Eva och Leif i kampen

Här kommer på allmän begäran en bild av vår lilla fronttrupp i kampen för Aspudden. Jag och Leif med hunden Älsa på besök.

Aspuddenbulletinen 1970

Vad vi hade kul när vi gjorde Aspuddenbulletinen 1970. Kjell Forshed och jag var redaktörer. Vi hade ingen dator. Bara skrivmaskin, tejp och kopieringsmaskin. Ett lösnummer kostade en krona. Vi vann kampen mot de rivningsgalna politikerna.

Nostalgitripp till mitt liv i Aspudden 1970

Vilken nostalgitripp! Rainer Hartleb, den fine filmaren, ringde och sa: Kom till Aspuddenbadet i morgon, Aktionsgruppen för badets bevarande ska visa min gamla film om Aspudden från 1970.

Jag bodde där 1967-72 på Junkergatan 13 med Leif, i vår första lägenhet. Vi startade genast en aktionsgrupp för att bevara de vackra gamla husen, för att riva staketet mitt i gatan och få bort den bullrande trafiken - oj vad vi kämpade, ordnade militanta möten och gjorde Aspuddenbulletiner tillsammans med arkitekten Kjell Forshed. Kul var det och vi lyckades vinna över politikerna.
Rainer bodde hos oss ett tag och gjorde en film för teve som knappt visats sen. Nu hade man hittat den, vi satt runt bassängen i det hotade badet /politikerna är lika förstockade och rivningsbenägna nu som då!/ och på en filmduk med taskig skärpa rullade filmen upp. Ser ni Leif på bilden? Hoppas det. Vilka kampglada tider det var, vad vi trodde att allt var möjligt!

Hur ska man uttrycka all denna längtan: Följ ditt hjärta

Jag minns en gång när jag kom hem från en tid i Frankrike. Mina föräldrar väntade på mig. De var i sommarstugan på Alnön och ville jag skulle komma dit. Men jag mellanlandade i lägenheten i stan en dag först. Pappa blev så fruktansvärt arg på mig och jag fattade ingenting. Jag var ju i Sundsvall, var det inte bra? Jo, jag var hemma men jag valde att inte komma till dem direkt. Vaddå? tyckte jag?
Idag förstår jag. Denna längtan. Jag hade varit så uppe i allt som hände mig, visst längtade jag efter min familj, samtidigt var livet så fullt av upplevelser. Jag förstod inte deras längtan och oro. Inte förrän jag själv fick barn. Hur man vill ha dem omkring sig, hur man längtar så efter dem, oroar sig. Min pappas ilska var just det, han hade längtat så, oroat sig så. Hur skulle han uttrycka alla dessa känslor?
Jag började resa tidigt. Klart mina barn gör det också. Klart jag är glad att de reser - men jag längtar så fruktansvärt efter dem och oroar mig så. Min värsta jul är när sonen var i Australien, för långt borta, och som jag längtade efter äldsta dottern när hon var i Paris, för länge. Och min yngsta - först Vietnam, sen Paris, och nu Sydafrika i vår. Långt borta. För långt borta. Så nära i mina känslor, i mitt hjärta.
Ska tänka på min pappa och inte blir arg när hon kommer hem, inte ta ut all min oro och längtan på små konstiga saker, inte vara så rädd utan bara säga: Jag har längtat så, jag är glad att du är hemma.
Två sidor finns i mig, den ena vill säga: Res inte! Stanna hemma! Den andra säger: Res, gör som jag, upplev världen.
Vilka motstridiga sidor. De går inte att förena. Det finns bara en sak att säga: Följ ditt hjärta.

Utanpå åldras jag men inuti är jag mig lik - precis som Marie Louise Ekman

Jag suckar ofta över åldersfascismen i vårt samhälle, den som dömer ut människor pga ålder. Tänkte besöka ett nyöppnat ställe igår, men kände mig som något katten släpat in - hallå jag är inte trettio men jag har pengar att köpa champagne för och jag är ganska trevlig! Måste alla på vissa krogar i Stockholm vara typ lika gamla? Eller?
Nu ska jag hylla en suverän kvinna som jag har stora förhoppningar på: Dramatens nya chef, Marie Louise Ekman. Såhär sa hon i en intervju igår i Stockholm City: Jag är oerhört trött på komediformen som bara handlar om gifta män som ska passa på att vara otrogna medan fruarna är på landet. Den traditionen är helunken, jag orka inte se det en gång till. Här ska det vara komedi och fars där man skrattar utifrån samtida värderingar, inget jädra sexistiskt eller patriarkalt!"
Jag har många gånger somnat i fåtöljerna på Dramaten till absolut urtråkiga föreställningar. Nu ser jag framtiden an, frisk luft!
På frågan om att ta jobbet vid 64 års ålder svarar hon: "Man upplever sig själv som ålderslös. Utanpå åldras jag men inuti är jag mig lik. Dessutom har jag alltid gått på lust när jag gör val i livet."
Marie Louise Ekman brukar jag se äta och skratta på min trevliga kvartersrestaurang Elies Kök och Bar på söder. Där ingen behandlas snorkigt överhuvudtaget och alla får god mat!

Hur pappa gav mig mod att bli journalist genom att utmana min rebelliska sida

Min pappa Gösta, han var en filur. Jag brukar skratta åt hur han avslöjade för mig när jag var vuxen att han utnyttjat min oppositionslusta och tvärtomhumör i sin uppfostran av mig. När mitt hår var för vildvuxet sa han: "Snyggt Eva med ditt långa år" - och jag klippte mig. Eller: "Jag gillar den där orangea färgen på ditt läppstift" - och jag slängde det. Jag har skrattat åt det där och tyckt det var ganska gulliga historier - han hade alltid glimten i ögonen.

Men inte förrän ikväll drabbades jag av en ny insikt - vissa fattar långsamt! Jag har många gånger berättat hur konstigt jag tyckte det var att han som själv skrev kåserier varje dag och arbetade på en tidning, Dagbladet i Sundsvall, inte stöttade mig mot världen när jag ville bli journalist. I stället sa han: "Nej Eva, bli lärare i franska, det är tryggt och fint. Och du vet, kvinnliga journalister är ofta så konstiga, de har en så tuff miljö."

Jag har berättat om detta motstånd tusen gånger. Inte förrän ikväll föll polletten ner: Han triggade mig, utmanade mig. Var det någon gång i livet jag verkligen bestämde mig för att journalist, det skulle jag bli vad alla än sa, då var det när han avrådde mig.
Det fanns ingen som var så stolt över mina artiklar och sparade varenda en som han, min älskade kloka pappa.
Ändå tog det till nu innan jag fattade att om det var någonting han ville, så var det att jag skulle orka kämpa mig till att bli journalist. Jag kan nästan inte sova när jag tänker på det. När polletten väl trillat ner blir det så självklart, och ändå fattade jag inte förrän plötsligt ikväll i samtal med en kär vän - då drabbade insikten mig, mitt i ätandet av en crème brûlée på restaurang Sud.
Pappa, din buse där i din himmel, jag har förstått nu! Tack för stödet, även om det tog sin tid att förstå att det var just det, stöd på Göstasätt. Och journalist, det blev jag.

Min svarta kappa är så vacker!

Om jag har en last så är det vackra kläder. Jag har det från min mamma. De andra mammorna på Sallyhillsvägen 33 blev tanter vid 30. Inte mamma Gulli, hon hade vackra kappor, roliga hattar, färg och hon var så stolt rak i ryggen. Jag ska berätta mer om henne en annan gång.

Kläder... Jag såg att Fifth Avenue Shoe Repair vann Elle-galans pris som årets designer. Det är kanske otippat att jag skulle älska ett plagg från dem - de kläder man ser verkar gjorda för urlånga, tunna, dramatiska, urbana kvinnor. Och även om min vän Maria alltid säger att jag är ovanligt lång för att bara vara 1.68 så inser jag att någon modellfigur har jag inte.

Men den kappan... svart dramatisk... (den liknar den på översta bilden) jag fann den på rean en het sommardag, halva reapriset. Tog på den och kunde inte ta av den. Den är så vacker. Den får mig att känna mig vacker. Det kanske är därför jag alltid får komplimanger när jag har den? Jag tittar på kläderna från deras vårkollektion, kanske var min kappa just detta enda plagg från dem jag passar i... men vem vet... jag kanske hittar något mer i fina butiken på Bondegatan - på nästa rea! Vad tror ni om den svarta klänningen på bilden?

En skandinavisk kväll för Eva

Jag skyndade hem från yogan ikväll för att se den nya danska serien Sommer - jag bara älskar danska teveserier. Bra manus, härliga skådespelare. Det finns så många fina serier jag följt från Danmark och jag förstår inte varför de svenska serierna inte alls håller samma klass? Det finns sådan värme och humor i de här danska serierna. Jag kommer troget att följa bröderna Sommers familjeplikter, konflikter mellan generationerna, sammanhållning och splittring, glädje och sorg i 20 timslånga avsnitt. Plötsligt återser jag en av skådespelarna från Matador, som jag just sett, även i denna serie! Jesper Langberg spelar den unge vänlige Kristen i Matador, han som har en så vacker historia med Elisabeth, om ni minns? Nu spelar han den gamla pappan. Han ska föreställa 65 - men förlåt han ser mer ut som 75-80. 65-åringar i min närhet ser inte ut som min farfar gjorde på ålderns höst, det är en miss!!!

Jag är skandinavisk ikväll. Nu skriver jag lite medan jag lyssnar till min favorit för tillfället - alldeles underbara norska Ane Brun. Hennes röst på skivan Changing of the Seasons bara vibrerar i min själ. Lite ensam, lite vemodig och en aning sorgsen, passar bra till mitt sinnestillstånd just nu.

Vital, finurlig och otroligt stilig

Jag har många favoriter i BUS. Kloka författare som skrivit böcker som varit viktiga för mig och för mina barn. Kanske har jag en favoritförfattare där. Han förkroppsligar det jag skrev om BUS i mitt tidigare inlägg. Det är den ständigt unge, snart nittioårige Lennart Hellsing. Han kommer nästan alltid på BUS-mötena. Han är vital, finurlig och otroligt stilig. BUS vårfest ska ägna sig åt att fira honom med anledning av nittioårsdagen. Galant kysser han damer på kinden, uppträder i osannolikt tjusiga kostymer i färger som orange eller rött. Utkommer ständigt med nya underfundiga böcker.Se det är en förebild!
"All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk", brukar han säga.
Det roliga lilla förlaget Nisseböcker ger nu ut en ny Krakel spektakel-bok som Lennart skrev till en barnservis Stig Lindberg gjorde till Gustafsbergs porslinsfabrik 1955. Texten följde då med som ett häfte, nu är det en bok. Äntligen!

...och när tänker du skriva en riktig bok????

Jag var på årsmöte i BUS häromdagen. Det är den sektion inom Författarförbundet jag som barn- och ungdomsboksförfattare valt att tillhöra. Årsmöten, det kan vara tråkiga formella tillställningar där man sakta sövs, jag är egentligen så sammanträdestrött, så lättuttråkad efter ett ha tvingats sitta av möten i mina journalistjobb, möten som verkat oändliga och där många försökt glänsa på andras bekostnad.
Inte i BUS. De är nog den trevligaste sektionen inom SFF - tror jag i alla fall. Varför? Jo, stämningen är så vänlig. Omtänksam. Aldrig får jag så många snälla, stöttande och i god mening nyfikna frågor som där. Man skulle kunna tänka att det råder konkurrens som så ofta i vårt samhälle, tävlan på andras bekostnad. Så känns det inte. Vi är i stället en angenäm samling av författande män och kvinnor i olika åldrar som tycker att vårt skrivande är viktigt. Inte bara för läsarna, för oss själva också. Kanske är vi en sort som har kortare avstånd till barnet inom oss, till lekfullheten? Kanske vet vi att vi inte tillhör den mest hajpade kulturarbetargruppen. "Jasså du skriver barnböcker", får vi ofta höra - och sen kommer följdfrågan: "Och när tänker du skriva en riktig bok?" Som om våra böcker inte vore på riktigt?
Vi skriver våra riktiga böcker, jag känner aldrig att det är en tävlan mellan oss. Därför är jag med i just BUS

Nu rensar jag i röran

Jag är med i Ulrika Gabriels Rensa i röran-utmaning. Sara tipsade mig. Jag behöver lite press både från mig själv och utifrån för att ta itu med de trista högarna. Glatt inspirerad angrep jag idag direkt en stoooor hög med papper, sådant som ska sorteras in som underlag för deklaration. Finns det något tråkigare? Svaret är nej. Men nu ligger tråkhögarna i ordentliga mappar. Känner mig nöjd och ser mig om efter mer att angripa.

Läs den här artikeln!Fem sätt att stoppa Israel

I Aftonbladet, på kultursidan, finns en klargörande, engagerad och oumbärlig artikel av Pierre Schori om situationen i Gaza. "Fem sätt att stoppa Israel". Han avslöjar bland annat att Israel idag får testa vapen i Kiruna. Pierre lägger upp en strategi i fem punkter om hur Israels brutala terror i Gaza kan stoppas av det internationella samfundet. Det är det bästa jag läst i denna fråga. Läs hans artikel. Och bojkotta Israel.

Jag orkar inte med ännu en försupen manlig polishjälte

Jag kände mig stressad och tänkte tillgripa medicinen verklighetsflykt/kriminalroman. Brukar funka. Funkade inte.
Jag började på en Jon Nesbo som jag gillat tidigare. Boken Rödhake lovordades. Jag läser, jag kämpar och tycker den är urtråkig. Ännu en försupen, men i grunden oj så hjältelik manlig polis, Harry Hole. Uppriktigt: orkar någon med ännu en sådan polis: på ytan loser men i grunden så skicklig och charmig. Vilken mansschablon! Jag orkar inte!

Hur kan man skapa om man inte får gå?

Virginia Woolf kunde inte skriva om hon inte fick vandra snabba timslånga promenader var hon än befann sig, i London eller på landet. Jag ska tänka på Virginia när jag stormar fram längs kanalen i snabb takt. Utan luft, utan ljus försmäktar jag. Hur kan man skapa om man inte får gå, röra kroppen i hastiga promenader? Ändå är jag ibland så lat. Går inte ut. Det är då demonerna anfaller.

När vårt hem blev en annans hus

Uppe tidigt - yngsta dottern skulle iväg på kurs i Härnösand för volontärer till u-landsarbete. Sydafrika hägrar, Joburg kanske och hon försvinner igen min glada vackra "mambo". Det var Ellen och jag som blev kvar i villan efter skilsmässan. Det blev så tomt i huset där det vimlat av människor i många år. När jag kände att jag inte ville gå ner i källaren och tvätta på kvällen, när jag fick fixa idéer att någon stod på verandan och tittade in när jag satt vid köksbordet och skrev mina deckare och oroade mig för Ellens väg hem från tunnelbanan sena kvällar - då insåg vi att vi var färdiga med vårt hus och flyttade. Det var inte lätt att flytta från något som inte bara var ett hus utan ett hem. Men Ellen och jag hittade ett nytt hem.
Ibland säger Ellen: "När jag får barn ska jag köpa vårt hus i Enskede".
"Du menar ett hus", svarar jag.
"Nej, vårt hus", säger hon bestämt.
Men det som var vårt hus är minne nu för mig. Jag har aldrig varit inne i det igen. Men jag hoppas att trappan fortfarande är lika fin, och minns med skratt och vemod den vinter då vi slipade på den, varje kväll, för att få bort de sista resterna av påklistrad heltäckande matta, klister och spik så den blev len under våra bara fötter.

Vännerna försvann när jag som mest behövde dem

Det blir tomt och tyst efter en skilsmässa, jag tror och vet att många upplever det. Inte händer det mig, tänkte jag först när telefonerna slutade ringa efter min skilsmässa och mitt namn bara försvann från inbjudningslistorna för att ersättas av exmannens nya, hos många av dem som jag trott vara mina nära vänner. Men det hände och händer.
Tack och lov för de nära kära vänner man har kvar då - för det är chockartat. Det är lite som när någon drabbas av en olycka eller dödsfall, folk vet inte riktigt vad de ska säga, hur de ska tackla den nya situationen. Så de tiger och vänder bort huvudet. Just när man behövde dem som mest. Det var så smärtsamt att jag inte ens kunde prata om det.
Nu när livets pusselbitar fallit på plats igen och mitt liv flyter på med vänner och gemenskap kan jag i alla fall berätta det. Många väninnor har upplevt samma chockartade sak: Vännerna - de som man trodde var ens närmaste vänner - bara försvann, hörde inte av sig, bjöd inte in till fester.
Jag tycker det är märkligt, men anar att det är mycket rädsla bakom det beteendet. Det blir hotfullt när de som man trodde var ett så stabilt par plötsligt skiljer sig. Tror de att skilsmässor smittar - kanske de gör det, kanske andra vågar bryta upp ur dåliga förhållanden också när några i den nära omgivningen skiljer sig.
Men oj, vad ont det gjorde att bli så ensam.

Jag reser mig upp och går vidare

"Livet, ja det har väl alltid samlat ihop kjolarna och gått vidare" säger författaren Ulla Isaksson i ett citat jag tycker om. Så gör jag också. Ibland ser jag mig som en rysk docka med en tyngd i botten, man sparkar omkull den, den åker upp igen av egen kraft, livet sparkar omkull mig, jag ligger en stund, men sen är jag uppe igen, samlar ihop kjolarna och går vidare. Men jag minns. Och kanske lär jag något som finns kvar även sedan blåmärkena försvunnit, när jag torkat mina tårar och går vidare.

Min vän Kristin

Titta på bilden. Ni se min glada vackra vän Kristin. Bilden är tagen 1982. Då hade hon bara sex år kvar att leva. När hon dog levde hon i ett lyckligt förhållande, hennes lilla barn hade inte ens fyllt ett år. Jag tänker ofta på Kristin, så varm och glad och fräck och positiv. En så schysst arbetskompis. Vi arbetade ihop i 9 år på Fönstrets redaktion innan hon dog så fruktansvärt för tidigt.
Varför skriver jag om henne just nu? Jo, jag håller på att läsa Eva Franchells bok Väninnan, Rapport från Rosenbad (jag ska skriva mer om den sen, en jättebra bok) och den boken tillägnar hon Anna Lindh och Kristin. Eva och Kristin var bästisar. Så här skriver Eva: "Riktig vänskap är ett underskattat kitt som håller människor samman i med- och motgång. Man behöver inte tycka lika, men man har varandra. Jag slutar aldrig sörja det faktum att ni inte finns längre och jag citerar Kristin: "Polare är de enda man aldrig gör slut med."
Inte gjorde vi slut, men hon försvann ändå, Kristin, i cancer. Så sorgligt. Jag tittar på bilden och det gör fortfarande ont efter så många år. Men hon finns i mitt minne. Evigt ung, rolig, självironisk, vacker kliver hon fram på sina långa ben, mellan skratt och allvar. Min vän Kristin, Jag säger som Eva, jag slutar aldrig sörja det faktum att du inte längre finns.

Ett plus ett plus ett är mycket mer än tre

Vad det är kul när vi i Emma Vall drar igång, hur den ena tanken hos en leder till en annan tanke hos en annan. Vi lägger pussel med intrigen medan vi skapar de olika pusselbitarna var för sig eller tillsammans tills det blir en enhet.
Nu har vi haft en vecka på oss, de andra Emmorna: Annica och Maria och jag att fundera över Sixtens och Sunnas vidare äventyr i vår barndeckarserie. Vad ska vi skriva efter Spår i snö och Upp i rök? Idag skulle vi ses och spåna vidare. Men Annicas barn blev sjuka så det var Maria och jag som träffades på Citykonditoriet nära Adolf Fredrik. Det tillhör någon kyrka, är ett jättestort konditori inrymt i stora balsalar med guldspeglar på väggarna och fantastiskt gott hembakat. Där kan man sitta hur ostört och hemligt som helst. Vi spånade vidare på äventyren medan Maria förstås åt semlor - det gör hon obehärskat utan att det syns på henne, den lyckliga människan.
När jag kom hem hade Annica kommit med flera kloka trådar i mail. Samarbete är verkligen 1+1+1= mycket mer än tre.

WoW som drog mer än som lust

Kan man jämföra WoW och läsning? I min värld tar läsningen inte över livet, men den är min källa till insikter, nöje och kanske också ökad förståelse av världen. Tog den över lusten att träffa familj, kärlekar och vänner skulle jag nog gnugga mig i ögonen, lägga boken åt sidan och göra andra val. Den besatthet jag möter hos WoW-spelare har jag i alla fall aldrig mött hos läsare.
Det urartade dataspelandet förefaller mig mer dra åt drogbeteende än mot lust.En vän har drabbats av dataspelsfeber och ägnar nätter och dagar åt WoW. När jag undrar om inte spelet tar över livet, fräser han tillbaka: "Det är inte värre än när du läser böcker eller flyr verkligheten i teveprogram som Top Model". Jag har aldrig dataspelat så inte vet jag. Men jag tror att när man föredrar spel framför att vara tillsammans med varelser av kött och blod, när den påhittade figuren tar över livet - om det så är läsning, skrivande eller dataspel, måste man stanna upp och göra ett val.
En artikel i SvDv utmålade läsning som en asocial, introvert och fysiskt ohälsosam aktivitet. Det kan också sägas om dataspelande. Likaså att längta efter en annan verklighet och därför dras in i en drömd påhittad värld, en värld man i dataspelet dessutom har illusionen att kunna kontrollera - i motsats till den egna verkligheten. I valet mellan människan och boken har jag i alla fall inte svårt att välja.

Han kom, han såg, han spårade en BH-bygel

Jag började tro att det var min egen stress som påverkade elen i mitt hus - allting går sönder. Men så var det inte. Just nu var reparatören här. Han skulle laga tvättmaskinen som plötsligt lät skrämmande och sedan inte ville fungera.
973 kronor kostar det, bara att ta hit honom, hemskt när man är pank.
Han kom, han såg, han fann .... en bh-bygel.
Den var inkilad i tvättmaskinen - men jag hade inte upptäckt den inte.
"Använd tvättpåse", sa han tog betalt och försvann inom loppet av fem minuter.
Det fåniga är att inte en behå slipper ner i maskinen utan tvättpåse - ändå har en bygel smugit sig ur. Kanske var påsen inte riktigt stängd? Det här blev min dyraste behå, jag lovar.
Och jag skäms. Kunde jag inte ha kollat trumman lite bättre. Roligare kan man ha för 973 kronor!

Dessutom vill jag tillbaka till mitt älskade Vietnam!!!

Jag fick ett resebrev från vännen Margareta som just besökt Vietnam och som fick lite tips av mig innan hon åkte.
Hör här: "Förstår att du älskar Vietnam. För mig kommer landet alltid vara höljt i fuktigt dis…. De långsamt rinnande floderna med sina enkla, avlånga träbåtar, de enorma risfälten där kvinnor i sina typiska konhattar arbetar tillsammans med männen planterar och rensar, och färgerna, grönt, senapsgult med fuktskadat svart… en märklig färgskala, lite trolskt precis som namnet Indochina, avlägset kolonialliv med fransk touche… Också kriget, som på något sätt finns närvarande trots freden för 30 år sedan. Men inget hat. Vänlighet och värme och en aktivitet och vilja att bygga upp sitt land igen. Vädret inbjöd mer till kultur än badliv, och vi såg de mest fantastiska pagoder, tempel, besökte krigsmuseet i Saigon, en mycket stark upplevelse, vietkongtunnlarna, där vissa breddats för att ”feta” västerlänningar ska få pröva på tunnellivet…. Så mycket tankar som väcks, om detta meningslösa som krig innebär och hur djävulsk människan kan vara men också så storslagen… Detta upplevde jag bland ruinerna i My son. Här kunde jag suttit länge bland dessa vackra rester av en svunnen tid."

Inget land finns så i mitt hjärta som Vietnam. kanske är det hopkopplat med min ungdom när kampen mot USAs krig pågick även på gatorna i Stockholm, det grymma angreppskriget mot detta fattiga land engagerade mig. När jag äntligen kom dit för första gången, det var 1989, blev jag fascinerad och betagen och sedan har jag varit tillbaka flera gånger. Nu senast när min dotter Ellen pluggade i Hoi An en termin. Jag älskar Hoi An - jag vill sitta med Elin och Ellen igen på terrassen till hotell Ha An. Nu!!
Bilden överst visar Ellen på gata i Hoi An, sedan Eva i båt på floden, under: Elin med frukost på hotell Ha An och Elin och Ellen med "nya kompisar" i Hoi An

Jag längtar också till Italien!!!

Jag är svårt och grymt avundsjuk på min bror Peter. Lördag morgon åker han med sina två bästa kompisar till Italien. Bil ner, bort från snö och dystert mörker. De ska till Torbjörn Bergmarks gård i Italien för att hämta hem skörden av olivolja. Och - misstänker jag - för att äta väldigt god mat och provdricka ett antal lokala viner. Jag vill också!!! Kan man få köpa in sig på en del av skörden? har jag frågat. Nu hoppas jag på det. Såg i Saras blogg Livat på landet att hon skickar med en önskelista. Vin, olja, parmesan....Peter - jag ansluter mig härmed till Saras önsklista och hoppas att Torbjörns bil är riktigt stor!!!
Bilden visar det olivträd jag fick av min vän Evelyn för sådär tio år sedan. Det lever - men skörden är mager!

Har ni hört talas om Jäntelagen??

I vår bok Krossa glastaket, makthandbok för kvinnor fick vi lov att använda kloka journalisten Gudrun Hjeltes Jäntelag. Här kommer den:
1. Du ska tro att du är något
2. Du ska tro att du är lika god som alla andra och att alla andra är lika goda som du
3. Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare
4. Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.
5, Ibland vet du mer än andra
6. Du är inte förmer än andra men du är enastående som alla andra
7. Du duger till mycket
8. Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri
9. Du ska tro att många bryr sig om dig
10. Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem
11. VARFÖR? För att du är någon. En som behövs.

Yogan får bitarna att falla på plats igen

Igår var en sån där dag - splittrad tråkig, ensam. Ibland blir det så utan särskild anledning. Man somnar i varmt nattlinne och yllesockar och känner sig gruvligt ensam. Vaknar till en ny dag där bitarna har fallit på plats igen. Jag är hel. Jag är jag igen, fylld av planer och drömmar. Jag tror yogan är min ryggrad sådana dagar. Den är bäst för att skaka mig ur det gråa molnet, skänker kraft och disciplin helt enkelt, en slags stadga i tilvaron och det behöver en författare som hela tiden måste ge sig själv uppdrag och börja på nytt, och på nytt.

Splittrad Eva

Jag känner mig väldigt splittrad idag!!

Ensam i Ingentingskogen

Det regnar ute, grått grått, jag har haft lamporna tända hela dan och det enda jag skrivit är ett dystert avsnitt med mycket svärta till en kommande bok. Jag har halkat omkring i Ingentingskogen hela dan, suckar min kompis A. Jag också. Idag sitter jag i Ingentingskogen. Jag lyssnar på Ane Bruns fantastiska Changing of the seasons, men just idag förstärker den min känsla av ensamhet. Vackert och ensamt.
Kanske yoga i eftermiddag, jag är inbokad på ett pass och måhända lindrar det min känsla av att något/någon saknas i mitt liv just nu.

Papper flyter omkring på mitt skrivbord

Kreativt kaos eller slipade undanflykter

skriver Sara om i bloggen Livat på landet. En jättefin blogg. Jag vill kommentera direkt på den. Men det är något med min mac som gör att Saras blogg inte tar emot kommentarerna. Däremot kunde jag kommentera från en PC - irriterande!!!
Är det bra för kreativiteten med pappershögar? Är det häxjakt på de som inte är superorganiserade i dag? frågar hon efter att ha sett dokumentären Mitt stökiga liv.
Jag tittar på mitt skrivbord, det ser inte ut som jag vill. Här finns högar med oinsorterade recensioner, viktiga artiklar, en kaffekopp, bilder att scanna in, en sminkväska, en spegel, ett minne, en tibetansk massageboll...
Jag är sån, länge försökte jag säga att städat skrivbord tydde på inre kaos, när insidan inte var kontrollerad måste utsidan vara det...
Nu... jag längtar efter ordning. Jag är storkund på Granit, jag köper mappar, lådor, allt för att alla papper som flyter omkring ska få sitt hem. Men när ska jag få tid att sortera när det finns så mycket annat roligt att göra?

Programmet kan ses här.

Den oförliknelige Zac O´Yeah

Om ni får lust att åka till Indien - och ja gör det, det är underbart! - så läs först Zac O´Yeahs härliga Indienböcker, både Guru och boken om Mahatma Gandhi. Zac är den som introducerat mig till Indien. Oförglömliga minnen. Just nu skrev han till mig om när vi besökte det revolutionära historiska Coffee House i Kolkata - det var bara det att vi fick loppor i baken på stolarna. Vi började diskret klia oss, sedan rusade vi hem till duschen. Minnen finns av goda måltider på ställen man själv aldrig skulle våga testa, men som var fantastiska när Zac tog oss med in och lärde oss äta elegant med bara högerhanden. Jag vill bara tipsa er som gillar Zac att nu är han kolumnist i deckargenren i Indien, han skriver deckarkrönikor i indiska upplagan av Wall Street Journal.
På bilden ovan, som jag tog i Goa förra året, är Zac tillsammans med Marie Oskarsson, Sandhya Rao och Moushumi Bhownik på ett författarseminarium jag var med och arrangerade. Skulle gärna byta slasket i Stockholm idag mot värmen i Goa!

Den oförglömlige Hulken och hans fru Madonna

Den oförglömlige Hulken i vår familj är inte ett grönt monster utan en älskad kanin. Ömt vårdad under en ovanlig lång levnad för en dvärgvädur. Jag tror som artikeln i AB säger att det är bra med ett djur i familjen. Det slösades kärlek över Hulken och hans fru Madonna - och det fick ett oändligt antal vackra barn. Allt var inte frid och fröjd. Grannens katt högg en unge, bar in den i sitt hus och placerade den i det öppna skafferiet. Den hemska sanningen dolde vi för barnen - väldigt länge.
Men Hulken levde och frodades, en mycket kelig herrkanin!

Jag är till och med kär i en bokhylla

Både DN och Svenskan har stora djupa artiklar om vad läsning är, läsning som last och lust, nyttan med läsning. Mycket teoretiserande. Jag vet bara ett: Läsningen är mitt eget rum. I böckernas värld finns tröst och njutning. Med en bok är jag inte ensam. Jag möter andra världar och där möter jag paradoxalt nog också mig själv. Att läsa, vilken njutning.
Sitt inte bara och häng över en bok - ut i luften! sa de vuxna till mig som barn. Nu bestämmer jag själv. Jag läser. Jag älskar att läsa. Jag hänger över böcker hela tiden. Det räcker med insikten att jag älskar att läsa, jag behöver inte veta så mycket om varför. Jag har böcker överallt. Jag är till och med kär i en bokhylla som jag tyvärr aldrig kommer att ha råd att köpa - men se så fin den är. Peter Cohens svävande hylla Cell.

Mat, dryck och kärlek som tröst

Mat är tröst. Så när tekniken var emot mig var trösten ändå nära. Jag rymde till en kär vän och fick papayasallad på thailändskt vis. Gott. Och inget kan trösta som Bellini - champagne och persikojuice i skön förening. Tvättmaskinsproblemen syntes avlägsna. Tills jag kom hem, det skramlade fortfarande när jag vänligt närmade mig maskinen och rullade trumman. Idag blir det samtal till reparatören och så kul kan man ha för sina pengar.
Men hallå: Tekniken - det är ändå en världslig sak. Det är däremot inte vänskap, kärlek och tröst som fanns inom räckhåll. Det skålar jag för. I Bellini

Jag vill ha en man i blåställ!

Jag är i teknisk obalans. Jag hatar det. Min blender brann. Min vattenkokare exploderade i kontakten och dog, kontakten också. På sophögen med dem båda. Foodprocessorn gick sönder, är nu obrukbar. Nu låter min tvättmaskin väldigt konstigt. Och det luktar lite bränt. Bra kvinna reder sig själv, muttrade jag. Men nu har jag har legat på det varma badrumsgolvet och skruvat men inget händer. Jag avskyr att vara så oteknisk. Jag förfaller till dagdrömmer om en man i blåställ som säger till mig: "Lugn lilla gumman, det här fixar jag, skriv du i stället!"
Tyvärr så finns han bara i fantasin, inte i verkligheten.
Varför är maskinerna emot mig?
Vad ska jag göra?
Jag rymmer till en man som kanske inte är i blåställ men som i alla fall lagar god mat åt mig!!!

Finns Johanna på riktigt?

Söndag förmiddag. Jag ser mig omkring och känner: Jag borde städa. Men jag sitter vid mitt skrivbord och måste korra klart de sista sidorna i en ny bok. Mellan två världar är fjärde delen i min serie om Johanna. Utvecklingsromaner kan man säga. I första boken, Hemligheter, (som inte finns att köpa: hallå Alfabeta varför ger ni inte ut den i pocket)??? upptäckte Johanna att hennes pappa hade en älskarinna och hennes trygga värld rämnade. Den boken skrev jag när jag var fruktansvärt olycklig själv av liknande orsaker. Sedan har Johanna gått från klarhet till klarhet i sitt liv med sina krångliga föräldrar.
Bok nummer två hette Man överlever, jag lovar. Det kunde vara namnet på hela serien. Eller på mitt liv.
Bok nummer tre: Ensamma på sommarön. Kärleken börjar spira igen i Johannas liv.
Och nu kommer bok nummer fyra, när Johanna själv drar till Paris. Jag tror att jag från början ville skildra skilsmässan ur en ung flickas perspektiv. Jag orkade förstås inte skriva om mig själv, jag kröp in i Johanna och hon hjälpte mig att förstå. Nu står Johanna på egna ben. Hon har utvecklats. Jag med. Vi tog varandra i hand, min Johanna och jag och stöttade varandra. Hon viskar historierna i mitt huvud, jag skriver ner dem.
Finns alltså Johanna på riktigt? Nej så klart hon inte gör - eller? På ett sätt finns hon. Hon är en del av mig.
Lisa Zachrisson har förresten gjort de fina omslagen till Johannaserien.

Vi lever i historieböckerna nu

Gör något. Gör mer. Vi lever i historieböckerna nu.
Så stod det i ett desperat SMS från Gaza.
Det är så jag känner. Gör något! Säg inte att din röst inte spelar någon roll. Att andra bestämmer. Vietnamkriget upphörde därför att världen protesterade. Då som nu. Sitt inte hemma och var tyst. De grymheter som utspelar sig nu i Gaza känner världen till. Du vet, jag vet. Säg ifrån.

Bror Peter citerar Olof Palme

Vill citera några rader från min bror Peters kolumn i Sundsvalls tidning för några dagar sedan. Peter och jag och många andra saknar Olof Palmes röst och visioner.
Så här skriver Peter:
"Julen 1972 vräkte amerikanskt flyg bomber över Hanoi. Olof Palme tog till orda:
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr ... Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden. Hanoi - julen 1972.
I Östersund genomförs varje lördag demonstrationer mot kriget och det är glädjande att så många sluter upp i protesterna. Gaza 2009, sist i raden på våldets lista, får inte glömmas."

Nem Nems goda soppa får mig att längta till Vietnam

Efter en demonstration i iskallt väder längtade vi efter soppa. Vi sökte oss till vår nya favorit, restaurangen Nem Nem Quan på Åsögatan 90 i Stockholm. En nyöppnad jättebra vietnamesisk restaurang. Vi lämnar vinterkylan och stiger in i värmen. Där finns så vänlig personal och så god vietnamesisk mat. Vietnam är mitt favoritland, jag längtar ofta dit. Jag har varit där sju gånger och vill alltid tillbaka. Nem Nem ger en aning om Vietnams värme och vänlighet. Vi åt den klassiska soppan Phò som man ofta får till frukost i Hanoi och den otroligt goda pannkakan Bang Xeo och avslutade med vietnamesiskt kaffe som sakta bryggs över en skvätt söt kondenserad mjölk..
Varma och glada gick vi därifrån. Kom ihåg att besöka Nem nem - men boka bord!
Efter en dags promenerande/demonstrerande och innan dess ett härligt yogapass var det helt okej med trivsam hemmakväll. De sista avsnitten av Matador väntade.

Demonstrera mot Israels brutalitet

Rykten kommer om vapenvila i Gaza, måtte det vara sant. Idag demonstrerade E och jag mot vansinnet i Gaza, mot de terrorhandlingar Israel utsättter oskyldiga människor för. Över tusen döda, en tredjedel barn hittills. Det är förfärande. Min bror Peter har skrivit en bra kolumn om detta i ST. Det var iskallt ute idag. Ändå var vi omkring femtusen i Stockholm som demonstrerade, män, barn, kvinnor, unga, gamla - alla förenade i ursinne över krigshandlingarna i Gaza. Det är lätt att bli passiv, känna att vad spelar det för roll om jag demonstrerar. Det spelar roll. Jag tycker att vi ska vara många fler vid nästa demonstration. Men jag blir varm i hjärtat över de rapporter jag får om demonstrationer, många i Östersund berättar Peter, runt om i landet manifesterar människor mot kriget, för de oskyldiga människornas rätt till liv.
Efter demonstrationen går vi till våra varma hem. I Gaza har föräldrarna inget skydd att ge sina barn.

Emma Valls magiska ord, 1

Ellen, min dotter har börjat blogga och funderar intensivt över alla val och hur hon ska räcka till för allt hon drömmer om att göra. Jag tog fram den allra första boken Emma Vall skrev, Krossa glastaket, Makthandbok för kvinnor. En kul och inspirerande bok som håller än!
I den skrev vi våra magiska ord. Här Ellen:

Var medveten om ditt värde - Du är vacker, intelligent, rolig, spirituell, kreativ, kamratlig... och farlig närhelst du behöver det
Ryt - Du gör inte mest gott genom att alltid vara tyst och snäll.

Det var de två första orden att begrunda. Mer kommer!

Hurra för syskon!

Ett av mina första minnen är att jag vaknade mitt i natten, rullades in i en filt för att vi skulle åka till BB och hämta min bror. Mitt första syskon. Efter ganska många år till fick jag ytterligare en bror. Mina syskon, det är något jag alltid varit och är så glad över. Man delar minnen av sin gemensamma uppväxt. Minnen av sin barndom man inte har med någon annan. Och som barn hade vi vår egen syskonvärld med lekar och fantasier.
Jag minns hur ofta jag tänkte om mina kompisar utan syskon: "Vad tråkigt det måste vara." Kanske hade de fler prylar än jag och eget rum. Men de hade ingen att prata med, skoja med. Aftonbladet skriver om de bortskämda ensambarnen som kallas små kejsare. Jag vet inte hur det är i Kina - men jag vet att jag älskade att växa upp med mina bröder som vänner och bundsförvanter.
Se ovan en lycklig bild med min mamma Gulli, min bror och mig.

Kaffe och prat mot demens

Jag somnar för sent och vaknar för tidigt. Dessutom dricker jag för mycket kaffe - det var dock en tröst att mitt goda kaffe motverkar demens och alzheimer, det stod i tidningarna idag! En kvinna på Demensförbundet hävdade dock att det snarare var den sociala delen av kaffedrickandet, umgänget, samtalen, som höll hjärnan igång. Bra det med - jag gillar mina kaffepratpauser. Men att fika och prata fyra på morgonen kanske ändå är ett undantag - mer en "emergency"-fika kan man säga.
Nu funderar jag på om jag ska lägga mig igen eller tassa ut och se om tidningsbudet varit här?
Vad vore morgonen utan mina två morgontidningar? I mitt barndomshem hade vi också två, Dagbladet och Sundsvalls tidning. Dock var regeln den att min pappa drack kaffe, tog båda tidningarna och läste dem först, båda. "Jag kan läsa den ena!" föreslog jag upproriskt. Men nej, pappa först. Undrar om han fattade vilka upprorskänslor det väckte i min känsliga tonårssjäl?

Vi behöver teknikhjälp

Jag blir helt teknikgalen! Kerstin har startat en fin blogg och jag vill kommentera - jag inte bara vill, jag försöker, på alla sätt som går, med alla adresser, fyller i rätt bokstäver, gör allt rätt, men mina kommentarer går bara inte fram. Kerstin visar en bild i bloggen på sitt fina arbetsrum i huset i snön i Offerdal. Hon har flyttat hem dit, nära sina döttrar. Men Matilda dottern är kvar i Stockholm, och jag, Eva systern - och jag saknar henne! Hallå Kerstin, kom tillbaka eller se åtminstone till så jag kan kommentera i din blogg, finns det ingen teknisk expertis att tillgå? Sara, Peter??? Hjälp!!!!
På bilden är Kerstin på besök på sommarön.