Det där leksinnet, hur bevarar man det?

Små ivriga vattenhämtare

Jag tänker på det där med lek, hur man som vuxen tappat den förmågan och det sörjer jag över. Vi gör massor av saker, mitt äldsta barnbarn och jag. Och det är underbart. Vi läser, skriver, hittar på olika aktiviteter och vi bakar och gör glass, jag har så kul och han också. Jag vet att han älskar att göra "riktiga" saker med oss vuxna. Snickra, kapa ved, göra eld, laga mat.

Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.

Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?

En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen

Lille M och jag skapar glassdesserter

Lille M och jag bakar sockerkakor