En introvert textrovert person som trivs i sin vrå = Jag

Läser ni den intressanta artikelserien i Svenska Dagbladet om introvert och extrovert personlighet? Ni hittar texterna här
Jag minns en ledarskapskurs jag var på. Jag blev absolut klassad som extrovert och när jag protesterade så trodde alla att jag skämtade. Jag var ju den som pratade, son skulle hålla tal, som var mitt i... Jo men det var ju ett spel, insåg jag så tydligt. Jag trodde nog dessutom att alla genomskådade mig och såg den introverta person jag tyckte jag var, men nej! Det var en märklig uplevelse.
Jag ser mig som flickan som helst av allt kröp ihop med en bok och älskade att vara hemma. Den flickan är jag fortfarande. Men sen ger man sig ut i livet, har ambitioner, vill mycket och lär sig spelets regler, bland annat hur man gör för att verka utåtriktad.
Jag minns de helvetiska sammanträden jag var tvungen att genomlida som chefredaktör på Fönstret. På ABF var det inflation i sammanträden, möten, konferenser.... jag tyckte allt var meningslöst och det gick så mot min natur att tvingas delta. Skrivandet älskade jag, att göra en tidning tillsammans med Annica och Maria, att läsa. Vårt arbete på vår lilla floskelbefriade redaktion.
Men dessa meningslösa tvångsmöten som så gick mot min natur, jag avskydde dem. Jag skapade ett eget rum i sammanträdet genom att flitigt skriva i en bok. Inte skrev jag ner de floskler som sades, jag hade min egen agenda och den största befrielsen med att arbeta som fri författare är att jag slipper dessa tvångsmöten. Jag sitter i min vrå och skriver och väljer själv när jag vill gå ut i världen.
Jag minns förresten att min kompis Karin hittade ett ord som jag direkt kände definierade mig: Textrovert.