Klockan slår tolv och jag är ensam

Det är strax midnatt. Döttrarna och jag åt en härlig middag - räkor, lax, löjrom. Vi drack bubbelvin, fnittrade och skålade. Det kändes bra. Det var mina barn jag ville vara med ikväll.
Nyår är lite ångest. Hur blev året, hur kommer det att bli? Jag vill ha stillhet på nyårsafton, hade alltid svårt med de vilda festerna ett tag när man skulle ha så roligt men sällan hade det.
Så stillhet fick jag - men blev det inte lite mycket stillhet nu, när döttrarna kramade mig och gick? Missförstå mig inte, jag ville verkligen att de skulle gå på roliga fester med sina vänner och jag njöt av den kväll vi tillbringat tillsammans. Jag är ingen martyr, jag valde själv att vara ensam vid midnatt.
Men jag inser att det är den första nyårsafton i mitt liv som jag är ensam när klockan slår tolv. Det är en känsla som inte är helt bra. Jag stängde av ljudet på mobilen för att jag inte orkar prata med någon, jag messar i stället. Då slipper jag säga att det blev lite för tyst. Då kan jag skriva de kärleksfulla orden jag vill säga, låta mera oberörd än om jag sådär lite nonchalant ska svara:
"Nej, jag är ensam, det är helt okej."
Det var inte helt okej.

Kärlek vill jag ha

Det jag önskar mest inför det nya året är kärlek. Jag vill inte att det ska finnas fientliga relationer i mitt liv. Jag vill att vänskapen ska råda och jag vill jaga bort bitterhet och onda tankar. De stjäl bara min energi och solkar mitt sinne.
Nu ska ni få ett av mina favoritcitat att begrunda inför 2009:
"Jag har alltid läst mycket. Jag är helt övertygad om att vägen till insikt om människans själ går via litteraturen, att vi kan skära oss genom den ytliga personlighetens alla skikt och nå fram till ett djupare och mycket innerligare och definitivt evigare tillstånd i varat" säger Joyce Carol Oates - som för övrigt borde få Nobelpriset i litteratur. Se det är en önskan inför 2009!

Dagens ord är lugn

Det är nyårsafton. Igen. Och jag tänker att vi inte behöver springa så förtvivlat snabbt mot framtiden, den kommer förvisso alldeles av sig själv. Så dagens ord är : Lugn! Förtröstan också kanske. Blomman på bilden är en Vintergäck. Att gäcka vintern... så underbart.

Rulltrappefobi lider jag av

Jo nu har flera av mina vänner ringt idag med anledning av bloggen och vi har pratat om rädsla. Usch vad rädda vi är allihopa, det känns som om vi släpar omkring på en gigantisk existentiell rädslobörda. Vilket inte är så konstigt när vi måste dras med insikten att allt en gång tar slut. Men det märkliga är hur de små rädslorna tar över de stora. Man orkar inte riktigt tackla världskriserna utan kanaliserar sin rädsla på annat. Jag vill gärna veta vad ni andra är rädda för? Själv utvecklar jag en idiotisk rulltrappefobi när jag är trött och stressad. Jag står framför en hög trappa som sakta går ner i underjorden och kan inte förmå mig att stiga ut på den. Det svindlar. Jag tränar då på smårulltrappor men till exempel Östermalmstorg och Solna centrum... så högt. Och jag ser folk åka ner med en barnvagn framför sig, hur vågar dom? Uppför är dock inga problem. Varför har jag rulltrappefobi. Är det KBT som gäller? Eller ska jag sluta pjoska mig?

Livrädd 2 - Kata talade ändå!

Det är viktigt med förebilder. Kata Dahlström var länge en av mina. Men det var inte hennes politiska tal i första hand som var en uppmuntran. Nej det var en historia om hur rädd hon var när hon skulle tala offentligt i början av sin bana som agitator. Hon höll ett lysande tal inför publik, sedan klev hon ner ur talarstolen och svimmade av all sin ackumulerade skräck.
Poängen för mig var att hon talade ändå, trots att hon var livrädd.
Det är mod.

Jag är livrädd - ändå gör jag det

Ibland tänker jag på HC Andersen. Jag läste en gång att han var en orolig resenär. Han skrev visst fler reseskildringar än sagor. På sina många resor hade han alltid med sig ett fyra meter långt rep som han skulle använda sig av om det började brinna när han fått rum på övervåningen. Han var livrädd, men han reste ändå.
Jag älskar just detta - att göra saker man är livrädd för. Ändå göra dem. Det är mod för mig som själv är livrädd. Ska jag ge något nyårslöfte är det att utmana rädslan.

När jag stickar löper minnets trådar fram

Orden som befriar är en ny läsvärd serie i DN. Inleds idag med intervju med författaren Eva F Dahlgren. Jag fastnade för hur hon berättar att orden försvann, hon kunde inte skriva längre. Då började hon brodera. Stygn lades till stygn, och efter en tid kunde hon lägga ord till ord. Jag har svårt att låta mina händer vila. När jag inte skriver eller läser så vill jag gärna ha något i händerna. En enkel stickning eller virkning kanske. Ett arv från min mamma. Hon handarbetade alltid, jag tror hon skämdes lite för att bara sitta ner utan att göra något och se på teve. Men om hon stickade sina sockar så gjorde hon något. Och det blev flera tusen par. Gullis varma sockar, en nödvändighet i det kalla huset i Enskede där jag då bodde. Mamma dog för flera år sedan, sockarna finns kvar. På bilden från femtiotalet handarbetar hon i vårt hem i Sallyhill, före tevens tid, radiogrammofon hade vi, och mamma handarbetade alltid.En dag när Gullisockarna tagit helt slut måste jag nog skapa ett mönster och sticka likadana. När jag stickar löper minnets trådar också, osorterat och fragmentariskt och ocensurerat kommer tankar och minnen fram. Sedan blir de ord.

Läsandets lycka

En mycket läsvärd artikel Svenskan idag om läsandets lycka . Viken njutning att tassa upp tidigt, hämta tidningarna och krypa ner med dem och en nygjord kopp kaffe i sängen igen. Och att läsa kloka ord. Författaren och litteraturvetaren Carina Burman skriver så stimulerande om läsande i SvD under rubriken Böckerna ger oss nya himlar. "Att låta sig fångas av boken ger samma hisnande känsla som en gryende förälskelse. Litteraturen ger nya himlar och ny jord."
Visst är det så, det är magiskt att försvinna in i en ny bok, att upphäva tid och rum och låta sig förflyttas till platser där man aldrig varit. Det finns ingen film, inget tevedrama som så drar mig med in i något okänt, lockande som en ny bra bok.

Varför gör jag det här?

"Bländverk, sken och villa
är dagar, timmar, år
Tiden, tiden, den står stilla
Det är bara vi som går"

Så skrev den kloke Alf Henriksson en gång.
För övrigt tänker jag på vad en klok vän en gång sa till mig:
"Fråga dig själv, ofta, "Varför gör jag det här?" och fortsätt bara om du verkligen har lust eller om det finns väldigt tungt vägande skäl för att du måste."

Erfarenheter som är till nytta för en författare?

I min manuskorg ligger slutkorrekturet på en ny barnbok. Till havs med Black Bird heter den och jag har skrivit den tillsammans med Maria Herngren, Boel Werner har illustrerat. Det är den andra delen i en serie inspirerad av Kastrullresan, barndomens favoritbok av Edith Unnerstad. I den första boken Papparesan - reste huvudpersonerna ut i världen på jakt efter sina frånvarande pappor. I den här boken är det barnen själva som ger sig ut i Stockholms skärgård med en en segelbåt de tagit utan lov. De skulle bara bo på den, vid Skeppsholmen, men lusten till en liten tur blev för stor. Så de ger sig ut alla sex på ett båtäventyr bland kobbar och skär i Stockholms skärgård. De upplever äventyr där både deras mod och sammanhållning sätts på prov. Just det temat är typiskt för Edith Unnerstad, det handlar ofta om stark sammanhållning inom familjen eller bland vänner.
Jag har motvilligt seglat i många år. Det är vackert, men segling är inte min grej. Så det är nog otippat för alla som känner mig att handlingen är förlagd till segelbåten Black Bird. Det visar bara att alla erfarenheter - även de man inte gillar eller kanske främst just dessa? - är till nytta i författarskapet.
Så sätt igång och upplev!

Hur ska man räcka till?

Helgernas paradox är att förväntningarna är så högt uppskruvade att de aldrig kan förverkligas. Som med julen. Nu ska man ha tid. Att tänka. Läsa, äta tillsammans, framför allt vara tillsammans, ha den där dyra tiden att umgås utan stress utan att känna krav. Men kraven finns där från alla håll. Alla har sina "måste bara". Och allt det som splittrar är inte heller orimligt, alla har sina liv att vårda, sina vänner att värna. Den där ron, den infinner sig inte. Julen lovade så mycket och till en del var det underbart, men den lycka jag känner vill jag hålla fast och kanske håller jag för hårt, för fast, för kvävande? Så är den över, julen, för kort, för fort. Spelen blev inte spelade, många människor är opratade efter helgerna. Hur ska man räcka till? Denna längtan efter tiden när drömmarna ska bli uppfyllda...
Nu kan jag ju längta till sommaren... då - då ska vi ha tid. Badtofflorna står där på den blå mattan och bara väntar på mig.
Denna längtan....

Inget amerikanskt dravel

Blondinbella heter en bloggare som skrivit något om att Karl-Bertil Jonssons jul är kommunistisk propaganda. Ja, ja i den ytliga värld där hon vistas enligt sin blogg tycker man säkert så. Så uppfriskande det är att i stället läsa en rolig och tankeväckande analys i Aftonbladet av alltid kloka och reflekterande Åsa Linderborg med tankar kring solidaritet och välgörenhet utifrån samma teveprogram.
Min engagerade pappa, /han den lille i knät på min farmor på bild från 1913 ungefär/ han avskydde Kalle Anka. Han var mycket konsekvent i sin misstro mot det han kallade "amerikanskt dravel". I linje med detta hade vi aldrig cocacola i mitt barndomahem, han vägrade spela Monopol för att han tyckte det var en träning i det motbjudande kapitalistiska tänkandet. På eftermiddagen såg vi barn så klart ändå Kalle Anka medan mamma och pappa gick till kyrkogården och såg till att de kära döda hade det bra. En stunds reflektion framför gravarna.
Men sen umgicks vi, åt god mat, öppnade julklappar, spelade spel, pratade och väntade på tomten.
Mina barndomsjular var riktigt glada jular där vi såg varandra i stället för att se på teve.

Min barndoms tomte

När min pappa var liten, fem år kanske, hade han sparat pengar till en julklapp till min farmor Jenny. Han travade iväg med mynten i sin lilla hand och köpte en tomte åt henne. Jag vet inte riktigt var de bodde, men på något sågverk, någonstans i Sverige. Det är en liten porslinstomte som gungar fram och tillbaka när man puttar lätt på honom. Pappa var född 1911 så det var länge sen. Efter farmors och farfars död fick min pappa tomten tillbaka. Jag älskade den lilla tomten som kom fram varje jul, först i Haga, sedan på Tivolivägen.
Nu bor han hos mig i Stockholm. Han är en symbol för fina jular, för familjekärlek och omtanke.
Jag är så rädd om honom.

Den skrämmande skinkan

Varje familj har sina traditioner och galna påfund. En märklig julgransprydnad följer oss genom livet i min familj. Se bild. Ja, det är en tygskinka. Den hängde hemma hos farmor och farfar i Haga i deras gran. Jag var som liten livrädd för den, vet inte varför men den var skrämmande. Det huset, på Katarinavägen i Haga i Sundsvall, är förresten det hus där vi lät Amanda Rönn i våra Amandadeckare bo.
Nå... skinkan... den gick i arv till mamma och pappa. Hängde i alla år i julgranen på Tivolivägen. Jag ärvde den, jag tror mina bröder ville ha den också, men jag är ju storasyster och fick den. Nu hänger den varje år i min gran. Den ska, enligt familjetraditionen, smygas upp, mina barn förfasar sig och tycker den är ganska ruskig. Men jag är säker på att dom en gång vill ha den i sin gran, alla tre.

Motgift mot intellektuell lättja

Efter en fröjdefull jul med klappar och mat kände jag ett behov av en frisk röst som uppfordrande talade om viktiga saker i världen. Då läser jag Åsa Linderborg - hon är så rak, så klok, och ständigt överraskande. Jag har en liten pocket av henne vid min säng: Håll med eller håll käft, Artiklar i samförståndets tid. Oavbrutet läsvärda, engagerande och ett absolut motgift mot intellektuell lättja. Förra året när jag var i Indien några veckor satt jag på min lilla veranda och läste hennes barndomsskildring Mig äger ingen. En så rörande och berörande barndomsskildring. Den har sålt i flera hundratusen ex, det är inte bara jag som blir berörd av att läsa den uppenbarligen. Till den som mot förmodan inte läst den: Gör det! Jag läste och tårarna rann nerför mina kinder, från verandan i Goa förflyttades jag till hennes barndoms Sverige, där mycket var svårt men kärlek fanns.
Nu ska jag ut - det är drömjul för mig. Ingen snö, torra gator, blå himmel, så talar ingen riktig norrländska, jag vet. Men det är just min vintergen som är vansläktad. Annars älskar jag min barndomsvärld.

Mellan himmel och jord

Niccolò Ammaniti har skrivit min julklappsbok Mellan himmel och jord.
Jag är inte rädd heter en tidigare bok av honom som jag läste och tyckte mycket om för några år sedan. Nu längtar jag efter att läsa denna bok. Men idag blev det inte mycket läst mellan tepauserna och skinkmackorna - jag har bara försjunkit i den danska värld som Matador så fantastiskt beskriver.
Hårda klappar är nuförtiden en bok, en dvd eller en cd. Den här hårda bok-klappen följer med mig som nattlektyr ikväll. Utan bok och en stunds läsning kan jag inte somna.

Fridfull juldag i morgonrock

Juldagen, den är ren och skär lättja för mig. Just nu sover E. och E. så jag lyssnar bara försiktigt på julklappsskivan, underbara Anna Ternheim - hon är så bra!!
När de andra vaknar ska vi frukostäta länge. Kärleksfullt långkokt risgrynsgröt. Hårda mackor med julskinka med mammas senap, goda ostar från Skärvången i Jämtland /tack Kerstin!!!/. Kaffe i mina nya Taikamuggar. Taika betyder magi på finska och formgivaren Klaus Haapaniemi vill att hans illustrationer inspirerar till fantasi och egna berättelser, sägs det. Det är sant, hans bilder är ett stänk av magi i min vanliga vardag.Och sen: Vi ska se några avsnitt ur julklapps-dvd:n Matador. Den älskade serien som jag nu ska få återse i många långa avsnitt. Vilken suverän serie som både speglar samhällets utveckling och det lilla nära livet i en familj.
Juldagen förr gick jag hela dagen i morgonrock, läste julklappsboken och njöt av stillheten.
Tror det blir en sådan juldag idag också! Frid till er alla!

Rosa champagne till skinkan

Måste erkänna att julen under några år blev lite slentrian när det gäller mat. Vi slängde ner färdigkokt skinka i matkorgen och köpte sill på glasburk, vi förföll till och med till djupfrysta köttbullar, det var inte gott. Dessutom missade vi den ljuvliga doften av skinka som bakas i ugn medan vi rimmar på paketen. I år gick vi in för inte fullt så mycket mat men väl utvalda råvaror. Ekologisk gris från Cajsa Varg, en mataffär här på söder som är noga med råvarorna och omåttligt förtjusta i småskalig, ekologisk och lokal mat. Vi hade också rökt fårbog från samma ställe. Hemrullade köttbullar med senap i, så som mamma alltid gjorde. Vi skippade snapsen. Däremot lyxade vi och drack rosa champagne Jacquart - DET kan jag alltid dricka!

God Jul från Lena och mig

En liten julhälsning, efter intensivt klappöppnande, julmatsätande, kärleksfullt prat. Klapparna återkommer jag till, det blir mycket läsande och tittande framöver som jag vill dela med mig av. Vill bara på begäran presentera docka Lena för er. Hon som hängt med i alla år. Vi hänger med ett tag till, Lena och jag. Varma tankar från mig till er!

Traditioner att tycka om

Dan före dan... det finns traditioner. En är förstås att göra skinkan och fixa senap enligt mamma Gullis recept. En annan är att se Nightmare before Christmas - en underbar tecknad julfilm som man bara måste se. Det är en animerad musikal om Jack Skellington, pumpornas konung, som tröttnar på Halloween och i stället vill ta sig an julfirandet - omedveten om att han kanske inte är så lämplig som tomte. Producerad av Tim Burton.
En tredje tradition är förstås paketen, inslagningen, att lacka med farfars gamla stämpel, att rimma, ju uslare rim desto bättre när de läses högt i morgon kväll. Traditioner som jag gillar.

Den svartsjuka dockan

Varje år i december försvann min docka Lena mystiskt för att dyka upp på julafton igen med mjuka paket omkring sig. Ja ibland var hon nyreparerad också, ett nytt ben kanske eftersom materialet var så skört. Min fina mamma hade sytt nya dockkläder till celluloiddockan. Jag hade bara en enda docka, ville inte ha någon mer, var livrädd för att Lena skulle bli svartsjuk då - jag vet inte vad det säger om mig och relationer.
Lena sitter fortfarande i min bokhylla. Hon skulle behöva ett besök hos dockdoktorn. Litet tilltufsad är hon, men fortfarande the one and only. Jag har bara en klänning kvar av allt det mamma sydde, den har hon på sig. På bilden är det mamma, moster Kickan och jag en lycklig barndomsdag.

Vart du än går är du där

På tal om att önska - det är inte förrän jag släpper taget om min önskan att någonting annat ska hända som jag tar ett steg i riktning mot mötet med mitt här och nu. Jag var länge stolt över min enorma simultankapacitet. Jag arbetade heltid, skrev böcker, uppfostrade barn, var med i en rad olika sammanhang och gick alltmer sönder. Jag var splittrad. Någonstans på vägen gick förmågan att bolla med många bollar på en gång förlorad och jag är glad för det. Som jag ser det nu är det bättre att ägna sig åt en sak i taget och verkligen ägna sig åt den.
Jag har läst en bok under året som hjälpt mig mycket med den medvetna närvaron. Ett julklappstips! Det är Jon Kabat-Zinns bok Vart du än går är du där som handlar om just medveten närvaro i vardagen. Köp den, läs den, begrunda den. Jag har läst den i små doser och funderat mycket och den har förändrat inriktningen i mitt liv. Jag är mycket mer koncentrerad nu på att vara där jag är vad jag än gör. Yogan hjälper mig. Är jag inte där i en yogarörelse går den inte att utföra. Som med tai chi - man måste vara där i sin kropp för att känna flödet. I den splittrade värld vi lever i är det befriande med den närvaro och helhet man trots allt kan finna - om man är där man är.

Tid att gå, tycker gossaktig Horace

Horace Engdahl lämnar sin post som ständig sekreterare. Jag såg honom i höstas med förtjusning kungöra att årets Nobelpristagare är Jean Marie Gustave Le Clézio. Horace såg ut som en glad gosse när han trädde ut till den samlade pressen och kungjorde beslutet. Han har något mycket mer gossaktigt över sig än högtidligt, det är sympatiskt och avväpnande.
Jag gillar hans bok, Meteorer. En samling tankar man kan läsa och fundera lite omkring i en tunn bok, lagom att stoppa ner i väskan och läsa på bussen.
"Vad man ångrar är alltid att man lät tiden gå", skriver han i den.
Tiden har gått, han har varit arbetstyngd sekreterare i många år. Jag tror inte han ångrar att han går. Jag tror att den tid han nu får ger oss intressanta tankar att läsa och begrunda från hans vässade penna.

Jag har städat bort min bästa städbok!

Jag har städat bort min bästa städbok, den som var ett rent nöje att läsa och som gjorde städningen lustfylld. Var kan boken Städa! finnas? Det är en bok av Estrid Bengtsdotter, journalist och författare. Lotta Kühlhorn är formgivare och illustratör. När jag läste boken för några år sedan visste jag inte att Lotta skulle formge omslagen till Annicas och mina bärböcker - jag tycker hon är fantastisk. Alltid en egen stil, snyggt och med något jag blir glad av i formspråket.
"Visst ser världen lite vackrare ut sedd genom gnistrande, nyputsade fönster. Det är roligare att laga mat i ett kök som glänser och doftar citron" hävdade boken och gav mig... städlust. Sant! Estrid Bengtsdotter beskrev städning som en fröjd, ett träningspass eller meditation.
Jag behövde piggas upp av boken nu i juletid. Men nu har jag städat bort Städa!! Eller hemska tanke har jag slarvat bort den?

Böcker billigt och bra

Jag har tagit en lugn promenad genom stan för att köpa julklappar. Kan rapportera att det är just - lugnt. Ingen julhets, ganska litet folk. Det kommer inte att slås köprekord detta år och det är väldigt bra. Vänlig stämning också, inga vassa armbågar utan mera laid-back stämning eftersom den hysteriska köpa-köpa-stämningen inte finns. Det enda stället där det glädjande nog är fullt med folk är Pocketshop, denna pärla till bokhandel med massor av nya och gamla pocketböcker så att man har råd att köpa många.
Jag var i välsorterade Pocketshop i Götgatsbacken. Många köpte Roberto Savianos Gomorra - som min dotter Elin skrev en mycket intressant artikel om i Arbetaren långt innan boken ens var översatt till svenska. Mats-Erik Nilssons Den hemlige kocken tummade jag på. Och en vacker vill-ha-bok: Bruno K Öijers senaste Svart som silver - det är då man vet att man är storsäljare när pocketbokhandeln säljer ens nya inbundna.
Dit har jag inte kommit kan jag säga, men jag var glad över att se Smultron och svek och Vinbär och vemod i hyllorna.

Verklighetsflykt med Jane Austen

Annica och jag skickade iväg manuset till Lingon och Lust till vår redaktör på förlaget igår. Man känner sig tom efter en manuslämning. 255 sidor... puff iväg. Och frågan inställer sig: Och nu då? Vad ska jag skriva? Ska jag ta det lugnt över julen, skrivpaus? (Det kan jag inte, frågan är retorisk, alltför många böcker bubblar i mitt huvud, alltför många röster ber om att bli skrivna)).
Vad skulle jag göra? Jo, tid för verklighetsflykt! Jag öppnade den tredje av de julklappar jag får öppna före jul. Min söta vän hade spelat in en massa filmer åt mig, upptäckte jag... Allt av Jane Austen, hade jag drömt om. Det fanns massor. Serier som Pride and Prejudice, Sense and Sensibility. En godisbutik för klänningsnostalgiker.
Ellen och jag valde att se Emma med Gwyneth Paltrow. I och för sig en ganska tråkig film, men vilka klänningar!!!! Oj vad vi drömde oss bort till sommarklänningar i lätt luftig muslin, det är en klänningsorgie i den filmen som är helt underbar.

I Liza Marklunds slagskugga

Poliserna i årets deckare är tungsinta män med ont i magen. Det skriver Aftonbladet i en rolig genomgång av årets deckare. Ensamma män med havererade relationer, bortvända barn, medelålders kroppar som i sin kamp mot brottslighet och meningslöshet, konsumerar alltför mycket kaffe, whisky och eklektisk jazz.
Så var kriminalromanerna i nittiotalets början i Sverige. Dessutom alltid skrivna av män. Det var därför vi i Emma Vall bestämde oss för att skriva kriminalromaner utan poliser, med en rapp tuff snabbkäftad kvinnlig journalist som huvudkaraktär. Så föddes rödhåriga Amanda Rönn i böckerna Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt, Stilla flyter ån och Slutpunkten /Alfabeta/.
Tyvärr kom vår första journalistdeckare ut samtidigt som Liza Marklunds första och vi hamnade i den totala slagskuggan av Annika Bengtzon. Synd, våra böcker är minst lika bra och värda större upplagor!

Ingen Rhett Butler i mitt liv... tyvärr

Aftonbladets Wendela rapporterar om en undersökning som visar att romantiska kärleksfilmer med lyckligt slut ger orealistiska förväntningar på förhållanden! Aha!! Men inte bara filmer med lyckliga slut är farliga... jag vet. Det är inte heller en film med lyckligt slut som saboterat förhållanden för mig. Det är böckernas bok Borta med vinden. Djupt i mitt hjärta hoppades jag så länge att jag skulle hitta en Rhett Butler i mitt liv. Som jag letade! Och trodde jag funnit - ni vet talesättet att man får kyssa många grodor för att hitta en prins. Nå prins Rhett Butler steg aldrig in i livet - fast jag så gärna ville tro det några gånger. Boken hade gett mig orealistiska förväntningar på mannen i mitt liv. Så kan det vara. Jag tror ingen bok präglat mig så som denna roman som jag oavbrutet läste åren mellan 12-15.... Men ännu ingen Rhett i sikte!

Författare ska man läsa, inte umgås med, eller???

"Författare ska man läsa, inte umgås med", hävdade min goda vän Karin dystert. Då var hon var gift med en känd författare i Sverige. Okej... det var innan jag blev författare och kanske har hon rätt i att det ofta dryftas arvoden och skatteproblem. Men så är vi ju ganska panka också! "Blir man rik som författare", är det alltid någon /oftast en kille/ som frågar på skolbesöken jag gör. "Det är inte för pengarna man skriver", svarar jag. (Fast visst är det ju kul att ha pengar till hyran, tänker jag tyst för mig själv).
I alla fall, igår hade jag en träff här hemma med ett gäng författare och jag lovar, vi hade tusen saker att prata om när det gäller skrivande, författarbesök, förlag - oj vad vi pratade medan vi mumsade i oss lingonpaj och lingongrottor och åt Boeuf Bourguignon med lingonchutney - dom fick vara testpatrull inför recepten i Lingon och Lust och dom gillade allt. Lingongrädde till lingonpajen var en given succé.
En gång i tiden satt vi alla i gänget i styrelsen för BUS - sektionen för barn- och ungdomsförfattare i SFF, Sveriges Författarförbund. Sen avgick vi men vi gillar så att träffas att vi fortsätter träffas, vi äter, dricker vin och pratar och det är härligt. Vi är i alla åldrar, det gemensamma är att vi skriver för barn och ungdom - ja vi har kul! Ylva, Ylva, Annica, Anna-Karin, Lena.... vilket gäng. Ni är det levande beviset på att man upphäver ålder när man skriver för barn och ungdom, vi är alla åldrar samtidigt och både otroligt barnsliga och fnittriga och väldigt visa - samtidigt! Jag är så glad att ni finns i min värld.

Lingonpaj och lingongrottor

En trevlig del i skrivandet av Annicas och mina bärböcker är att vi i böckerna har med recept. Och recepten måste testas! Just nu håller jag på med en lingonchutney, en lingonpaj och lingongrottor. Lingon lingon till boken Lingon och lust. Återkommer med rapport om resultatet när jag testat på några goda vänner.

Visst kan flickor leka tre, vi är beviset

Vänskap ger kvinnor makt, skriver Wendela. Om vi coachar varandra får vi makt. Det är dock inte längtan efter makt som gjorde att vi startade författarkollektivet Emma Vall. Maria Herngren, Annica Wennström och jag var vänner, vi hade samma dröm om att skriva böcker. Vi beslutade vi oss för att stötta varandra. "Flickor kan inte leka tre" försökte man tuta i oss under vår uppväxt. Vi är beviset på motsatsen, vi har lekt sedan början av 90-talet och det blir bara roligare. Makt kanske vi inte fått, men en vänskap som betyder så otroligt mycket, vänskap som ger mig mod. Vetskap om att alltid ha några att skratta ihop med, gråta ihop med, vänskap som ger tröst och en gnutta galenskap - och en vänskap som hjälpt oss att skriva sammanlagt 13 böcker tillsammans som Emma Vall. Dessutom har stödet och vänskapen gjort av vi också vågat ta steget att skriva en rad egna böcker. Så vänskap mellan kvinnor ger så mycket mer än makt.

Publicera inlägg

Paris är min stad helt enkelt

Min senaste julklapp - ja, jag vet, av olika anledningar har jag redan startat julklappsöppnandet. Min julklapp hänger i alla fall nu på min vägg. Den heter Villa Rimbaud och är en avbildning i olja av Thomas Pradzynskis bild ur hans svit Passages de Paris. Annars har jag mest tavlor i blå toner i mitt hem. Det här är en lite murrig, stämningsfull Parisvy. Det känns som om jag kan kliva in i bilden och vara i mitt Paris. Staden jag bodde i ett helt år för länge sen och som för alltid lämnat avtryck i mig. Jag kan vara arg på mycket i Paris, det spelar ingen roll. Det är min stad i alla fall, min ungdoms stad, mina drömmars stad. Paris helt enkelt som jag alltid återvänder till.
Vi var där, vännen jag fick min julklapp av och jag, i våras. Jag ser på bilden, det känns som om vi kan ta varandras händer och gå rakt in i tavlan, till vår egen zon i Paris.

Här finns snälla pojkar!

Finns det några snälla pojkar här? frågar Stina Zethraeus i intressant artikel i DN idag. Jag tänker på några av "mina" snälla pojker. En som jag tycker mycket om är en av huvudpersonerna i Maria Herngrens och min bok Papparesan. Det är vår version idag av vår älskade barndomsklassiker Kastrullresan av Edith Unnerstad. Två ensamma mammor ärver en Volvo Amazon och en husvagn och drar ut på äventyr med sina sex barn för att träffa deras sex pappor som alla är musiker. Det är Umberto som berättar. Han vet inte mycket om sin sjungande italienska pappa. Kommer han att få träffa honom? Umberto är just en sån kille som DN efterlyser och han har en vän, Bobbie heter hon, vars pappa är reggaemusiker - vi har tänkt mycket på hur vi ska skriva om huvudpersonerna för att inte falla i schablonfällan om manligt kvinnligt och jag tycker vi lyckats! Det är en bok som är rolig och spännande både för killar och tjejer i 10-12-årsåldern och med en annan syn på könsroller än vad man är van vid. Mammorna är roliga också - annars framställs ensamma panka mammor lätt som tragiska offer. Inte hos oss! Möt Bella och Sivan så får ni se. En fortsättning på boken kommer i vår: Till havs med Black Bird med fina bilder även denna gång av Boel Werner.

Värdelös och mätt på potatisplättar

Idag har jag varit helt värdelös. Inte nog med att jag tjuvöppnade ett paket på min paketkalender (jättefin den hänger i mitt fönster, ett paket varje dag att öppna) för att jag visste: Det är choklad i morgondagens paket, så jag öppnade det idag. Fusk. Förlåt. Jag har inte skrivit de texter jag skulle. I stället somnade jag inrullad i en blå pläd på soffan. Jag åt inte nyttig mat, i stället djupfrysta potatisplättar med Kerstins urgoda hemgjorda lingonsylt. Perfekt, rårörd på jämtländska lingon. Det var det enda bra idag. Annars är jag trött och så improduktiv. Dessutom verkar hela världen stå stilla, det är bara Skandiabanken som hurtigt ringer om förvaltning av de 402 kronor jag har på ett konto. Nästan inga mail, tyst, tyst, och alltför mätt på potatisplättar. Skam över mig idag.

Lucia blev jag aldrig - men däremot stjärngosse

Fick du vara Lucia som liten? Nej? Inte jag heller. Jag funderar över varför jag var så ointresserad av Luciafirandet i helgen. Och minns. Min magister i trean meddelade att jag skulle vara stjärngosse. Jag var sjuk och min bästa kompis rapporterade beslutet. Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar. Inget glitter för mig, i stället en förnedrande strutmössa och jag fick gå i pojkledet. Varför? Jag hade precis klippt håret, korthårig med lugg var jag. Jag grät i veckor innan Lucia, den konservative magisterns beslut var oåterkalleligt. På bilden är jag litet äldre, kanske 14, det långa håret är instoppat i mössan, det är snö och december, inget hjälpte, inte ens med mitt långa hår blev jag Lucia. Däremot gav händelsen mig ett starkt hat mot orättvisor och manlig maktutövning. Eva fick gå med pojkarna, magistern bestämde! Orättvist! Det var den enda gången i mitt liv jag klippte håret så kort, sedan dess har jag alltid haft långt hår med lugg, ibland är min frisyr omodern, ibland är den totalhajpad i damtidningarna, min frisyr helt enkelt.
Men Lucia blev jag aldrig

Bokklapp Bläckdöd

Mörk måndagmorgon. Bläddrar i ny klappbok som är efterlängtad. Tredje delen i Cornelia Funkes serie som började med Bläckhjärta, sedan Bläckmagi och nu tredje delen, Bläckdöd. Cornelia Funke borde vara mera läst. Hennes böcker i Bläckserien handlar om läsandets magi, tjocka härliga vindlande böcker där man kliver rakt in i en annan värld med bokens hjälp. Hon skrev också Tjuvarnas herre som gick som underbar radioföljetong för barn/ungdom för något år sedan. En märklig och härlig författare som jag gärna tipsar om.

Kort önskelista, Dido, Ane, Stig Lindberg, Taiga

"Det enda jag önskar är snälla barn", var min pappas ständiga svar på vad han önskade i julklapp. Det har jag redan, men mina snälla barn frågar mig varje år om önskelista: "Vad önskar du mamma och svara inte snälla barn."
Vad önskar jag mig? Inte mycket, jag är tillfreds men visst älskar jag att öppna paket på julafton - dock helst utan att samtidigt känna att mina panka nära och kära ruinerar sig. Här några saker jag gärna packar in i paket - och kanske gärna skulle vilja packa upp själv! Ane Bruns och Didos nya skivor. Underlägg till mitt fina teakbord av Stig Lindberg, Ittalas serie Taiga.... sådana saker som förgyller min vardag. En annan gång ska jag berätta om Ellens och mina frukostvanor, då krävs det vackra underlägg!!!

Lars Lerin - min första julklapp

Jag har tjuvstartat julen. Öppnat en första julklapp - den var underbar. En bok av Lars Lerin med dagboksanteckningar och bilder: "Mellan husen, Bilder från Lofoten". Åh Lars Lerin - han är en fantastisk konstnär. Vännen som gav mig boken och jag såg hans utställning på Waldemarsudde, den pågår in i januari, missa den inte om ni har vägarna förbi Stockholm! Jag har sett och beundrat Lars Lerins bilder i böcker. Men att se dem i stora format med det märkliga ljus han har i sina tavlor, det var en upplevelse. Vi gick omkring i timmar och bara såg och beundrade bilderna från Värmland, Lofoten, Bangalore. Nu när jag bläddrar i den vackra boken med isblå skuggor, vintermörker, och vita hus återupplever jag utställningens stora målningar än mer intensivt. Några av bilderna fanns som vykort, de har jag satt upp på min vägg nu. Det är nog det närmaste jag kommer att ha en Lars Lerin-tavla på väggen. Men jag måste säga att det är en dröm - att äga en sådan akvarell och varje dag kunna se den på sin vägg.

Vänskapen var skörare än jag förstod

Jag tänker på vänskap. Vänskap är så viktigt för mig. Jag hade en gång en vän, vi var viktiga för varandra, grät med varandra när livet körde ihop sig för oss båda, men skrattade lika mycket. Men vid en jobbig tid i våra liv tyckte ingen av oss att den andra lyssnade, vi kände oss ohörda och osedda av varandra och började tjafsa om en struntsak. Men struntsaken som var så liten växte till ett berg mellan oss. Ingen av oss tog sig förbi berget för att sträcka ut handen, skratta och säga: "Vad håller vi på med, vi är ju bästisar och bundis."
I stället har åren gått. När vi äntligen talade verkade det först vara för sent?"
"Du svek. Jag har gått vidare i mitt liv och jag behöver inte dig."
Jag blir ledsen, för att jag sårade mer än jag förstod, för att vänskapen var så skör, nu ligger den krossad och går kanske inte inte att reparera. Jag sörjer över det, men måste inse att det är livet. Man har människor man tycker om men tappar bort under vägen, vänskapen ligger där som krossade skimrande bitar på min väg, de går inte att laga, de påminner mig om min otillräcklighet.

Maria och Eva i Aten

Min kära skrivarvän Maria Herngren, en tredejedel av vår författarpseudonym Emma Vall, är i Aten. Hon skulle njuta av två veckors lugn från arbete och familj och verkligen ha tid till långa promenader, skrivande och avkoppling. Men hon har hamnat mitt i våldsamma demonstrationer. När hon skulle besöka Botaniska befann hon sig oväntat bland tårgassprutande kravallpoliser och efter fyra går hon inte ut från Ariane Wahlgrens hus där hon bor som stipendiat. E
Det är ett underbart hus med atmosfär, nära Parthenon. Jag bodde där för några år sedan som stipendiat i några veckor. Spinnande katter låg bredvid min mac och trodde det var en kompis. Aten- och deckarexperten Bo Lundin var min granne och visade mig runt. Den perfekte ciceronen. Jag minns min vistelse som alldeles förtrollade veckor, jag skrev intensivt på en Johannabok. Och Maria kom ner och hälsade på.
Ariane Wahlgren var kvinnan med den spännande rösten som rapporterade i radio från en annan orolig tid i Grekland under fascistjuntan. Hon testamenterade sitt hus till stipendiebostad för svenska journalister och författare.

Mina olika världar kolliderar

Mellan två världar heter min nya bok. Mellan två världar befinner jag mig idag. Min lugna tysta författarvärld där jag vistas i drömmar och fantasier. Men oj vad yttervärldens vågor slår in över mig. Samtal med banken, budgivning på lägenhet, en helt galen värld där en minietta på söder för en dotter kostar mer än ett stort hus i Jämtland. Men nu råkar vi ju bo i Stockholm och hon kan inte vara mambo hur länge som helst - hur kul vi än har det ihop. Så mina olika världar kolliderar. Jag rotar i mitt fotoalbum efter ännu en värld. Ska jag rymma från banker och deadlines? Till exempel till Agra där jag var förra året.... Helen tog bilden. Det känns som jag står framför en målad kuliss, men det är faktiskt Taj Mahal på riktigt.
Som sagt - mellan två världar, det är väl det som gör livet spännande.

Mellan två världar

Här är omslaget till Mellan två världar!

Mellan två världar, fjärde boken om Johanna

Min nästa bok är faktiskt inte Lingon och Lust. Först kommer ungdomsboken Mellan två världar i min serie om Johanna. Jag har följt hennes turbulenta liv från boken Hemligheter då hennes liv vändes upp och ner när hon upptäckte att hennes pappa rymde från familjen med en annan kvinna till New York, hennes mamma följde efter och Johanna var ensam en vecka med sina småsykon. Den bokens inledning drömde jag fram. Jag hörde en flicka berätta för mig i drömmen att hon tänt eld på sin pappas kläder och gitarr. Hon hette Johanna och var så arg. Jag måste ta reda på varför och började skriva.
Efter Hemligheter kom Man överlever, jag lovar, sedan Ensamma på sommarön. Efter de tre böckerna, som fått många läsare, trodde jag Johannas röst tystnat - men så plötsligt började hon berätta för mig igen. Mellan två världar heter boken som kommer i vår. Då är det inte Johannas föräldrar som är stökiga, det är Johanna själv som rymmer till Paris för att se vad hennes kärlek till Leon egentligen innebär. Jag älskar att skriva böckerna om Johanna, jag skriver dem i jagform, det brukar jag inte göra annars. Men just hennes röst hör jag så tydligt, det är som om hon dikterar böckerna för mig - trots att hon bara finns i min fantasi. Det är märkligt och härligt.

Pauline och pizza

Associationerna hoppar vilt omkring när man skriver. I boken Lingon och lust har vi ju med recept, Annica och jag. Jag skulle skriva in receptet på en tjock amerikansk pizza, just en sån som Pauline W. gjorde till mig och mina barn sådär för tjugo år sedan.... Pauline... jag har inte hört av henne på säkert 20 år, vad gör hon, hur lever hon? Jag hittade henne på nätet, denna vackra, impulsiva galna svenskamerikanska tjej som jag var vän med en sorglig period i mitt liv. Men hon var kul och jag är glad att jag hittat henne. Tack internet!!! Vi har mailat. Glömde fråga om pizzareceptet, men det grejar jag nog ändå. Visst är nätet härligt - man kan hitta gamla vänner sådär, en mörk decemberförmiddag, när man sitter vid sin dator och skriver.

Jag rymmer till syjuntan från orden

Jättesvårt att komma igång med skrivandet efter chockläsningen i morse om Frusna ögonblick. Det behövs så litet ibland för att rubba den sköra balansen som gör att man orkar sätta sig ner vid datorn, tvinga bort andra tankar och försjunka i en värld som bara finns i ens egen fantasi. Ibland, som idag, knackar yttervärlden på med ett ilsket bultande. Jag försökte men det blev inte bra. Kerstin Lundberg Hahn skrev på facebook idag : "Jag vadar i surdeg sedan två dagar och har inga ord." Litet så kändes det idag.
Tankarna på titeln irriterade mig.
Mäklaren ringde oavbrutet om höjda bud på lägenheten vi drömde om att köpa till yngsta dottern som är mambo nu. Vi har inte råd. Nej, nu får det vara nog för idag.
Jag rymmer till syjuntan och skapar en vid lös polokrage i stället för ORD.....

När ska du skriva en "riktig" bok?

Hå hå ja ja - nu lovar W&W att de ska döpa sin bok till Fruset ögonblick, inte som min bok Frusna ögonblick. DN skrev fel, menar förlaget i mail till mig. Skönt i så fall. Jag kände mig litet mosad ett tag, undanskuffad ungdomsboksförfattare... Brukar inte känna så men visst finns det stunder när man blir trött på ett visst förakt som råder när det gäller barn- och ungdomsböcker.
"När ska du skriva en riktig bok då?" brukar välmenande människor fråga oss som skriver barn- och ungdomsböcker.
Just Frusna ögonblick är nog min "riktigaste" bok för övrigt. Riktiga böcker för riktiga människor, eller???

W&W stjäl min titel Frusna ögonblick

Jag satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheter. Kort notis: en okänd författare har skrivit en succébok som sålts till fem länder innan utgivningen, meddelar Wahlström & Widstrand. Frusna ögonblick heter boken. Men vänta! Det heter ju min ungdomsbok som utkom 2005 på Opal och fick fina recensioner.
Får förlag bara sno titlar sådär?