle ha skakat på huvudet om jag sagt att ett litet barn skulle heta Elsa. Men idag är det ett av de populäraste flicknamnen - det hade man inte trott för några decennier sedan.
Jenny är också ett fint namn, så hette min farmor. Här är hon på bild. vacker eller hur? Min farfars namn Axel ligger också på topplistan.

Här är de tio vanligaste flicknamnen 2013.
De med fetstil tycker jag om.
Alice, Maja, Elsa, Ella, Julia, Ebba, Alicia, Olivia, Alva och Wilma.

Lucas, William, Oscar, Oliver, Hugo, Charlie, Liam, Alexander, Axel och Elias är killarnas tio-i-topp.
Vilka namn gillar du?

.

Mina stora kärlekar i livet

En pirat fyller fyra

Inte kan det undgå någon läsare av min blogg att mina stora kärlekar i livet är mina barn och barnbarn. Män har kommit och gått.
Mina barn och barnbarn består och är kärnan, tryggheten och kärleken i mitt liv.

Igår firade vi familjens fyraåring. Milton. Åren går fort. Nyss bloggade jag om att ett första barnbarn var att vänta. Nu finns också en babysyster i hemmet och Milton är storebror, från att ha varit lillen till att bli den store.
En klok person som jag älskar att prata med och som säger: "Du och jag, farmor" och förtroendefullt kramar mig.

Igår var allt en fröjd för min lille pirat som glatt tog emot uppvaktning och öppnade paket.En alldeles vanlig och alldeles underbar dag då det lilla livet fick dominera. Det man kallar det lilla livet – men som är så stort.

Från att ha varit minsting till att bli storebror, ett stort steg.

Barnbarn, lycka är vad jag känner när Milton första gången möter sin lillasyster

Milton möter sin lillasyster för första gången

Det här är bara kärlek och lycka.
Igår föddes mitt andra barnbarn, Miltons lillasyster. En mycket liten tjej, 48 cm lång och 2.9 kilo. På SÖS kan man välja att bo på familjehotell så den lilla familjen flyttade direkt in där  efter förlossningen och sov tillsammans första natten, alla fyra.
Igår var jag med när Milton träffade henne första gången. Det var stort. Jag sov hos honom när föräldrarna åkte in och vi väntade ivrigt hela dagen på nyheter.
Han var otroligt stolt. Beskyddande och väldigt ömsint mot den lilla bebisen (inget namn än) när hon låg i hans famn och han milt klappade henne. Han var så lik sin far när han fick sin lillasyster en gång i tiden.
Lycka är vad jag känner.

Mina barn, jag älskar dem - idag är det Elins dag

Elin och jag på ön

Emil och Elin

Äntligen kom syrran! utbrister sonen på Facebook idag och suckar över det trista liv han hade i fyra år med två tråkiga vuxna innan hon föddes.

Ja vad ska man säga? Jag tror inte på honom en sekund. Jo, jag tror att det var underbart att Elin kom den 9 januari 1978 och att han fick en lillasyster - men jag tror inte han menar att de fyra första åren var usla.

Vi hade rätt kul, Emil och jag. Hans pappa var för det mesta på turné och vi bodde där i vår trea på Kammakargatan. Ljuva år i mitt minne.
Och än ljuvare när Elin kom.
Och sen kom Ellen ....
Mina barn, det bästa i mitt liv.
(och nu kommer barnbarnen ....)


Ingenting har för övrigt i mitt liv varit så fyllt av lycka som födslarna av mina tre barn. Jag älskar dem så oerhört och att ha fått lära känna dem och se dem växa upp är den största lyckan i mitt liv. Inte jämförbart med någonting annat.

Självklart med fest där alla är med, ung som gammal

Födelsedagsbarnet i yngre år

Jag smyger omkring. Miltons far fyllde 40 igår och det var en härlig fest. Men vid halv tolv kände den lille treåringen att det räckte med festandet så vi drog hem, han och jag. Han ville absolut sova med mig i en kuddkoja i vardagsrummet och sover där än. Jag tassar omkring och grubblar över detta märkliga faktum att mitt barn fyllde 40.
Hallå! Det var ju jag som gjorde det. Nyss. Fyllde 40.
Det här förstår jag inte riktigt.
Men det är underbart med fester. Igår ägnade vi i familjen hela dagen åt att laga en massa olika rätter, sen var det fest med libanesiskt mattema på teater Reflex i Kärrtorp.
Det var en så underbar blandning av människor från olika tider i Emils liv, människor med olika erfarenheter och olika relationer, från tidiga barndomsvänner som fortfarande finns i vår liv till senare nya härliga vänner.
Jag bara älskar att det är så självklart att vi umgås över generationerna på en fest.
Det blir en sådan värme och trygghet i det.
Alla hör självklart till.
Tänk om det vore mer så i vårt samhälle.

Vi hör ihop men bor inte ihop

Jag fixar hemma och tänker: Det här ska jag visa Ellen när hon kommer hem, det kommer hon att gilla.
Sedan stannar jag mitt i en rörelse och inser att hemma ... det är inte längre här. Hemma är en fin etta i Kransen. Det är inte Hemma hos mig längre för henne. Det är "hemma hos mamma".
Konstig insikt är det.
Igår åt vi middag här alla tre flickorna Swedenmark och tänkte att det är ju också fint, vi hälsar på hos varandra och vi har varsitt hem.
Vi hör ihop men bor inte ihop. Livet!

Tillsammans och med tillit uträttar vi underverk och upphäver tyngdlagar

Med svindlande övningar på lådor och i gungbrädor visar nycirkusgruppen Magmanus (Magnus Bjøru and Manu Tiger) i sin nya föreställning Attached hur vi alla hör ihop. Hur vårt liv och våra handlingar oåterkalleligen påverkar vår omgivning. Det kan få oss att falla eller att sväva - men vi är intensivt beroende av varandra för att överleva. Tillsammans uträttar vi underverk och överträffar oss själva.
Det sa mig denna föreställning utan ord med två magnifika  cirkusartister som med humor, värme och poesi upphäver tyngdlagen.
Vi slank dit, sonen och jag, och såg föreställningen Attached i Skarpnäcks Folket hus. Inte ett ord yttrades under föreställningen men mitt sinne blev fullt av tankar och poesi när de hoppade, studsade och svävade, helt utlämnade till varandra, fyllda av tillit.

Det kallar jag en mysig fredag, cirkus med sonen och sedan god middag på bästa vietnamesiska restaurangen Nem Nem Quan på Åsögatan. Jag går dit så ofta jag kan - men ändå säger den vänliga personalen alltid: "Vad länge sedan du var här!" 
Ska jag tolka det som att jag är en stammis som borde veta att komma ännu oftare? De vet ju inte att jag miniätit i sex månader och inte gått ut nästan alls för att inte frestas.

Jag saknar det galna drivet, besattheten i mitt tidigare skrivande

Jag läser min flitiga bloggvän Annikas schema. Minns nittiotalet, det var då jag började ge ut det jag skrev. Från början av nittiotalet var jag som besatt. Jag arbetade heltid och ja, mina dagar var inrutade med möten och måsten, som Annikas idag.
Skrev gjorde jag sex på morgonen innan barnen vaknade eller sent på kvällen när de somnat. Maria Herngren, Annica Wennström och jag (=Emma Vall) var absolut besatta av vårt skrivande och det var så svindlande roligt att det som räknades var skrivandet.
Annika har sin T. som ger henne allt stöd. Jag hade mina underbara solidariska barn som såg hur viktigt det var för mig och var så stöttande och härliga. Jag tror de insåg att det var som en livsviktig lek och de gav mig allt stöd de kunde. Vilka barn!!
Det bästa är att de är lika stöttande än idag. Det sämsta är att jag nu har all tid men det är så mycket svårare att komma igång.
Men mamma, undra på, du har ändå gett ut 33 böcker, tröstar barnen (numera vuxna så klart ) mig med.
Jo, men jag saknar det galna drivet som jag bara numera sällan upplever.

Att fira den man älskar över gränser och hav

Vi lever i en annorlunda tid. Idag är det min älskade dotter Ellens trettioårsdag. Men hon arbetar just nu för SIDA i Mali. Så i morse vaknade vi tidigt båda två, ringde varandra över Skype och jag kunde gratulera.
Där kunde jag se hur hon satt under mangoträdet i sin trädgård och öppnade sina presenter. Hennes storasyster var med oss i sin mobil. Visst är det märkligt?
Jag längtar efter henne, men njuter av att hon trivs i detta vackra, varma, vänliga land och älskar sitt arbete. Nu har hon halsbandet hon fick med texten Sic Itur  Ad Astra (Så går man till stjärnorna). Det är skapat av Efva Attling, vi älskar hennes smycken, döttrarna och jag. Ellen känner att vi är med henne i hennes firande idag och i kväll då hon äter middag på Villa Sudan vid Nigerns strand. Vad jag önskar att jag var där.
Jag lånar en vacker bild från Bamako från henne.

Idag ska jag bara vara glad ...

Nu bryter solen igenom de grå molnen, snön smälter på gatorna och det ljusnar.
Idag ska jag bara vara glad. Jag och flickorna S ska äta fisksoppa och dricka vin. På bilden från i lördags är vi på väg till Kärrtorp för att se Den goda människan från Sezuan.
Men E packar sin väskor igen i kväll och i morgon står jag där i hissdörren, försöker låta bli att gråta och ser henne svepa iväg med sin packade väska till ett nytt jobb i ett inte helt lugnt land. Hon är fantastisk.
Men tomt blir det i hemmet.

Undrar om jag kommer att resa till Bamako

Jag har varit flitig och korrat ett manus så ögonen nästan går i kors! Men det är nog det enda kreativa jag orkar göra just nu.
Snart flyttar dotter E iväg. Inte nog med att hon lämnar vår lägenhet och tar sina grejer till ett nytt litet hem i Kransen. Där hinner hon inte ens bo för hon drar vidare till Bamako. Jag funderade på att hälsa på, men UD avråder alla som inte har en speciell anledning att åka dit, det har ju Ellen som ska arbeta med biståndsfrågor.

Mali är ett av våra största biståndsländer. Allvarligt: Vad vet du om Mali? Jag visste nästan ingenting och det är fascinerande att läsa om ett land man vet så lite om men som har en så spännande historia. Under 1300-talet växte ett stort kungadöme fram i Mali som helt dominerade all handel till och från Västafrika. Även om Maliriket gick under redan 1545, har denna period fortfarande stor betydelse för maliernas självuppfattning och landets nationalkänsla.

13 miljoner människor bor där idag,  livslängden är bara 48 år i genomsnitt och läskunnigheten  är 12 procent bland kvinnor och 27 bland män. Nog behöver de vårt bistånd som nummer 160 av 169 bland världens länder när det gäller fattigdom.

Kärlek som förändrar mitt liv

Idag denna vackra iskalla vita vinterdag är det en varm rolig dag. Min lille Milton fyller tre år. Tänk tre år har jag känt denna underbara lilla människa och upplevt en otrolig kärlek. På bilden är han ännu så liten, idag är han en treåring.

Med barnbarn är det lite samma som när jag fick barn.
Jag tänkte då mest på ett teoretiskt plan att det skulle bli roligt. Men jag hade inte fattat någonting av denna allomfattande helt uppslukande kärlek jag kände till mina barn 
En livsförändrande kärlek som gav mig ett annat fokus, en annan riktpunkt i livet.

Och så barnbarn, jag tänkte på samma sätt: Vad roligt det ska bli.
Och så drabbas jag igen av denna allomfattande kärlek....