Om stalkers och kärlek och minnen

Jag djupdyker i min historia och det är lite omskakande. Nej, det är ingen roman på gång om det. En intervju helt enkelt där en trevlig journalist ville prata med mig om hur det var att bli stalkad av en kvinna som var kär i min man. En historia som ligger i mitt minneslager förstås, men som jag inte så ofta tänker på nu. Men det var obehagligt då.
De frågor jag fick gjorde också så klart att jag började fundera på det liv vi hade ihop, mannen som är far till mina barn och jag. (Se bröllopsbilden)
Kanske är det tiden som lägger en försonande vacker slöja över det jag inte vill minnas.
Men när journalisten frågade om jag blev svartsjuk över vissa kvinnors mer eller mindre påträngande uppvaktning av min man, så kan jag med ett visst lugn svara nej. Jag visste, och vet, alltid att det var vi två som hörde ihop. Vi som träffades av en slump och aldrig glömde varandra.
Sen gör livet en massa saker med en, man går vilse på märkliga stigar och plötsligt vandrar man inte längre hand i hand.
DET är sorgligt.
Men det är livet helt enkelt.
Men att kärleken fanns, och finns, mellan oss det är inget som någonting någonsin kan sudda ut. Hur vi än lever idag.
Må stalkarna också ha fått frid i sina oroliga sinnen.

När jag blev stalkad av en kvinna som var kär i min man

Jag minns när jag kom till Enskededalens centrum en morgon för att handla och över en hel lång parkgång hittade texten skriven med krita: "Eva Swedenmaric är rasist". Fruktansvärt obehagligt. Sedan började det komma icke beställda tidningar, böcker, strumpor  - allt man kan skicka efter till min adress i det felstavade namnet Eva Swedenmaric. Konstiga telefonsamtal där det var tyst i luren när jag svarade. Ett handskrivet löp utanför affären där jag handlade mat med texten: "Eva Swedenmaric slår barn". Det var ganska länge sedan nu och det pågick i månader.
Genom telefonspårning lyckades jag till slut ta reda på vem det var. En olycklig kvinna som drabbats av passion för min dåvarande man, jag blev skurken i hennes liv. Det var fruktansvärt obehagligt och jag gick till polisen. Som var jättesnäll och förstående.
Jag trodde de skulle tycka jag var larvig och överkänslig, men de var så inkännande och lyssnade så noga och på något sätt fick jag hjälp för stalkningen upphörde till min stora lättnad efter detta. Denna stalkning var så klart inget mot vad många kvinnor blir utsatta för av våldsamma män som inte lämnar dem ifred. På radio i morse berättade man om hur svårt det är att komma åt dem och hur långsamt det går att få fram de elektroniska fotbojorna som skulle vara till hjälp för de som utsätta för stalkning.
Jag kände mig så maktlös när jag blev stalkad av en anonym person. Det var värst innan jag visste vem det var.
Har du några sådana erfarenheter?