Virkning är som mindfulness för mig

Jag har drabbats av en total stiltje i skrivandet. Funderar mycket men har ingen lust att plita ner det än.
Det kanske jäser som en liten manusdeg i mitt huvud?
Under tiden har jag så kul. Milton har en docka, Anna-Elise heter hon just nu. Han tycker jag ska förse henne med en ny garderob. och just nu är det så jättekul att virka dockkläder. I stället för att skriva manus virkade jag just en mössa.
 Igår blev det en babyfilt, lillkusinen Elsa fick ju en så det är klart dockan också ska ha en.

Virka, det är så vilsamt och så bra för tanken. Virkning=mindfulness för mig.

Vad har du som får dina tankar att löpa fritt och som samtidigt  får dig att koppla av?

Sitta ner, tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Vad som inte är livets mening det vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer att leva kändisliv och fina upp sig på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Astrid Lindgren 1983

Det här citatet drabbade mig. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva i min blogg, trots att jag verkligen tycker det är viktigt och ger mig så mycket. Men på sista tiden har mitt huvud valt åt mig. Jag har varit så intensivt upptagen både med ett eget manus och med den bok Annica och jag skriver tillsammans med en femteklass i Sundsvall. Nu är den boken på väg till tryck. Högt tempo heter den och mer om den så småningom. Klassen är så stolt, deras fina lärare likaså. Och Annica och jag är lyckliga över  detta projekt där barnen tillsmmans med oss arbetat med fantasi,  disciplin och entusiasm. Det blev en bok minsann. Men det har varit just högt tempo i mitt liv.

Samtidigt har vi haft många trevliga saker som hänt i familjen, det har varit en glad turbulens kan man säga. 

Mitt i allt detta har jag varit, orkat och haft kul men inte orkat så mycket annat. Orkat mindre. Jag har inte varit så kontaktpigg som jag brukat. När jag ändå försökt "fina upp mig" och gått på olika trevliga mingel har jag känt en sådan stress: Vad gör jag här? har jag tänkt. 

Så jag har gått hem. 

Andats ut. 

Tänkt på det Astrid så klokt säger: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Sluta oroa dig ... det ordnar sig aldrig

Jag måste säga att jag är en person som har lätt för att oroa mig. Min fantasi drar iväg med mig när jag föreställer mig allt som kan hända. Jag vet att oron är en dörr jag inte får öppna i mitt vanliga liv. Jag är hypokondrisk, jag är alltid så rädd att något ska hända mina när och kära. Det är en slags ångest som följer mig och som jag på olika sätt försöker kontrollera. Det märkliga är förresten att jag ofta får höra att andra upplever mig som en mycket lugn människa.
Så läste jag bloggvännen Peter Fowelins uppdatering på Facebook häromdagen, en vän hade gett honom rådet:

Sluta oroa dig ... Det ordnar sig aldrig

Man skulle kunna tänka att det är ett råd som skulle kunna få en orolig människa som jag att oroa mig ännu mer. Men det märkliga är att jag fylldes av frid när jag läste det.  Det hade precis den lugnande effekt på mig som den kanske också hade på Peter? Jag menar, varför oroa sig när det ändå aldrig ordnar sig.
Hur tänker du? Blir du stressad av den meningen eller blir du - som jag - mera fridfull? I alla fall för en stund.