Jag vill gå ut i vårsolen men kämpar med ett manus som är nästan färdigt. Ibland undrar jag varför man utsätter sig för detta. Skriver och skriver, vänder ut och in på sig själv. Möter sina värsta demoner i sin fantasi. Och sedan när boken kommer utsätter sig för att bli bedömd, vägd, bland kanske berömd, men oftare utsatt för en läsning som är förbryllande. Har de verkligen läst den bok jag skrivit?
Ändå är man tacksam för att det i alla fall skrivs...
Jag tycker efter min första något förvirrande läsning av recensionen i Arbetet att det ju ändå är kul. Här har vi lyckats reta upp en recensent så till den milda grad genom att vara så "omoraliska" att vi skriver en hård roman om hämnd. Vi har levt ut fantasier som kommer till oss i situationer då vi blivit rädda och utsatta och byggt en bok på våra rädslor, en bok där vår huvudperson vägrar att vara offer längre...
Det är enastående märkligt att bli bedömd moraliskt som om vi nästan utfört handlingarna. Men det är intressant, recensenten säger det inte för allt utrymme går åt till moralisk indignation, men han måste ju ändå ha fångats av bokens spänning om han så till den milda grad levt sig in i den att han nästan tror att Elise, hon finns! Att det är på riktigt.
Det värsta är ändå att det vi skriver om, våldet mot kvinnor, det finns. På riktigt. Det gör mig våldsamt upprörd och indignerad och mina tankar rör sig kring hur vi ska komma åt det våldet och inte stillatigande se på. Mina tankar lockas till och med över gränsen... mina fantasier gör det ... men inte mina handlingar. Det är skillnaden på litteratur och verklighet.
