Ingen låste dörren på Sallyhillsvägen, vi barn gick ut och in hos varandra i portuppgången. Det var lugnt. På landet låste vi inte heller och hos morfar och hos farmor och farfar var det bara att stiga rakt in. Man fick kaffe eller saft.
Nu varnas vi för att ha dörren olåst. Jo, det var länge sen jag hade olåst dörr. I mitt villaområde i Enskede steg objudna tjuvar in genom de olåsta dörrarna och tog väskorna. Till och med på min lilla ö slog tjuvar till på midsommarafton så nu låser vi där också. Nu varnas vi för smygande tjuvar som går omkring och känner på dörrarna i trappuppgångarna, vi varnas för att ha öppna fönster och öppna balkongdörrar. Vi har inte portkod ens i mitt hus för det är för lätt att knäcka. Vad är det för samhälle där ligor specialiserat sig på att ta sig in hos förvirrade gamla och sno deras ägodelar?
Det hemska är också att det blir en ond spiral, vi stänger in oss, vi blir rädda för varandra, det öppna samhället kräver plötsligt dörrkoder, dubbellås, misstro. Vi misstror varandra. Om en ung kille erbjuder sig att bära den gamla damens väska, är det för att han vill sno den? Vid bankomaterna ska vi bevaka våra koder, se oss omkring. Misstro! Många råd finns det och i allt detta finns en sådan sorg.
Jag vill inte ha ett samhälle där vi ska misstro och bevaka varandra. Jag vill att det ska vara öppna dörrar, tillit. Hur kommer vi tillbaka dit? För det var så en gång. Vad hände på vägen?
5 kommentarer:
Ja du Eva, att ta oss tillbaka till hur det en gång var är alltid svårt. Men visst var det en ljuvlig tid? Minnen väcks när jag läser ditt blogginlägg, för även jag har växt upp med olåsta dörrar, öppna fönster etc. Kramisar Kim
Ja Kim, det är väl bara att komma ut som den nostalgiker och romantiker man är!
Det var absolut bättre förr. Men själv var jag ett av de barn som inte hade tryggt i min uppväxt. Vi fick absolut inte öppna dörren eller ha den olåst vare sig när mamma var hemma eller inte. Vi var jagade och hotade under stor del av min barndom, för det flesta var de ju tryggt. Jag kommer ihåg för många år sedan när barnen var små och vi hyrde en stuga i Mariefred. Jag blev så förvånad att folk ställde cyklarna olåsta utanför affären. Det är ju otänkbart som stockholmare, då är cykeln garanterat borta när man kommer ut med mjölken.
Jag förstår Jane. Det måste ha varit svårt, det är långt ifrån min egen tämligen idylliska barndom.
Ja, men jag håller verkligen med om att det var mycket tryggare rent allmänt i samhället förr. Jag tycker det blir värre och värre och det är hemskt.
Skicka en kommentar