 |
| Jag levde mer då, i Paris, för länge sen, var inte så himla duktig, hade inte såna överkrav, levde bara |
Alltså ska jag verkligen behöva vara en så himla duktig flicka?
Ska jag verkligen fortsätta med det, pressa mig att göra mer och mer, mer än jag orkar och bör?
Det har jag gjort mest hela livet. Sjuttsingen vad duktig jag varit. Nu tänker jag inte argumentera med Birgitta Olsson för jag har inte läst hennes bok. Men jag storknar bara jag hör uttrycket.
Jag tänker på mina barns småbarnsår, jag var överduktig. Jobbade heltid och skötte tre barn, började jobba på nytt ställe när barn ett var fem månader. Så höll jag på sen. Var chef för en tidning, skötte mina tre barn, var aktiv i olika teaterspel på fritiden och började skriva böcker på nätterna sedan i mitten av nittiotalet.
Ett tag bröt kroppen ihop, jag fick en sjukdom och opererade bort min mjälte, sen var det full fart igen. Snygg skulle jag vara också. Och glad.
Men sen orkade jag inte längre i början av 2000-talet. Skiljde mig, slutade jobbet, flyttade.
Det tog sin tid att komma i balans med mig själv och hitta min kärna. Det kan jag säga.
Men jag höll nog masken då också, stretade på och var glad på utsidan.
Idag tycker jag att jag har hittat en balans. Jag lever verkligen för att träffa mina barn och barnbarn och för att skriva. Det är det jag gör.
Ibland känner jag de gamla kraven på mig själv. Skriv mer. Gör mer. VAR DUKTIG. Ibland skriver jag och gör saker mer av tvång. Men då vänder jag tillbaka till lusten.
Jag tror att jag har en balans i livet. Men en gång duktig flicka alltid duktig flicka någonstans inom mig. Så jag är vaksam. Försöker att säga nej och stopp och försöker att inte döma mig så hårt när jag inte riktigt når mina mål.
Alltså, duktig flicka? Nä, jag vill inte. På vems villkor var jag det, egentligen?
