https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 24 april 2018

Gå samman, formulera upplevelser av förtryck, förändra

Jag som redaktör på Morgonbris 1978
Jag hyllade dokumentet i Morgonbris 1978
Det finns en sådan makt och styrka i att gå samman och formulera sina egna upplevelser och erfarenheter.

Maria Küchen beskriver det så fint i en artikel i Opulens:
"vi tar makten över våra erfarenheter genom att formulera dem – ett makttagande som av många upplevs som samhällsfarligt, och kaoset i Svenska akademien visar att det faktiskt rubbar maktstrukturer.", skriver hon.

Samma erfarenhet gjorde kvinnorna bakom Dokumentet på Aftonbladet 1978 visade Karin Alfredssons fina dokumentär Sex sprit och solidaritet. Se den på SVT Play!
Jag är med i den filmen eftersom jag då, 1978  (se bilden intill och inunder!)skrev om Dokumentet och hyllade just precis detta mod att inte tiga om övergrepp och sjuka maktstrukturer utan i stället gå samman, formulera vad som hände och ändra på maktförhållanden som förtrycker.
Den 8 maj 1978 var det ovanligt tyst på Aftonbladets redaktion. Ett stencilerat dokument låg på alla skrivbord. "Om vårt liv på Aftonbladet, av kvinnorna på Aftonbladets redaktion" stod det på det röda omslaget och på sidorna fanns vittnesmål om sexuella trakasserier och en djupt rotad alkoholkultur på arbetsplatsen. Manifestet skapade en upprörd debatt och ledde senare till att Aftonbladet startade svensk press första kvinnoredaktion. 


Dokumentären handlar om hur Dokumentet, 40 år före #metoo, förändrade världen, åtminstone lite.

lördag 10 mars 2018

En god vän jag tänker på med värme

Bilder Dick Stenberg ritade direkt i sin favoritbok innan han gav den till mig. Så länge sen.
Dick Stenbergs illustration i My name is Aram av W Saroyan.

Jag läste ett inlägg om bokhyllor, någon skrev att man ofta har en hylla med böcker som står en riktigt nära. Som man bara kan ställa in just på den hyllan.
Jag har såklart en sådan hylla. En av de böcker som står där är en sliten häftad bok,  My name is Aram, en roman av William Saroyan.
Det är inte boken i sig själv som är så viktig utan det faktum att jag fick den av en vän som älskade den boken, och han gjorde illustrationer i boken och gav den till mig.
Han var en kär vän till mig som hette Dick Stenberg. En skicklig illustratör och tecknare från Sundsvall. Tyvärr dog han för tidigt, hade några tuffa år. Men det var när vi var unga vi kände varandra.
Han gick på gymnasiet  i Sundsvall några år före mig och vi började träffas, vi brevväxlade också, förenade av bland annat vår kärlek till Frankrike. Sedan försvann vi ur varandras liv men boken har jag kvar och också ljusa minnen av våra samtal och brev.
Han var olik alla andra killar i Sundsvall, så elegant, så bildad, så kosmopolitisk. På den tiden så ovanligt.
Ja, något att tänka på, minnas med ett litet leende.

torsdag 8 mars 2018

Och mellan de två bilderna, ett liv

Eva och Leif 1969

Leif och Eva 2018
Visst är det fascinerande med bilder. Jag tittar på det foto Christophe Laurentin tog av mig och Leif när vi levde i Paris i slutet av sextiotalet. Det år som ligger till grund för min roman Paris Passion som ju bygger på och inspirerats av mitt eget liv och de val jag gjort.

Till releasen (se bilden tv)  kom Leif, som jag då levde tillsammans med. Han bor numera i Angola.
Vi ses några gånger per år, det är så intressant att minnas tillsammans, tala om livet som var.

Om han fick läsa manus innan boken gavs ut?
Självklart, han läste och gillade, tyckte den var autentisk och välskriven. Det gjorde mig glad för jag arbetade hårt med att verkligen att, inspirerad av vårt liv tillsammans,  skapa två trovärdiga gestalter i min bok.

Livet, hörrni!

måndag 5 mars 2018

Under det storslagna 60-talet tycktes allt vara möjligt – men drömmen hade sina baksidor

-->
Jag och Leif, David i boken, träffar Olof Palme i Paris 1969 hemma hos bl a Roland Dumas (th), sedan utrikesminister. Foto: Bengt af Geijesrstam
 1968 är ett mytiskt årtal. Ungdomsrevolt, vänsterrörelse, ideal av gemenskap och solidaritet.r första gången i världshistorien verkade allt möjligt. I dag tycks den tiden vara som en dröm, en utopi, sa jag  i en intervju i Sundsvalls Tidning av Susanne Holmlund. Jag bodde i Paris i slutet av 60-talet och Paris Passion bygger på mina egna upplevelser  i romanens form.
Så här skriver Susanne Holmlund bland annat i sin fina recension som jag är mycket glad över:

 
"Från egen fatabur kommer många av ingredienserna i denna roman där hon undersöker den mytiska tiden, drömmarna, världsläget. Huvudpersonen Lena är inte författaren själv; ändå känns skrivsättet dokumentärt, avskalat, biografiskt. Som om huvudkaraktären inte behöver skapas därför att hon redan finns, som om hon är en verklig person och därmed redan definierad för läsarna.
 Eva Swedenmark har själv intervjuat Jimi Hendrix och guidat Olof Palme genom Paris. Det känns förstås stort bara att veta det. I boken passerar både de och andra verkliga personer, som Papillon, mannen som satt fängslad på Djävulsön, och Svarta Panter-ledaren Eldridge Cleaver. Fast Eva Swedenmark hävdar att hon själv aldrig slutat drömma om att allt åter ska bli möjligt aktar hon sig för att romantisera epoken. Plyschkläder, madrasser på golven och drömmen om sammanhållning hade sin baksida i direktörshets och misstänksamma blickar på kostymklädda. Gemenskapen blev också exkluderande - mot dem som inte anammade idealen.
  Lena och pojkvännen David är barn av sin tid. De ser sig som pionjärer, de ger konventioner på båten; de reser på vinst och förlust och hoppas kunna dra in pengar eftersom. Deras liv är ett experiment. De tar för sig sexuellt, de är vittnen när demonstrationer urartar i slagsmål och polisen tillgriper tårgas. Ibland lever de på gränsen till hunger, andra gånger bjuder de flott.
De möter människor som är goda och andra som utnyttjar dem. Och de är förstås ganska naiva. Inte minst Lena upptäcker att hon, som lärt sig jämställdhet, av många män ändå ses som en snärta och ständigt sexualiseras. Om man inte tas på allvar av andra är man chanslös, hur självsäker och medveten man själv än är. Lena blir klar över att hennes frihet är teori; den går inte på djupet. Kanske har vi i vår tid glömt hur stor frihetsepokens dubbelmoral var.
 Här blir vi också påminda om annat som vi kanske glömt, som fransmännens brutalitet i Algeriet och omvärldens stora beundran för Sverige. Lena är inte djupsinnig. Hon är ung; hon känner och upplever snarare än analyserar och begrundar. David är vänlig och lite frånvarande, jag får inte grepp om hans person. Kanske för att Lena, som för ordet, inte heller riktigt har det.
  
Boken väcker säkert många minnen hos dem som själva var med och hos dem som känner Paris. Och vad kan ge mer energi åt en ung generation än vetskapen att världen snabbt blir bättre och att man själv är en del av det? Men det är inte heller lätt att ha för mycket att ifrågasätta. Därför blir epoken, sedd genom författarens minnen och fantasi, en storslagen tid att se tillbaka på med glädje och att lära sig något av. Men inte att försöka upprepa."

Så glad man blir som författare att få en så välskriven, klartänkt  och reflekterande recension!


onsdag 28 februari 2018

Det är en svindlande känsla av kärlek att hålla sitt barnbarn i famnen


Det är så märkligt och underbart att få barnbarn. Här är jag nu med mitt fjärde ljuvliga barnbarn, en liten kille som föddes i måndags. Igår fick jag hålla honom i min famn för första gången.
Det är en svindlande känsla av kärlek och innerlighet.
Han är mitt fjärde barnbarn, nu har jag två killar och två tjejer. Alla så högt älskade av mig.
Det fyller mig med förundran och kärlek att umgås med dem.

tisdag 20 februari 2018

Och någon gång blir det lite mingel!


För det mesta sitter jag vid köksbordet framför datorn, eller hopkurad i soffan med datorn i knät och skriver. Men ser man på, någon gång blir det lite mingel. Här med förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag.

M-magasin hade sin årliga gala på Konserthuset. Årets mappie utsågs. Vi jublade över valet av Susanne Reuter.
Vi drack lite bubbel, minglade omkring och hade trevligt.
Nu är det vardag och jag sitter i pyjamas med håret i en tofs igen och skriver.
Bra det med!
Tack för lån av bild från M-magasin

lördag 17 februari 2018

Jojo Moyes och jag - vi gråter när vi skriver.


Författarverklighet! Sitter där vid mitt köksbord och gråter så det skvalar när jag skriver. Undrar så hur andra gör! Är ni torrkindade? Torrögda?

Igår kväll såg jag Jojo Moyes bli intervjuad i Skavlan. Succéförfattaren Jojo Moyes som skriver väldigt berörande böcker som är riktiga bestsellers. De ges ut i Sverige av Printz Publishing.
Jag hade ingen aning om vad det var för slags person jag skulle få se. Hade någon känsla av att hon, som så bra beskriver oss som känner oss som ganska vanliga, men intensivt skrivande, människor, också är ganska trivsamt osnobbig.

Hon var glad, naturlig, väldigt humoristisk och jag kände så igen mig i mycket av vad hon sa. den obändiga lusten att skriva till exempel, hitta på historier som är ett sätt att skriva långt borta från journalistik.
Och sen, när Skavlan frågade hur hon kunde skriva så berörande. Då kände jag verkligen igen mig. Jojo Moyes sa att hon grät så det skvalade när hon sökte något rörande avsnitt.

Samma här, jag går så in i min egen berättelse att jag gråter intensivt om något sorgligt händer. I den bok jag skriver nu, Passionen har inga gränser som utges av ljudboksförlaget WAPI, är det väldigt sorgligt att berätta om en chilensk man som nu bor i Sverige.
Jag grät så jag knappt såg tangenterna när jag skrev om honom.


tisdag 13 februari 2018

Nyheter med eftertänksamhet, finns det?

God morgon världen
Jag tror jag måste tänka om mina morgnar. Jag har varit så programmerad, stiga upp, ta in tidningen, fixa frukost, läsa nyheterna framför teven.
Men det är ju ingen harmonisk morgon. Ingen bra start på dagen.
Kanske jag sitter fast i min gamla dröm från när barnen var små, att ha tid att läsa tidningen i lugn och ro. Det hann man inte med tre små telningar som skulle ha frukost och hitta alla försvunna persedlar.
Men nu?
Jag har bara en helgtidning, upptäckte att båda morgontidningarna var tunna som löv måndag till torsdag. Så nu har jag helgtidning.
Blir otroligt trött på teve-morgonnyheternas flåsighet där samma nyheter maniskt upprepas. Kan ingen uppfinna lugna morgonnyheter, eftertänksamhet i stället för flåsighet.
P1 i radio är bättre, men de upprepar ju också samma nyheter med så korta mellanrum, har man hört dem tre gånger inom en timme känns det lite uttjatat.

Ja det var morgonens lilla betraktelse! Från en som vill samla ihop sig inför dagen, inte utsättas för flåsighet!
Är jag ensam om att känna så?

torsdag 8 februari 2018

Mina böcker: En eloge till mogna kvinnor

Eloge till mogna kvinnor läser jag i Hoi An, min favoritstad
torsdag den 8 februari

Idag skriver jag på den tredje delen i min ljudboksserie Syster Yster som WAPI ger ut som ljudböcker.. Trean heter Passionen har inga gränser.
Mitt råmanus är klart. Nu brinner det i knutarna!!! Den ska snart ut i luften. På bilden läser jag Eloge till mogna kvinnor. Det kan man se som överskrift över alla mina senaste böcker: De är en eloge till mogna kvinnor

Jag är ingen vidare kulturbloggare just nu. Så otroligt upptagen av mina egna projekt. Det är intressant. Jag har liksom aldrig slutat arbeta. Nu fyller jag snart 74. Jag har svårt att tro det för jag känner mig mer om en ganska upptagen 44-åring. Möjligtvis är jag lite mer känslig nuförtiden när det gäller simultankapaciteten. Den är klart sämre. Jag klarar stress mindre bra.
Men jag bollar ju ändå omkring ganska många projekt.

Det blir dock bloggen lidande av. Ni kanske tröttnar på att se mig skriva om mina böcker och vill höra om andras suveräna skapelser, böcker, teater, utställningar!! Lat har jag varit också, efter ett långt uppehåll i höstas försvann många som brukar kommentera.
Men jag gillar min blogg och är jag flitig kanske ni kommer tillbaka!!

onsdag 7 februari 2018

Tvätta underkläder i hotellets vattenkokare?

Ja. när man sitter och skriver så är det ibland lätt att halka iväg och läsa något helt annat. Jag läste ett meddelande från  Femina idag när jag halkade omkring på nätet och fick syn på en fruktansvärd artikel.
Varning för att använda vattenkokare på hotell, stod det.
Men jag är chockad, finns det folk som kokar smutsiga underkläder i vattenkokare på hotell? 
Det sägs så i artikeln.
Och bakterierna de lämnar kan inte kokas bort!!!!
Jag som älskar att det finns vattenkokare på hotellet så jag kan fixa kaffe.
Men jag säger bara om detta är sant: Aldrig mer vågar jag använda hotellets vattenkokare till mitt morgonkaffe!

lördag 3 februari 2018

En tidsresa med många bottnar - positivt i DN om min Paris Passion

Recension i DN, Lotta Olsson skriver om Paris Passion

Omslag Michael Ceken. Foto Christophe Laurentin.

Det  finns upplevelser i livet som jag vet att jag måste skriva om.
Men hur  hitta formen, vad är det jag vill säga, egentligen?
De är inte alltid självklart och ändå vet jag att det finns en historia som bränner i min kropp, något som måste ut ur mitt sinne.
Så var det med Paris Passion.
Ni som läser min blogg vet att den bygger på mitt liv. Utan att vara en självbiografi med biografins krav på redovisning. Det var något annat jag ville åt.

Jag är en  snabb skribent, ibland för snabb för mitt eget bästa kanske. Men en bok jag inte skrev snabbt är just Paris Passion. Jag har säkert hållit på med den, till och från, i över fem år. skrivit om och skrivit om. Ändrat tempus, ändrat berättarperspektiv. Nutid? Dåtid? Jag-form? Hon-form?
När man blir färdig med en sådan bok känns det konstigt tomt i kroppen. och nu kommer nästa väntan. Den ska möta sina läsare, den ska bli vägd och bedömd. Det är tufft.
Mitt pigga uppstickarförlag Ordberoende förlag är inget stort förlag som självklart får snabba recensioner. Men det är ett engagerat förlag som hela tiden trott på min text och stöttat mig. Boken kommer ut, man väntar och hoppas.
Idag kom en recension som gjorde mig så glad. Lotta Olsson på DN, denna flitiga kunniga recensent som jag har så stor respekt för, skriver om Paris Passion. Hon ser och förstår det jag vill.
"En tidsresa med många bottnar", skriver hon. "Extra intressant i och med metoo-rörelsen."
Idag är jag glad!

fredag 2 februari 2018

Hur bli man nöjd utan att slå sig till ro


Hur blir man nöjd utan att för den skull tappa sin drivkraft och sedan bara slå sig till ro?? 
Det vet inte jag.

Jag brukar skoja om att mitt mellannamn är Aldrigbranog. Tänkte på det när jag lyssnade på min kära förläggare Ewa Åkerlind häromdagen. Hennes förlag, Ordberoende förlag, fyllde fem. Ewa har lyckats bra. Från ingenting, utan kunskap om bokbranschen, startade hon med att ge ut sina egna dikter.
Hon ger idag ut snygga böcker som säljer överallt och syns och har ett respekterat förlag.
Från början var hennes stora dröm att bli såld på Akademibokhandeln. Nu är hon det. Men hon flyttar ständigt fram gränserna för vad hon vill uppnå.

Jag med.
Först ville jag bli utgiven. Jag blev det. Då vill jag sälja mer. Säljer mer. Vill ha recensioner. Får det. Vill ha det i större tidningar. Vill skriva bättre. Vill vill vill ...

Så håller det på.
Jag är precis likadan nu i min mogna ålder trots 43 böcker på min utgivningslista. Översatt också. Och bra recensioner.
Ändå aldrig nöjd.
Vill sälja mer, flera ex, översätta. Skriva så mycket bättre, djupare, roligare  ....

Eva Aldrigbranog Swedenmark

torsdag 1 februari 2018

Mamma-noveller till Mors dag i maj

Visst är hon fin min mamma Gulli! Här med mig i famnen.

Jag har precis skrivit en novell om min lilla mamma Gulli.
Det är till en novellantologi som utkommer till Mors dag på Ordberoende förlag. Förläggare Ewa Åkerlind bad några av sina författare att skriva en betraktelse om mammor. Kära mamma, heter den.
"Vi har låtit etablerade såväl som debuterande författare skriva fritt kring ämnet mamma. Resultatet är ett trettiotal berättelser som utforskar mammor, moderskap och relationen mellan mamma och barn; älskade, hatade eller saknade", säger förläggare Ewa.
Medverkande författare är bland andra: Amelia Adamo, Lena Angviken, Annika Jankell, Linda Bengtzing, Titti Sjöblom, Åsa Bonelli, Maria Wells, Charlotta von Zweigbergk, Eva Swedenmark, Birgitta Andersson Backlund, Pebbles Karlsson Ambrose,-

Temat var mamma, friheten att skriva var stor.
Så jag skrev om femtiotalets mammor. De som ofta var hemmafruar. Som min mamma. Det var något fint då, att man skulle kunna låta sin kvinna vara hemma, har jag förstått. Vad kvinnorna tyckte ... Nja. Min mamma var som lyckligast, i mitt minne, den korta tid hon arbetade, hade egna pengar. Så därför stöttade hon mig ständigt.
Skaffa ett jobb du vill ha, egna pengar, egen lön. Det sa hon alltid. Det kändes fint att skriva om henne. Hon som bar mig, heter min novell.
Fin idé eller hur, att skriva om våra mammor!

lördag 6 januari 2018

Dagen efter denna, en film om mitt liv

Isabelle Huppert, en så fin tolkning av en kvinna med känslor, hjärna och förmåga att leva

Jag har brottats med Netflix och min teve för att hitta franska filmer. Inte bara dessa stereotypa amerikanska våldsfilmer/serier som det går tretton på dussinet av. Kolla själva hur många omslag till filmer som består av vilt stirrande man med pistol/gevär. Och kvinnor som offer.

Nu hittade jag  massor med franska filmer jag vill se när jag sökte på Kvinnan i Brest och under den hittade: "Den som såg den filmen är också intresserad av ...:"  och där kom de, filmerna jag vill se,

Jag började med Mia Hansen-Loves  Dagen efter denna.  Den handlar om en kvinna som efter tjugofem års äktenskap blir lämnad av sin man. Isabelle Huppert är fantastisk i huvudrollen som filosofiläraren Nathalie.
Det är så underbart skönt att slippa en film med den traditionella amerikanska dramaturgin. I stället få ett porträtt av denna tänkande kvinna.

När jag sett filmen så slog det mig med kraft att det var en film om mig.
Att inse att ens man sedan 25 år har en relation med en annan, att skilja sig. Att känna det sorgsamma ansvaret för en gammal döende mamma. Och mitt i allt detta livskaos ändå fungera, vara mamma, författare, vara en tänkande, kreativ människa som  fortsätter att leva sitt liv och tar nya steg ut i en värld hon vidgar, i stället för att försjunka i inåtvändhet eller kasta sig in i någon ytlig relation. Det är Nathalie, det är jag.

Det finns så många ögonblick av igenkänning. Också i kvinnans rationella beteende. Den underbara scenen där Nathalie  i grovsoprummet kämpar med en stor blomsterbukett som hon försökt tvinga ner  i sopkorgen och nu lagt i en  Ikeakasse. Hon låter blommorna ligga kvar i soptunnan men viker ihop kassen och tar den med upp, så rationell mitt i ilskan.

Det är så otroligt skönt att se en vuxen frånskild kvinna som inte kastas in i traditionell dramatik  där en ny man är lösningen i livet.  I stället fortsätter hon att vara fylld av, för Nathalies del, tankar och idéer om filosofi och möten med tänkande människor i olika åldrar. För min del tankar på nya böcker som väntade på att bli skrivna och härliga nya vänner som delar min lust att formulera mig.

Skilsmässan är också en möjlighet att öppna nya dörrar i livet. Hon går ur den starkare. Detsamma med mig. Det fanns  mer plats i mitt liv för det jag ville och drömde om. Och jag fyller den platsen med innehåll.

onsdag 27 december 2017

Vilka av dina årsringar har du kontakt med

Har ni tänkt på att unga skådespelare gärna får spela äldre, medan en äldre person sällan får spela yngre? Det är Bodil Jönsson, denna kloka kvinna, som ställer frågan i en av sina böcker.
Det är otrolig uppmuntrande att läsa Bodil, att följa med i hennes tankar som hon så generöst delar med sig av. När horisonten flyttar sig, att bli gammal i en ny tid, heter den bok jag läser nu.
Jag som verkligen har svårt att ta in min egen ålder blir så uppmuntrad av hennes resonemang om årsringar. Att vi har dem inom  oss, alla ringarna, från våra mer eller mindre långa liv, ringar som präglat oss.
I de ringarna finns upplevelserna och erfarenheterna, det som format oss.

Man kan ha mer eller mindre kontakt med de olika ringarna. Men det finns år som är så tydliga för mig. Kanske är det därför jag haft så lätt att skriva om ungdomar?  Jag har ju en femtonåring i mig, så nära mig.
Nu frågar människor mig hur jag kan komma ihåg så mycket från till exempel året i Paris 69, upplevelser som ligger till grund för romanen Paris Passion. Det är ju ett tag sedan.
Den årsringen är glödande i mig. Så, det är klart att jag minns.

Det är spännande att tänka på vilka årsringar som man har mest kontakt med!

söndag 24 december 2017

God fridfull fröjdefull jul till alla

Jag och de små snuttarna 2016
I väntan på tomte2016
God fin jul till alla. Idag är det julafton. Jag vaknade med en stilla förväntan och lugn. Steg upp och gjorde sillsalladen jag vill ha på julbordet. Den jag inte orkade göra igår. Det är en fantastiskt väder, jag älskar deet. Inte en gnutta snö. Varmt. Blå himmel. Min favoritvinter.

Snart kommer famlijen. Allt får bli som det är. Vi gillar läget. Jag har inte hunnit rimma. Mycket annat också som jag inte hunnit. Men det spelar ingen roll heller. Det enda viktiga är att vi är tillsammans.

Det enda sorgliga är att E2 inte är här. Hon måste arbeta i NY idag. Men kommer om en vecka. Men det gör ont i mitt hjärta, jag har firat varje jul sedan 1983 tillsammans med henne.

Tro nu inte bara att jag varit så här lugn hela tiden. Jag däckade ihop i förrgår. Trodde jag hade kontroll.Men stressen grep mig. Köttbullarna blev så fula. Och jag började gråta. En ledsen ensamgråt.  Jag struntade i köttbullseländet och allt och bara la mig, lyssnade på min Paris Passion-lista och blev lugn igen.

Nu känns det bra. Köttbullarna, javisst är de fula, men de smakar helt okej.

Snart kommer barn och barnbarn deras kärlekar och exmannen. Det är fint.

Jul igen, en stilla glad jul. Med tomte och gran.
Allt gott till er.

måndag 11 december 2017

Mina nya ljudböcker om kärlek utan ålder

Jag har skrivit en ny ljudboksserie för Word Audio.
Del 1: Själen har inga rynkor, ligger redan på Storytel, i morgon kommer del 2: Kärlek har ingen ålder.
Båda magnifikt inlästa av Katarina Ewerlöf och med fina omslag av Michael Ceken.


Så här presenteras serien på Storytel:


"Ingen har allt, alla har något är en härlig serie kortromaner primärt skrivna för det digitala formatet där författaren Eva Swedenmark än en gång med värme lyckas skildra det faktum att det inte finns något bäst före-datum för att finna - eller återfinna - kärleken. 
Kärlek har ingen ålder är den andra delen och uppföljaren till Själen har inga rynkor där vi lärde känna en brokig skara människor som alla på något sätt kommer i kontakt med secondhandbutiken Syster Yster och vars liv förändrades i både stort och smått!"

Så skriver Storytel. Och vet ni, det var ren lycka att skriva om gänget kring Syster Yster. Jag kände mig lycklig när jag fick skriva varma romaner med tro på vänskap, kärlek och solidaritet mellan människor som kanske blivit kantstötta av livet men inser att det alltid finns en ljusning, en glipa tillbaka in till något som kan kallas lycka.

måndag 4 december 2017

Vilken lycka det är med barnbarn

Vilken morgonkram jag fick idag.
Vilken härlig start på dagen.
Det ringde på dörren och där stod mitt allra yngsta barnbarn, Elsa, 2.

Hennes vagn stod kvar utanför min dörr och de hämtade upp den på vägen till förskolan.
Elsa ville ringa på.
Där stod hon, helt leende och glad, sprang in i min famn och gav mig en kram.

Det kan inte bli bättre än så.
Vilken lycka det är med mina barnbarn.
Kärlek.

söndag 3 december 2017

Vänner är så viktiga i mitt liv

Intervju i bästa miljön, en bokhandel. Lennart Bergström ställer roliga initierade frågor till mig. Foto: Sofia Weiss
Tänk alla dessa fördomar som florerar. Till exempel det där med att flickor inte kan leka tre, jovisst kan vi! Vi är till och med bra på det. När vi var som mest aktiva i vår författargrupp Emma Vall, jag, Maria Herngren och Annica Wennström, brukade vi deklarera att vi var en motståndsrörelse mot just det uttrycket.

Ett annat uttryck jag ofta hör är att man inta kan skaffa vänner på äldre dar. De man har sen ungdomen har man, sen kommer inga nya. Som om det vore en sanning. Det är det inte. Allt beror ju på hur man lever och hur öppen man är för nya kontakter och impulser i livet. Och det tror jag inte avtar med åren. Nyfikenheten på andra finns där.

Nu ska jag inte slå fast en till generell sanning så att ni försöker motbevisa mig. Jag talar bara helt enkelt om mina egna erfarenheter av nya vänner. De senaste femton åren av mitt författarliv har varit intensiva. Jag har skrivit mycket, vilket betyder att ofta sitta ensam vid köksbordet. Men när jag är ute på kurser, seminarier, releaser, författarträffar har jag mött så många nya vänner. Vi är besjälade av samma sak, det underlättar vänskapen. Och det är så härligt.

Igår fick jag en ny vän när jag var på Bokdag i Sundsvall på alltid så fina bokhandel Vängåvan. Vi var en rad författare, många med ursprung i de här trakterna. Vi pratade och signerade och blev intervjuade av den sympatiske bokhandlaren Lennart Bergström.

På kvällen gick Ingrid Elfberg och jag till Dolcetto, min favvorestaurang i Sundsvall. Vi bodde kvar i Sundsvall över natten och ville gärna prata vidare över god mat Ingrid skriver deckare och spänningsromaner och är född i Östersund. Idag på tåget hem ska jag lyssna på en av hennes mycket sålda och populära ljudböcker, Den du borde frukta
Vi hade så mycket att prata om, vilken trevlig kväll! En ny vän.

Kanske var jag extra öppen för att träffa nya vänner efter en skilsmässa då ett antal människor jag trodde var mina vänner bara försvann. Men det är länge sen nu, och de vänner som blev kvar är mina mycket nära älskade vänner. Dessutom dyker det upp nya, människor man delar intressen med, man möts och pratar och följer varandra i böcker och på bloggar och ibland i livet.

Vänner, de gamla trogna, de nya, det är så viktiga i mitt liv.

onsdag 29 november 2017

Elegant vardagsprosa, glad för det!

Jag blir så glad idag. Bibliotekstjänsts omdöme om Paris Passion kom, det väntar man alltid på som författare.

Här citat ur den positiva recensionen:

PARIS PASSION
 "Lena får kämpa för att bli sedd som yrkeskvinna i en manlig värld. Den politiskt turbulenta tidsandan och kvinnors frigörelsekamp skildras på ett initierat sätt.
Äkta miljöer, som legendariska restaurangen La Coupole, utgör kuliss för spännande möten, rödvin och politiska diskussioner.
På några sidor fladdrar kändisar förbi, som exempelvis Olof Palme.
Boken är skriven på elegant vardagsprosa som håller ett bra tempo.
Paris passion handlar om att våga uppfylla sina drömmar, oavsett de svårigheter man möter på vägen, " skriver BTJ i sin recension.

tisdag 28 november 2017

Bara ett svart moln från ingenstans

Hälsade på hos mina föräldrar senast jag var i Sundsvall
Idag är en dag att sitta hemma. Det är grått och regnigt och helt hemskt. Jag har ont i huvudet och känner mig håglös. Så det är en dag att tända ljus, att ta fram en påse goda chokladmandlar jag sparat från releasen (tack Camilla). Att dricka Brunkullas blåbärs-och vaniljte som jag köpte när jag var i Östersund och tillåta mig att känna mig precis så låg och deppad som jag är.
Det går säkert över, redan i morgon hoppas jag. Men idag är jag inte så munter och  det alldeles utan anledning, egentligen.
Bara ett svart moln som lagt sig ovanför just mitt huvud och mitt hus.

lördag 25 november 2017

Möte med passionerad svarta panter-ledar

Jag, Leif och så Eldridge Cleaver under intervjun. Foto: Bengt af Geijerstam
Här sitter vi i Alger, Leif och jag. Vi har just fått den första intervjun med Eldridge Cleaver, den alla journalister ville ha sedan han oväntat dykt upp på den panafrikanska festivalen i Algeriet 1969. De flesta trodde att han blivit dödad av CIA, men där kom han. Omgiven av ett hov av svarta pantrar som effektivt hindrade alla journalister från att närma sig honom.

Läs mer i min roman Paris Passion om hur vi fick intervjun som sedan publicerades i Dagens Nyheter med Bengt af Geijerstams fina bilder. Det är en intervju jag är stolt över. Läs mer hos mitt förlag Ordberoende:  http://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/blog_posts/mitt-moete-med-en-passionerad-svarta-panter-ledare-65045

Jag fick en omedelbar kontakt med denne Svarte Panterledare när vi träffades på festivalen, han var engagerad, lyssnade, sympatisk och hade en intensiv utstrålning.
Foto: Bengt af Geijerstam
Det finns en hel del mer att läsa om mötet mellan honom och min huvudkaraktär Lena, som jag låtit låna delar av mitt eget liv i min bok Paris Passion.
Eldridge var en passionerad människa vid den tiden när jag träffade honom.
Och så vacker.

1 maj 1998 dog Eldridge Cleaver i USA. Vi skrev några brev till varandra efter mötet i Alger, men träffades aldrig mer. Han bodde i Frankrike en tid och lustigt nog var det en av mina forna franska vänner, tidigare utrikesministern Roland Dumas, som då var hans advokat.
Livet har underliga vändningar.

torsdag 23 november 2017

Jag säger som Piaf: Jag ångrar ingenting

Paris 69, foto: Christophe Laurentin

Jag bloggar litet hos Ordberoende förlag. Men nu kommer jag på att det ju inte är samma läsare så jag publicerar de inläggen här också. Här det första!

Ibland måste det vara tyst, så tyst när jag skriver. Ibland hittar jag musik som skapar den atmosfär jag vill ha. När jag skrev Paris Passion letade jag gamla franska favoriter. Vad lyssnade jag på i Sverige 1969, i Paris?
Jag försökte återskapa känslan från den gamla grammofonen vi hade då. Nu har jag en lista med både nya och äldre godingar från den tiden och framåt. En underlig blandning, kanske någon tycker. Befria södern, Jimi Hendrix, Edith Piaf ...
Jag säger som Piaf: Je ne regrette rien, Jag ångrar ingenting
Inte vad jag gjort, det som inspirerat mig att skriva. Inte musikvalet, det satte den färg jag ville ha på min nya roman Paris Passion
Vill ni lyssna på min musik till Paris Passion? Här är länken till min Spotifylista till romanen Paris Passion

söndag 19 november 2017

Vill ha färg mitt i allt detta gråa


Plötsligt var världen vit. Det är vackert men något slocknar i mig samtidigt som solen drar sig undan.
Nu åker jag tåg genom ett landskap så grått. Se bilden.
Så jag tänker att jag måste ha färg. Hittade en alldeles grön soffa på nätet och köpte den på impuls strax innan Gävle. Tänker att mitt vita Parisrum hemma ska få en glad grön soffa, färgstarka kuddar. Det är mitt arbetsrum. Jag vill att det ska vara tomt, undanplockat och med starka färger som gör mig levande.

Visst låter det bra? Jag undrar vilka färger som piggar upp andra. Blått i alla nyanser har varit min färg genom åren. Är det något som händer i mig när jag vill ha en soffa som är grön?


torsdag 16 november 2017

Vänta inte Våga nu, Lev ditt liv


Idag är jag i Östersund. Snart ska jag träffa ett sextiotal entusiastiska kvinnor och prata om ett stimulerande liv, i alla åldrar.
Det kan jag göra eftersom jag upplevt både ups and downs i mitt liv.
För några år sedan skulle jag nog snarare snyfta än se framåt.
Men så är det. Livet går upp och ner, man får hänga med i svängarna och framför allt inse att - som vi sa i Paris 69 - under gatstenarna finns stranden.
Det tycker jag är så hoppfullt.
Skotta bor allt det gråa, finn platsen för lugn och harmoni.
Och som jag brukar säga
Vänta inte Våga nu, Lev ditt liv