Nu sitter jag här igen. På
Café String. Nytränad. Med macen på bordet och en urdrucken latte bredvid. På den slitna stolen där i hörnet ja. Jag väntar inte på inspiration. Jag vet att det inte är någon idé. Det är bara att skriva på. Att hitta något jag tänker på. Skriva om det. Spinna en tråd. Försöka. Det håller inte. Försöka igen.
Ibland i ett gudabenådat ögonblick hör jag en flickröst i mitt huvud som berättar en historia jag vill, måste, skriva. Ibland, men oftast bara arbeta och arbeta och skriva.
Och det är fruktansvärt.
Och det är ljuvligt.
Och det finns inget annat jag vill göra.
