Nu finns vi i en låda på Palatset, Maria och jag!

Nu har vi bokpratat i Röda Rummet på Palatset, Maria och jag. En alldeles underbar upplevelse, Röda rummet är fyllt av gamla röda sammetssoffor och fåtöljer, ett inbjudande rum. Där blev vi utfrågade av Ebba, som är en av "bokarna" i Palatset. Åh jag skulle ha varit en bokare om jag var ung tonåring idag, tänk att ha ett helt palats att leka i!
Vi berättade om vår nya bok, Sopkungen, läste lite och svarade på roliga genomtänkta frågor. sedan fick vi en glaslåda att "pimpa" med bilder av oss själva, böcker med mera. Vi tog med en stor tallkotte vi hittade på Korsika när vi var där och skrev Papparesan.
Upplev Palatset när ni är i Stockholm, med eller utan barn från sex år och uppåt.

Jag är helt slut i huvudet men väldigt nöjd

Jag sitter på tåget  på väg hem och jag är yr i huvudet av allt mitt och Annicas prat. Slut i huvudet men väldigt nöjd. 70 åttor i Brunflo i morse, 53 i Torvalla och sedan 58 i Lit.... det är tre storsamlingar, igår var vi på Storsjöskolan med över 60 elever, på en skola i Torvalla med bara 35, på kvällen på biblioteket... jag ser mig som en blyg människa som har svårt att prata offentligt – jag tror det är dags att byta självbild.
Du verkar älska att prata, sa min kloka brorsdotter. Linnea som var med på kvällen.

Och jag höll med. Jag älskar att prata med människor om frågor jag brinner för. Varför skriver jag. Varför är jag författare. Varför grubblar jag ständigt över frågor som vem jag är inuti och vem jag verkar vara utanpå. Hur skriver man för att fånga människors intresse och hjärtan... Allt det undrar jag över. Allt de har vi pratat om, Annica och jag.
Och ja, Linnea, jag älskar faktiskt artt prata med andra människor om det. Det är en så härlig insikt som det tagit mig alltför många år att erövra.

Hur hanterar ni rampfeber? Har ni talskräck?

Litet rampfeber är nog bara bra. Igår kväll när jag tänkte på att vi skulle stå inför 70 elever klockan åtta på morgonen och prata om våra egna böcker drabbades jag av lite oro. Vad skulle vi säga? Men i morse var det så kul. Det är som om vi har en verktygslåda, Annica och jag, ur den plockar vi upp olika saker att prata om beroende på publik. Det blir aldrig samma anförande, det skulle vara tråkigt, allt beror på vilka som lyssnar, roligast är det när vi får frågor.
Det är svårt att våga fråga inför 70 kamrater så en del kommer fram efteråt och pratar. Samma sak på skola nummer två med massor av frågor sedan vi slutat prata. Det känns bra. Ikväll ska vi vara på biblioteket, i morgon är det tre nya skolor men nu känner jag mig lugnare.
Förr fick jag mer rampfeber när rampfebern väl satte in. Nu vet jag att det är en beståndsdel i pratandet. En känsla som utmanar mig, men som jag inte får ge efter för eller får låta förlama mig.
Eller vad tycker ni? Hur hanterar ni rampfeber. Det sägs ju att många svenskar har talskräck som sin största fasa i livet.

Utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag inspirera massor av åttor i morgon bitti - hoppas själen hinner hitta min kropp

Jag känner mig litet tom och lite fantasilös. Som om jag inte hunnit hem från Vietnam, det är väl min själ som bara kommit halvvägs, därför blev kroppen så sjuk när jag kom hem. Så utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag prata inför jättemånga elever i åttan klockan kvart över åtta i morgon bitti. Kanske inte min bästa tid. Två storsamlingar på förmiddagen, sedan möte på biblioteket. Biblioteket var så varmt och välkomnande förra gången vi var här, hoppas det blir så även denna gång.

Men hur ska vi kunna inspirera sömniga åttondeklasser i storsamlingar tidigt på morgonen. Jag vet inte. Tur att det är både Annica och jag för fy vad man kan känna sig ensam på en stor scen med många trötta ansikten framför sig.

Det är ju en sån motsättning egntligen, man sitter många långa ensamma timmar och filar på sitt manus, det är så ensamt att skriva. Sen ska man ut och nästan vara estradör. Det lustiga är att jag faktiskt brukar tycka mycket om att vara ute och prata böcker, skrivande, författande. Så jag hoppas några timmars sömn ska ge mig tillbaka lust och självförtroende.
Och vem vet, kanske hittar själen min kropp häruppe i Östersund så att jag är hel i morgon!