https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 6 januari 2018

Dagen efter denna, en film om mitt liv

Isabelle Huppert, en så fin tolkning av en kvinna med känslor, hjärna och förmåga att leva

Jag har brottats med Netflix och min teve för att hitta franska filmer. Inte bara dessa stereotypa amerikanska våldsfilmer/serier som det går tretton på dussinet av. Kolla själva hur många omslag till filmer som består av vilt stirrande man med pistol/gevär. Och kvinnor som offer.

Nu hittade jag  massor med franska filmer jag vill se när jag sökte på Kvinnan i Brest och under den hittade: "Den som såg den filmen är också intresserad av ...:"  och där kom de, filmerna jag vill se,

Jag började med Mia Hansen-Loves  Dagen efter denna.  Den handlar om en kvinna som efter tjugofem års äktenskap blir lämnad av sin man. Isabelle Huppert är fantastisk i huvudrollen som filosofiläraren Nathalie.
Det är så underbart skönt att slippa en film med den traditionella amerikanska dramaturgin. I stället få ett porträtt av denna tänkande kvinna.

När jag sett filmen så slog det mig med kraft att det var en film om mig.
Att inse att ens man sedan 25 år har en relation med en annan, att skilja sig. Att känna det sorgsamma ansvaret för en gammal döende mamma. Och mitt i allt detta livskaos ändå fungera, vara mamma, författare, vara en tänkande, kreativ människa som  fortsätter att leva sitt liv och tar nya steg ut i en värld hon vidgar, i stället för att försjunka i inåtvändhet eller kasta sig in i någon ytlig relation. Det är Nathalie, det är jag.

Det finns så många ögonblick av igenkänning. Också i kvinnans rationella beteende. Den underbara scenen där Nathalie  i grovsoprummet kämpar med en stor blomsterbukett som hon försökt tvinga ner  i sopkorgen och nu lagt i en  Ikeakasse. Hon låter blommorna ligga kvar i soptunnan men viker ihop kassen och tar den med upp, så rationell mitt i ilskan.

Det är så otroligt skönt att se en vuxen frånskild kvinna som inte kastas in i traditionell dramatik  där en ny man är lösningen i livet.  I stället fortsätter hon att vara fylld av, för Nathalies del, tankar och idéer om filosofi och möten med tänkande människor i olika åldrar. För min del tankar på nya böcker som väntade på att bli skrivna och härliga nya vänner som delar min lust att formulera mig.

Skilsmässan är också en möjlighet att öppna nya dörrar i livet. Hon går ur den starkare. Detsamma med mig. Det fanns  mer plats i mitt liv för det jag ville och drömde om. Och jag fyller den platsen med innehåll.

onsdag 27 december 2017

Vilka av dina årsringar har du kontakt med

Har ni tänkt på att unga skådespelare gärna får spela äldre, medan en äldre person sällan får spela yngre? Det är Bodil Jönsson, denna kloka kvinna, som ställer frågan i en av sina böcker.
Det är otrolig uppmuntrande att läsa Bodil, att följa med i hennes tankar som hon så generöst delar med sig av. När horisonten flyttar sig, att bli gammal i en ny tid, heter den bok jag läser nu.
Jag som verkligen har svårt att ta in min egen ålder blir så uppmuntrad av hennes resonemang om årsringar. Att vi har dem inom  oss, alla ringarna, från våra mer eller mindre långa liv, ringar som präglat oss.
I de ringarna finns upplevelserna och erfarenheterna, det som format oss.

Man kan ha mer eller mindre kontakt med de olika ringarna. Men det finns år som är så tydliga för mig. Kanske är det därför jag haft så lätt att skriva om ungdomar?  Jag har ju en femtonåring i mig, så nära mig.
Nu frågar människor mig hur jag kan komma ihåg så mycket från till exempel året i Paris 69, upplevelser som ligger till grund för romanen Paris Passion. Det är ju ett tag sedan.
Den årsringen är glödande i mig. Så, det är klart att jag minns.

Det är spännande att tänka på vilka årsringar som man har mest kontakt med!

söndag 24 december 2017

God fridfull fröjdefull jul till alla

Jag och de små snuttarna 2016
I väntan på tomte2016
God fin jul till alla. Idag är det julafton. Jag vaknade med en stilla förväntan och lugn. Steg upp och gjorde sillsalladen jag vill ha på julbordet. Den jag inte orkade göra igår. Det är en fantastiskt väder, jag älskar deet. Inte en gnutta snö. Varmt. Blå himmel. Min favoritvinter.

Snart kommer famlijen. Allt får bli som det är. Vi gillar läget. Jag har inte hunnit rimma. Mycket annat också som jag inte hunnit. Men det spelar ingen roll heller. Det enda viktiga är att vi är tillsammans.

Det enda sorgliga är att E2 inte är här. Hon måste arbeta i NY idag. Men kommer om en vecka. Men det gör ont i mitt hjärta, jag har firat varje jul sedan 1983 tillsammans med henne.

Tro nu inte bara att jag varit så här lugn hela tiden. Jag däckade ihop i förrgår. Trodde jag hade kontroll.Men stressen grep mig. Köttbullarna blev så fula. Och jag började gråta. En ledsen ensamgråt.  Jag struntade i köttbullseländet och allt och bara la mig, lyssnade på min Paris Passion-lista och blev lugn igen.

Nu känns det bra. Köttbullarna, javisst är de fula, men de smakar helt okej.

Snart kommer barn och barnbarn deras kärlekar och exmannen. Det är fint.

Jul igen, en stilla glad jul. Med tomte och gran.
Allt gott till er.

måndag 11 december 2017

Mina nya ljudböcker om kärlek utan ålder

Jag har skrivit en ny ljudboksserie för Word Audio.
Del 1: Själen har inga rynkor, ligger redan på Storytel, i morgon kommer del 2: Kärlek har ingen ålder.
Båda magnifikt inlästa av Katarina Ewerlöf och med fina omslag av Michael Ceken.


Så här presenteras serien på Storytel:


"Ingen har allt, alla har något är en härlig serie kortromaner primärt skrivna för det digitala formatet där författaren Eva Swedenmark än en gång med värme lyckas skildra det faktum att det inte finns något bäst före-datum för att finna - eller återfinna - kärleken. 
Kärlek har ingen ålder är den andra delen och uppföljaren till Själen har inga rynkor där vi lärde känna en brokig skara människor som alla på något sätt kommer i kontakt med secondhandbutiken Syster Yster och vars liv förändrades i både stort och smått!"

Så skriver Storytel. Och vet ni, det var ren lycka att skriva om gänget kring Syster Yster. Jag kände mig lycklig när jag fick skriva varma romaner med tro på vänskap, kärlek och solidaritet mellan människor som kanske blivit kantstötta av livet men inser att det alltid finns en ljusning, en glipa tillbaka in till något som kan kallas lycka.

måndag 4 december 2017

Vilken lycka det är med barnbarn

Vilken morgonkram jag fick idag.
Vilken härlig start på dagen.
Det ringde på dörren och där stod mitt allra yngsta barnbarn, Elsa, 2.

Hennes vagn stod kvar utanför min dörr och de hämtade upp den på vägen till förskolan.
Elsa ville ringa på.
Där stod hon, helt leende och glad, sprang in i min famn och gav mig en kram.

Det kan inte bli bättre än så.
Vilken lycka det är med mina barnbarn.
Kärlek.

söndag 3 december 2017

Vänner är så viktiga i mitt liv

Intervju i bästa miljön, en bokhandel. Lennart Bergström ställer roliga initierade frågor till mig. Foto: Sofia Weiss
Tänk alla dessa fördomar som florerar. Till exempel det där med att flickor inte kan leka tre, jovisst kan vi! Vi är till och med bra på det. När vi var som mest aktiva i vår författargrupp Emma Vall, jag, Maria Herngren och Annica Wennström, brukade vi deklarera att vi var en motståndsrörelse mot just det uttrycket.

Ett annat uttryck jag ofta hör är att man inta kan skaffa vänner på äldre dar. De man har sen ungdomen har man, sen kommer inga nya. Som om det vore en sanning. Det är det inte. Allt beror ju på hur man lever och hur öppen man är för nya kontakter och impulser i livet. Och det tror jag inte avtar med åren. Nyfikenheten på andra finns där.

Nu ska jag inte slå fast en till generell sanning så att ni försöker motbevisa mig. Jag talar bara helt enkelt om mina egna erfarenheter av nya vänner. De senaste femton åren av mitt författarliv har varit intensiva. Jag har skrivit mycket, vilket betyder att ofta sitta ensam vid köksbordet. Men när jag är ute på kurser, seminarier, releaser, författarträffar har jag mött så många nya vänner. Vi är besjälade av samma sak, det underlättar vänskapen. Och det är så härligt.

Igår fick jag en ny vän när jag var på Bokdag i Sundsvall på alltid så fina bokhandel Vängåvan. Vi var en rad författare, många med ursprung i de här trakterna. Vi pratade och signerade och blev intervjuade av den sympatiske bokhandlaren Lennart Bergström.

På kvällen gick Ingrid Elfberg och jag till Dolcetto, min favvorestaurang i Sundsvall. Vi bodde kvar i Sundsvall över natten och ville gärna prata vidare över god mat Ingrid skriver deckare och spänningsromaner och är född i Östersund. Idag på tåget hem ska jag lyssna på en av hennes mycket sålda och populära ljudböcker, Den du borde frukta
Vi hade så mycket att prata om, vilken trevlig kväll! En ny vän.

Kanske var jag extra öppen för att träffa nya vänner efter en skilsmässa då ett antal människor jag trodde var mina vänner bara försvann. Men det är länge sen nu, och de vänner som blev kvar är mina mycket nära älskade vänner. Dessutom dyker det upp nya, människor man delar intressen med, man möts och pratar och följer varandra i böcker och på bloggar och ibland i livet.

Vänner, de gamla trogna, de nya, det är så viktiga i mitt liv.

onsdag 29 november 2017

Elegant vardagsprosa, glad för det!

Jag blir så glad idag. Bibliotekstjänsts omdöme om Paris Passion kom, det väntar man alltid på som författare.

Här citat ur den positiva recensionen:

PARIS PASSION
 "Lena får kämpa för att bli sedd som yrkeskvinna i en manlig värld. Den politiskt turbulenta tidsandan och kvinnors frigörelsekamp skildras på ett initierat sätt.
Äkta miljöer, som legendariska restaurangen La Coupole, utgör kuliss för spännande möten, rödvin och politiska diskussioner.
På några sidor fladdrar kändisar förbi, som exempelvis Olof Palme.
Boken är skriven på elegant vardagsprosa som håller ett bra tempo.
Paris passion handlar om att våga uppfylla sina drömmar, oavsett de svårigheter man möter på vägen, " skriver BTJ i sin recension.

tisdag 28 november 2017

Bara ett svart moln från ingenstans

Hälsade på hos mina föräldrar senast jag var i Sundsvall
Idag är en dag att sitta hemma. Det är grått och regnigt och helt hemskt. Jag har ont i huvudet och känner mig håglös. Så det är en dag att tända ljus, att ta fram en påse goda chokladmandlar jag sparat från releasen (tack Camilla). Att dricka Brunkullas blåbärs-och vaniljte som jag köpte när jag var i Östersund och tillåta mig att känna mig precis så låg och deppad som jag är.
Det går säkert över, redan i morgon hoppas jag. Men idag är jag inte så munter och  det alldeles utan anledning, egentligen.
Bara ett svart moln som lagt sig ovanför just mitt huvud och mitt hus.

lördag 25 november 2017

Möte med passionerad svarta panter-ledar

Jag, Leif och så Eldridge Cleaver under intervjun. Foto: Bengt af Geijerstam
Här sitter vi i Alger, Leif och jag. Vi har just fått den första intervjun med Eldridge Cleaver, den alla journalister ville ha sedan han oväntat dykt upp på den panafrikanska festivalen i Algeriet 1969. De flesta trodde att han blivit dödad av CIA, men där kom han. Omgiven av ett hov av svarta pantrar som effektivt hindrade alla journalister från att närma sig honom.

Läs mer i min roman Paris Passion om hur vi fick intervjun som sedan publicerades i Dagens Nyheter med Bengt af Geijerstams fina bilder. Det är en intervju jag är stolt över. Läs mer hos mitt förlag Ordberoende:  http://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/blog_posts/mitt-moete-med-en-passionerad-svarta-panter-ledare-65045

Jag fick en omedelbar kontakt med denne Svarte Panterledare när vi träffades på festivalen, han var engagerad, lyssnade, sympatisk och hade en intensiv utstrålning.
Foto: Bengt af Geijerstam
Det finns en hel del mer att läsa om mötet mellan honom och min huvudkaraktär Lena, som jag låtit låna delar av mitt eget liv i min bok Paris Passion.
Eldridge var en passionerad människa vid den tiden när jag träffade honom.
Och så vacker.

1 maj 1998 dog Eldridge Cleaver i USA. Vi skrev några brev till varandra efter mötet i Alger, men träffades aldrig mer. Han bodde i Frankrike en tid och lustigt nog var det en av mina forna franska vänner, tidigare utrikesministern Roland Dumas, som då var hans advokat.
Livet har underliga vändningar.

torsdag 23 november 2017

Jag säger som Piaf: Jag ångrar ingenting

Paris 69, foto: Christophe Laurentin

Jag bloggar litet hos Ordberoende förlag. Men nu kommer jag på att det ju inte är samma läsare så jag publicerar de inläggen här också. Här det första!

Ibland måste det vara tyst, så tyst när jag skriver. Ibland hittar jag musik som skapar den atmosfär jag vill ha. När jag skrev Paris Passion letade jag gamla franska favoriter. Vad lyssnade jag på i Sverige 1969, i Paris?
Jag försökte återskapa känslan från den gamla grammofonen vi hade då. Nu har jag en lista med både nya och äldre godingar från den tiden och framåt. En underlig blandning, kanske någon tycker. Befria södern, Jimi Hendrix, Edith Piaf ...
Jag säger som Piaf: Je ne regrette rien, Jag ångrar ingenting
Inte vad jag gjort, det som inspirerat mig att skriva. Inte musikvalet, det satte den färg jag ville ha på min nya roman Paris Passion
Vill ni lyssna på min musik till Paris Passion? Här är länken till min Spotifylista till romanen Paris Passion

söndag 19 november 2017

Vill ha färg mitt i allt detta gråa


Plötsligt var världen vit. Det är vackert men något slocknar i mig samtidigt som solen drar sig undan.
Nu åker jag tåg genom ett landskap så grått. Se bilden.
Så jag tänker att jag måste ha färg. Hittade en alldeles grön soffa på nätet och köpte den på impuls strax innan Gävle. Tänker att mitt vita Parisrum hemma ska få en glad grön soffa, färgstarka kuddar. Det är mitt arbetsrum. Jag vill att det ska vara tomt, undanplockat och med starka färger som gör mig levande.

Visst låter det bra? Jag undrar vilka färger som piggar upp andra. Blått i alla nyanser har varit min färg genom åren. Är det något som händer i mig när jag vill ha en soffa som är grön?


torsdag 16 november 2017

Vänta inte Våga nu, Lev ditt liv


Idag är jag i Östersund. Snart ska jag träffa ett sextiotal entusiastiska kvinnor och prata om ett stimulerande liv, i alla åldrar.
Det kan jag göra eftersom jag upplevt både ups and downs i mitt liv.
För några år sedan skulle jag nog snarare snyfta än se framåt.
Men så är det. Livet går upp och ner, man får hänga med i svängarna och framför allt inse att - som vi sa i Paris 69 - under gatstenarna finns stranden.
Det tycker jag är så hoppfullt.
Skotta bor allt det gråa, finn platsen för lugn och harmoni.
Och som jag brukar säga
Vänta inte Våga nu, Lev ditt liv

måndag 13 november 2017

Min fantastiska väninna!

Jag och min fantastiska väninna i Paris Foto Bengt af Geijerstam
Min fantastiska väninna Ulla (se bilden nedan t h)!
Till henne har jag dedicerat min nya roman Paris Passion.
Vi startade vår journalistbana tillsammans, det var underbart, vi var sanslösa. Det fanns inga hinder. Som när vi glatt och utan erfarenhet gick upp på Svenska Dagbladets kulturredaktion och sa att vi ville skriva om den psykedeliska klubben Filips. Och de sa ja.
Och så vidare .....

Så här skriver hon på Facebook:


"Min fantastiska väninna Eva och jag gjorde allt tillsammans. Skrev artiklar på VI:s tonårssida och Gaudeamus, drev sommardisco, ordnade debatter på Kårhuset och drömde storartade drömmar. Föreläsningarna i ryska och praktisk filosofi fick vänta. Vi hade viktigare saker för oss, vi ville snabbt ut i världen! Och tillsammans var vi förstås världens coolaste, inget kunde stoppa oss!
I sin nya bok berättar Eva Swedenmark om dessa år då allting hände. Paris Passion heter den som just utkommit på Ordberoende förlag.
Läs den! Är så stolt över bokens dedikation till mig. Önskar alla en sådan fantastisk väninna."

torsdag 9 november 2017

idag är det boksläpp - Paris Passion


Idag är dagen för boksläpp av Paris Passion.
Den har kommit från tryckeriet och är så fin. Michael Ceken som gör mina fina omslag har överträffat sig själv denna gång.

Idag firar vi att boken kommit. Hårt arbete har det varit, men också så underbart att inspireras av sin egen historia och de erfarenheter jag dragit av mitt liv.

Jag hoppas så att ni vill läsa min bok och berätta vad ni tycker!
I samband med releasen visar Jane Morén sina fina Parisbilder



fredag 3 november 2017

Rädd och skälvande inombords


Jag har ju skrivit och gett ut ganska många böcker. Nu kan jag märka att människor ibland tror att jag är blasé.
Men du är ju så van, säger de.
Jag ska bekänna en sak.Van blir jag aldrig,

Nu på torsdag släpper vi min nya bok Paris Passion. Jag drömmer mardrömmar på nätterna om att boken inte kommer från tryckeriet, jag är faktiskt så rädd och helt skälvande inombords. Så låt er inte bedras om jag verkar glad och glättig, inuti är jag ett nervknippe och målar upp en radda olika scenarier om vad som skulle kunna bli fel, vilka elakheter man ska kunna säga till mig.

Denna gång är det kanske värre än vanligt eftersom romanen Paris Passion är inspirerad av mitt eget liv, min livsresa.
Ville bara berätta det. Skenet bedrar så ofta. Hos mig, hos andra.
Man skälver som inför en premiär.

onsdag 1 november 2017

Vi ska hämta min lillebror på BB

Peter, jag och mamma på utflykt i skogen
Ett av mitt livs allra första minnen är när vi for till BB för att hämta min lillebror. Jag minns att jag var inlindad i en filt och att vi mötte någon i trappuppgången på Storgatan 45 i Sundsvall. "Vi ska hämta min lillebror nu", sa jag inifrån filten, trygg i pappas famn.
Idag fyller denne lillebror år. Denne fantastiske skribent som är min bror Peter. En av de mest citerade och roligaste ledarskribenterna Sverige. Vass vid skrivmaskinen (och datorn) världens snällaste i verkligheten.
Numera bor han i Offerdal i Jämtland, och han skriver fortfarande, nu som fri skribent.
Grattis på din dag, käre bror.

lördag 28 oktober 2017

Resan är inte över i mina tankar

Utsikt från mitt rum

Jag har varit en skrivvecka på Mallorca. Mitt första besök på den mångomtalade ön. Och det har varit fantastiskt. Sandalväder. Sol. Massor av bad i havet som var varmare än min vik på ön i somras.
Tid att fundera på saker jag vill skriva om. Mina projekt som pågår, mina böcker som jag vet att jag ska skriva.
Men i ron vid havet uppstår också andra tankar.
Paris Passion kommer snart, det är svårt att inte fortsätta tänka på hur allt blir sen för Lena som jag berättar om.
Resan är inte över.

tisdag 24 oktober 2017

Om att bekämpa sin inre lättja

Det är så lätt att hitta ursäkter för att inte fortsätta med det som man vet att kroppen mår så bra av, ja inte bara kroppen, sinnet också.
Så igår morse steg vi upp tidigt, gick långa promenaden nerför backen till stranden.
Det var mörkt. Men varmt. Vi sprang lite på den tomma stranden. Sen rullade vi ut yogamattorna och försökte oss på de solhälsningar vi faktiskt inte glömt helt. Stretchade lite. Funderade. Är det inte för kallt i vattnet?
Det var det inte.
Vi omslöts av ljummet underbart vatten. Flöt omkring en stund.
Nu är det morgon igen. Vi har flyttat närmare havet.
Vågorna slår mot stranden. Jag rullar ihop yogamattan. Ett nytt försök. En ny dag. Ett till litet steg mot en starkare kropp.
Jag rullar ihop min matta och går ut.

söndag 22 oktober 2017

Det sköna i att våga springa, trots allt

Vi sprang på gatan, asfalt under fötterna. Skönheten finns på gatan, lyder texten. Vill verkligen betona att jag inte var någon skönhet när jag flåsande stapplade fram,. Men skönheten låg i att våga springa, på gatan, trots allt!
En gång  sprang jag Tjejmilen. Det var fruktansvärt. Jag bestämde mig där och då, när jag släpade mig över mållinjen, att aldrig mer springa. Inte ens efter bussen.
Men vad gjorde jag idag? Jo sprang! Vår träningscoach Johanna var så absolut entusiasmerande att det inte gick att låta bli. (Jag är på skriv-och kom i form-vecka).
Själv flyter hon fram som en smidig puma. det ser så lätt ut.
Nix! tänkte jag.
Men plötlsigt sprang jag där på asfalten. Inte som en smidig puma. Men med bra tips så gick det ändå lite lättare än jag trodde. Ända tills vi elegant skulle springa uppför hundra trappsteg. RÅD TILL MIG SJÄLV: Spring aldrig i långa vida sidenbyxor. Det gick inte bättre än att jag trasslade in foten i ena byxbenet och föll på knä.
Hål i brallan och framför allt i självförtroendet.
Men jag reste mig och tog mig uppför de 97 resterande trappstegen. Sen sprang vi uppför en backe och sen orkade jag knappt gå upp till mitt rum.
Men lite stolt är jag!

torsdag 19 oktober 2017

Vad gör du när du är tokstressad?

Den bästa avstressaren!!
Vad gör ni när ni blir stressade, nästan andlösa för ratt man inte ens ger sig tid att andas riktigt på djupet. Tusen tankar korsar hjärnan, att-göra-listan är så lång så låång och känslan av att inte räcka till bara växer.
För att kunna koppla av håller jag just nu på med något som avstressar mig. Jag spelar korsord på nätet. En app som heter cross boss är så kul
Börja inte, mamma, du kan inte sluta sen, sa sonen.
Och han verkar ha rätt. Men det lugnar mig, skingrar en massa orostankar att tänka ut kluriga ordgåtor och mystiska ord.
Ja, så gör jag. Det tar inte så mycket tid heller. Men är kul och lite lärorikt och så känner man sig  en aning smart ibland.
Men den bästa avstressaren? ... ja ni ser bilden. Barn!

onsdag 18 oktober 2017

I musiken finns det Frankrike jag längtar till


När jag skrivit Paris Passion har jag lyssnat till musik, gamla franska låtar framför allt. Jag älskar att lyssna på gamla godingar som George Brassens, Edith Piaf, Yves Montand. När jag skriver tycker jag om att omge mig med ljud, men det måste vara rätt ljud.
Till Paris Passion har jag en spellista som också är med i boken: Paris Passion - en souvenir de ma jeunesse heter den.
Vet inte riktigt hur jag länkar till Spotify? Om ni vill hitta den?
Jag har en annan fransk lista , Evas franska favoriter som också ligger på Spotify.
Båda listorna är ganska vildsinta blandningar av gammalt och nytt, kanske inte så mycket dagsaktuellt, men en del finns nog.

Båda listorna förflyttar mig till en plats inom mig själv, där min eviga längtan till Frankrike finns. Kanske framför allt ett Frankrike som finns i min längtan och mina drömmar, mina minnen, inte nödvändigtvis det riktiga Frankrike.
Mitt Frankrike finns där, i musiken.

Ge mig gärna tips på nya låtar att lägga till i mina listor!

tisdag 17 oktober 2017

Sätt dig i mitt knä så får du mer betalt

#metoo

Jag kommer ihåg första gången i min barndom då en vuxen man trakasserade mig. Jag var kanske elva, tolv, ett barn.
Vi satt vid vägkanten på Bergsgatan och skrev upp registreringsnummer på bilar i små block vi hade - det var på den tiden då A var Stockholm och Y var Medelpad till exempel.
En bil stannade, en gubbe hoppade ut.
"Jag behöver hjälp med att plocka jordgubbar, bra betalt."

Vi kollade med föräldrarna, fick ta jobbet, plockade intensivt där ute i Bergsåker på den stora odlingen. Mitt första jobb! Vi kröp i landet och fyllde flitigt korgarna.
När det var dags för betalning fick man gå in ensam till hans kontor i ladan..
Det var en konstig stämning. När det var min tur pekade gubben på sitt knä och sa till mig att sätta mig där.
Jag ville inte.
Gubben var äcklig.
"Men kom hit, sätt dig, du får mer betalt då." Han tittade så lurigt på mig.
Jag gick min väg då och fick inget betalt.
Jag berättade för mina föräldrar och min pappa blev rasande.
Han räknade ut hur mycket gubben var skyldig mig. Skrev en mycket formell faktura. Gick med mig till torget där mannen sålde bär
Han var iskall, min pappa, mot mannen, jag vet inte vad han sa. Men jag fick mina pengar på fakturan pappa skrivit. Det var bra.
Framför allt kände jag pappas stöd.
Vi pratade inte mer om det där med sitta i knät, det var för pinsamt, antar jag. Både för mig och för honom.
Men jag kände det totala stödet från min pappa.
Han stod på min sida.
Det var så tryggt. Jag blev stark.
Jag fick aldrig veta vad han gjort, gubben med vårtan på näsan, , med flickorna som satte sig i hans knä och fick betalt direkt.
Det var inget man någonsin pratade om.

måndag 16 oktober 2017

Paris Passion - en roman för alla åldrar

Caféskrivande, det gillar jag. Just nu avnjuter jag en god frukost på Bakverket och skriver lite. Det är många funderingar nu i mitt huvud när min nya roman Paris Passion går till tryck och snart utkommer.
Det är inte en roman i kategorin mappie-lit. Så kallade vi de två böckerna jag skrivit om De fyras gäng. Om ni inte börjar leva gör jag slut och Se upp med vad du önskar.
Båda är utgivna på Ordberoende förlag som är ett fint uppstickarförlag som fokuserar på böcker  skrivna av kvinnor, böcker som tar kvinnors liv på allvar och speglar det ur alla dess olika aspekter, i olika åldrar.
Paris Passion kan läsas i precis alla åldrar!

På bilden är jag inte i Paris och inte på Bakverket utan nyligen på Korsika, en favoritö!

söndag 15 oktober 2017

Goda arbetskamrater - så viktigt


Här står vi på röda mattan, jag och ett fint gäng kreativa härliga arbetskamrater. Vi arbetade en gång på samma arbetsplats, halva gänget på infoavdelningen ABF, halva på Fönstret, ABFs tidskrift för kultur och folkbildning.
Alla brann vi för de frågorna och lade ner ett otroligt engagemang på våra arbetsuppgifter. Vi arbetade långt mer än vad  som egentligen var meningen och vi hade ett så roligt samarbete.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Nya kvastar sopade bort några av oss, några valde att sluta. Idag arbetar ingen kvar.
Men vi träffas! Och vi pratar om nu och då, om framtid och förhoppningar och mycket annat.
Det känns fint.
Krillan, Helene, Klara, Maria och Annica - vilket gäng!
Vilket samarbete.
Tänk att en av cheferna hade mage att kalla oss för kladdbollar - för att vi jobbade ihop och gillade det. Det var ingen komplimang från hans sida.
Nu så kallar vi varandra skämtsamt till kladdbolleträffar! En sån var det idag. Afternoon tea på Wienerkaféet.